Wolodarskis grumliga rättsuppfattning
Peter Wolodarski argumenterar i söndagens DN för en antiliberal rättsuppfattning (se utdrag nedan). Wolodarski har tyvärr fel i sak och som chefredaktören säkert mycket väl vet är det han skriver inte tillämpligt på Lexbase: ”Den som är ansvarig utgivare kan dömas för obehörig befattning med hemlig uppgift, liksom för förtal och förolämpning. Överträdelse av viss tystnadsplikt hör också till det straffbara.”
Krönikan är en dimridå, ett försvarstal för DN’s och andras användning av liknande sökmotorer, som Piscatus – ett verktyg för bekväma utan etik. Wolodarski har fel i att det inte behövs ny lagstiftning, det är just vad som behövs – en omedelbar översyn över hur interners tillgänglighet kan förenas med vår tryckfrihetsförordning.
Samtidigt är artikeln i praktiken ett försvar för att de som sonat sina brott för alltid ska finnas kvar vid skampålar som Piscatus, för DN’s anställda och en var att granska och kritisera dem för alltid. Det är inte en liberal rättsuppfattning. Wolodarskis tanke är grumlig. /PN
Utdrag ur Peter Wolodarskis krönika:
”I veckan påmindes vi om att storebror inte nödvändigtvis behöver vara en del av statsapparaten. Med hjälp av internet och svensk offentlighetsprincip kan en privat aktör allvarligt skada den personliga integriteten. Och detta på rekordtid. På någon dag gick sajten Lexbase från okänd till ökänd databas, vars lockbete var att sprida uppgifter om människors brottslighet; ett slags skrupelfri kommersialisering av polisens belastningsregister.
Till skillnad från många andra aktörer på internet har Lexbase anmält en ansvarig utgivare, och denne person kan mycket väl komma att ställas till svars för den urskillningslösa publiceringen av domar. Den svenska rättsstaten – i detta fall justitiekanslern – kan ingripa.
I botten finns dock en problematik som är komplicerad och inte bara handlar om extremfallet Lexbase.
Det har i flera år funnits kommersiella databaser i Sverige som innehåller känsliga personuppgifter – och som byggt sin existens på systemet med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Skillnaden mot Lexbase är att de riktat sig mot vissa yrkesgrupper, som exempelvis journalister, jurister och företagare.
Piscatus är en sådan databas. Den rymmer tusentals domar bakåt i tiden, precis som Lexbase, och dessa är sökbara på individnivå. Flera medieföretag använder sig numera av Piscatus, ofta till stor nytta i granskningar av makthavare. Andra liknande tjänster är Siren och Infotorg.
Det finns ett betydande journalistiskt värde i att kunna använda sig av uppgifterna i dessa system. Förr krävdes ofta tidsödande arbetsinsatser för att få fram liknande information.
Samtidigt är tjänsterna långt ifrån oproblematiska. Det potentiella missbruket är stort, och när jag förra året bekantade mig med Piscatus för första gången kände jag en instinktiv motvilja.
Dagens Nyheter har ett abonnemang på databasen, men vi har på eget initiativ satt upp strikta regler för användandet.
På redaktionen har en begränsad grupp reportrar tillgång till verktyget. Varje användare har dessutom undertecknat en instruktion som slår fast att databasen endast får utnyttjas i det journalistiska arbetet. All annan användning är förbjuden. Vidare gäller sekretess för uppgifter som vi av pressetiska skäl inte publicerar i tidningen. Större sökningar kräver nyhetschefs godkännande.
Självregleringen är nödvändig, men frågan är både om den räcker och kan täcka mer än massmedieföretagens verksamhet. Det finns ett odiskutabelt värde i att journalister kan göra snabba och effektiva sökningar om uppgifter som i grunden är allmänna. Men det får inte innebära att det ska vara fritt fram att bygga upp personregister utanför myndigheterna och erbjuda dessa på marknaden.
Detta är svåra frågor som regeringen borde ha utrett för länge sedan i stället för att blott notera de dilemman som den nya tekniken föder.
De flesta övertramp är dock redan straffbara, och juridiskt finns ingen principiell skillnad mellan analogt och digitalt förtal. Befintliga lagar kommer åt sådan brottslighet, om bara viljan och intresset finns hos polis och åklagare.
De allra flesta sajter saknar ansvarig utgivare, och Datainspektionen kan redan i dag jaga dem som sprider känsliga uppgifter om enskilda. Grundlagen står inte i vägen, personuppgiftslagen kan tillämpas.
Problemet är inte den svenska traditionen av vidsträckt tryck- och yttrandefrihet. Problemet är slappheten hos de rättsvårdande myndigheterna, och våra illusioner om att internet är en plats där normala rättsnormer inte gäller. Innan riksdagen tar nya juridiska steg kan existerande lagar gott börja användas.”
Peter Wolodarski, Dagens Nyheter