Riksbankskriget: Maktelitens förnekelse & angrepp
Det pågår en ovanligt öppen och hetsig debatt om Sveriges penningpolitik som även har nått internationell media. Debatten ger en unik inblick i hur en maktelit sluter upp bakom ett konsensustänkande som inte får ifrågasättas. Jante slår till med alla medel mot tidigare vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som har fräckheten att kritisera riksbankschefens deflationspolitik. ”Gnistorna flyger” är Svenssons ord om angreppen. Elitens resonemang är dock märkliga; Deflationsproblemet förnekas, istället ifrågasätts Svenssons kompetens och nobelpristagaren Paul Krugman kritiseras för ytliga argument då han stämmer in i Svenssons kritik. Och tidigare riksbankschefen Lars Heikensten beklagar att Svensson bröt Riksbankens konsensus och säger rakt ut hur problemet med pluralism ska lösas – halvera Riksbankens direktion!
Sammanfattning av Riksbankskriget och försök till förklaring av maktelitens förnekelse och angrepp
Krönika av Micael Kallin, info(at)publicnews.se
Officiella inflationssiffror i Mars 2014
Japan + 1,6 % (inflation)
Sverige – 0,6 % (deflation)
”Varför använder inte Heikensten och Jonung et al, sin tid till att granska den som beslutar om penningpolitiken istället för dess whistleblower? ”
Bakgrund
Den ekonomiska politiken består av två delar; finans- respektive penningpolitiken. Penningpolitiken sköts av Riksbanken, som är en oberoende myndighet under Riksdagen och har att följa Riksbankslagen.
Den här artikeln handlar om penningpolitiken och debatten om huruvida Riksbanken följer lagen eller inte.
Riksbankslagens 2 § stipulerar att
”Riksbanken har enligt 9 kap. 13 § regeringsformen ansvaret för penningpolitiken.” och att:
”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.
Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.”
Riksbankens överordnade mål är alltså att upprätthålla ett fast penningvärde. Det har Riksbanken preciserat med ett inflationsmål: ”Inflationsmålet är sedan [1995] definierat som att den årliga ökningen av KPI ska vara 2 procent. Att målet definierats i termer av KPI beror främst på att detta är det mest kända och använda måttet på inflation, att det omfattar en mycket stor del av hushållens konsumtion samt att det publiceras varje månad.”
Riksbanken förklarar också varför det är viktigt att ha inflation:
”En för hög inflation är skadlig för ekonomin eftersom inflationen brukar variera mycket när den är hög. En låg och stabil inflation skapar av flera skäl goda förutsättningar för en gynnsam ekonomisk utveckling. Men en alltför låg inflation är inte heller bra. Ett alltför lågt inflationsmål ökar risken för deflation, det vill säga att den allmänna prisnivån faller. Deflation har historiskt visat sig kunna skapa problem. När det är deflation kommer de framtida priserna att vara lägre än dagens. Eftersom det är billigare i framtiden väntar hushållen med att konsumera till dess att priserna fallit. Företagen skjuter å sin sida upp investeringarna tills priserna fallit. Detta gör att produktionen kan falla så länge som deflationen pågår. Det kan vara svårt att bryta en sådan deflationsprocess.”
För att undvika deflation finns det därför skäl att sätta inflationsmålet till ett positivt tal förklarar Riksbanken:
”Sammantaget talar detta för att inflationsmålet bör vara lågt men positivt. Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.”
Lagen är alltså tydlig och Riksbankens precision av inflationsmålet gör den än tydligare.
Det övergripande målet för penningpolitiken är att ”upprätthålla ett fast penningvärde”, ”definierat som att den årliga ökningen av KPI ska vara 2 procent”.
Inflationstakten mätt i KPI är idag negativ (enligt siffror från Statistiska centralbyrån). Sverige har alltså, enligt Riksbankens egen definition – KPI – deflation. Det märkliga är att det förnekas av både Riksbanken (på dess hemsida) och en inflytelserik maktelit inom ekonomkåren. Debatten handlar dels om detta, hur låg inflationen egentligen är och har varit.
Debatten handlar också om huruvida förarbeten till Riksbankslagen ska beaktas eller inte. Där står, att ”Riksbanken…, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, [ska] stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”. Riksbanken har preciserat att den, förutom att uppfylla inflationsmålet, också ”strävar efter att stabilisera produktion och sysselsättning runt långsiktigt hållbara utvecklingsbanor”. Det finns sålunda ett (implicit) sysselsättningsmål, dock underordnat inflationsmålet. Inte alls, hävdar dock makteliten.
Den tredje meningen i Riksbankslagens 2 § och tolkningen av denna, är om möjligt ännu mer kontroversiell: ”Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, heter det. Men vad betyder det? Enligt makteliten, och i synnerhet av majoriteten av Riksbanksdirektionen (som består av Riksbankschefen Stefan Ingves och fem vice Riksbankschefer), betyder meningen att Riksbanken med hjälp av räntevapnet ska motarbeta finansiella kriser. Det tolkas sedan ett antal år tillbaka av en av majoriteten av Riksbanksdirektionen som att banken ska stävja hushållens skuldsättning och motverka en prisbubbla på bostäder. Helt fel säger kritiker, som förre vice Riksbankschefen Lars EO Svensson, som både bestrider tolkningen av lagen och att det överhuvudtaget är möjligt att motverka prisutvecklingen, mer än på marginalen, med hjälp av Riksbankens styrränta, reporäntan. Effekten kan dessutom bli den motsatta mot den önskade, hävdar Svensson. Det vill säga att en (för) hög ränta kan ge en ökad realskuld, genom en lägre inflation.
Sammanfattningsvis är alltså två av de – till synes så tydliga – meningarna i Riksbankslagens 2 § kraftigt ifrågasatta – både vad gäller definitionen och hur måluppfyllelse av varierad definition ska uppfyllas. (Det är endast första meningen, om att det är Riksbanken som har ansvaret för penningpolitiken som inte är ämne för den här debatten. Riksbankens oberoende är dock en mycket kontroversiell fråga i sig, men som här endast berörs i förbigående).
Definition
Med ordet maktelit avses den del av ekonomkåren som har eller har haft extra mycket inflytande över svensk politik och innehaft ledande toppositioner inom statsförvaltning eller organisationer. Som av en händelse kommer samtliga av de som sluter upp bakom Riksbankschefen, men opponerar sig mot Lars EO Svensson, från den yttersta makteliten, varav två själva varit just Riksbankschefer. Och som exempel har en annan har haft topposition i EU-byråkratin och sedan varit ordförande för regeringens finanspolitiska råd och två har haft tydliga kopplingar till nobelstiftelsen, respektive ekonomipriset, varav den senare under flera decennier arbetat på uppdrag av olika regeringar. Den gemensamma nämnaren för dem som har svårt att acceptera opponenter är deras nära koppling till den direkta makten (det är endast en i samlingen som saknar en sådan tydlig koppling).
Lars EO Svensson kommer självfallet från samma gäng, och är mångårig kollega till flera av sina antagonister, men han har alltså ställt sig utanför gruppen och driver den tes han är övertygad om skulle ge den bästa penningpolitiken. Reaktionerna har varit mycket starka, i synnerhet mellan skål och vägg. Andemeningen i maktelitens kritik är att opponenter ska rätta in sig i ledet och utåt hålla tyst. Det är därför det är så viktigt att granska både sakfrågan och debatten som sådan.
En Journalists försök att förstå och förklara debatten
Att ekonomer har olika syn på penningpolitiken och kommer fram till olika slutsatser och ståndpunkter är bra, för det bör rimligen leda till ett mer mångfacetterat beslutsunderlag och därmed en mer genomtänkt och bättre politik – kan man tycka. Tyvärr är inte det elitens åsikt, det visar både dagens debatt och tidigare penningpolitiska debatter. Som ekonomireporter har jag följt den penningpolitiska debatten och intervjuat riksbankens ledamöter sedan 90-talet, samt producerat längre ekonomiprogram, som Sveriges Radios Ekonomiska klubben special, med riksbankens ledamöter. Det har gett en viss sidokunskap om vad debattörerna verkligen tycker i denna fråga (och om varandra). Jag intervjuade även Lars EO Svenssons för Dagens Nyheter i augusti 2012 [länk] då han slog spiken i kistan för sitt Riksbanksarbete, genom att beklaga sig över det faktum att flera av Riksbanksdirektionens ledamöter saknar en gedigen penningpolitisk forskningskompetens. Där gick gränsen – att påpeka att kejsaren är naken är som bekant oacceptabelt – även i en konstitutionell monarki som ser sig som en av världens främsta demokratier.
Innan publiceringen av artikeln underströk Svensson att han ville fortsätta arbeta i Riksbanken efter det att mandatet skulle löpa ut våren 2013:
”Jag har inte tänkt pensionera mig vid 65 års ålder. Jag tycker att det här är ett fantastiskt jobb, där jag får pröva penningpolitik i praktiken. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket, till exempel att man ska utgå från inflationen och arbetslöshetsnivån då räntan sätts.” DN-intervjun ändrade mycket, inte minst debattklimatet. Det blev fritt fram med häxjakt på Svensson. Jante krävde att Svensson rättar in sig i ledet och blir en äkta Svensson.
I en analys i Dagens Nyheter år 1997 dristade jag mig själv till att ifrågasätta om inflationsmålet är för lågt satt (artikeln återfinns längst ned, den känns märkligt dagsaktuell). Det är en debatt som nu förs internationellt och en fråga som Lars Calmfors tagit upp i den svenska debatten (se nedan). Jag fick då själv omedelbart svar på tal i en DN-debattartikel av dåvarande Riksbankschefen Urban Bäckström och vice Riksbankschefen Lars Heikensten. Ifrågasätt inte inflationsmålet var det tydliga svaret. Alltså ungefär samma svar som eliten ger idag, med tillägget nu att inte heller måluppfyllelsen ska ifrågasättas.
Syftet med krönikan är att förstå och försöka förklara. Debattklimatet med konsensuskrav har inspirerat till en något raljant ton, måste jag erkänna, men avsikten är att vara så saklig och opartisk som möjligt – trots tonläget.
Debatten är rörig på grund av dimridåer och att begreppen blandas ihop
Vad handlar egentligen debatten om kan man fråga sig. Själva sakdebatten handlar om huruvida Sverige under en längre tid fört en stramare penningpolitik (med högre ränta) än nödvändigt, vilket ger en lägre efterfråga i ekonomin och därmed lägre tillväxt och högre arbetslöshet än annars (enligt Svenssons beräkningar är resultatet att 60.000 personer var arbetslösa i onödan år 2013). Enkelt uttryckt har räntan hållits för hög om inflationen under en längre tid hamnar under riksbankens inflationsmål på två procent (KPI).
Debatten handlar också om det offentliga samtalet som sådant, vad som får och kan sägas. För att förklara och förstså debatten är det nödvändigt att kommentera både sakdebatten och skendebatten, som kan ses som illa dolda angrepp, för de är två sidor av samma mynt. Svensson har visat att kejsaren är naken, men några självutnämnda pager ur den svenska makteliten har skyndat till och försöker att skyla över det onämnbara – att Sverige har deflation – till följd av en flerårig felaktig penningpolitik.
Debatten bli rörig på grund av maktelitens förnekande av att:
– Sverige de facto har deflation
– Riksbankslagen är mycket tydlig med att det är prisstabilitet som är det överordnade målet (inte skuldsättning)
– Hänsyn ska tas till sysselsättningsnivån.
Jonung & Andersson skriver också – motsägelsefullt – i artikeln i Ekonomisk debatt, att ”ett skäl till att Riksbanken gavs en självständigt ställning var att den kunde åläggas ett tydligt definierat mål – och göras ansvarig för detta.” Observera orden ett och detta, syftandes på inflationsmålet! Det är just detta som är Svenssons fokus då han granskar huruvida Riksbanken har uppfyllt sitt nominellt definierade KPI-inflationsmål.
Lars Jonung och Fredrik Andersson har självfallet rätt att tycka vad de vill, men det skulle vara enklare att ta till sig deras åsikter om de tydligare skiljer på åsikter och fakta. Att Jonung inte är vän av Keynesiansk politik, som ett sysselsättningsmål, får inte vara skäl till att blanda bort korten. Det är tråkigt när en ytterst kunnig och kompetent ekonom som Lars Jonung har låtit det skånska temperamentet föra in honom på villovägar. Som ekonomireporter har man ofta anledning att beklaga att det finns få oppositionella ekonomer i ankdammen. De flesta tyngre ekonomer som finns tillhands att intervjua är socialliberaler, med undantag för just Jonung. Därför är det synd att hans åsikter inte hörs ännu mer. Nu visar det sig att Jonung själv inte är speciellt förtjust i att oppositionella, som Svensson, får utrymme i debatten. Jonung skriver dock lakoniskt, i nämnda artikel i Ekonomisk debatt, att Svenssons argument ”har höjt nivån på debatten”. Eller var det kanske medskribenten Fredrik Anderssons ord.
Det Jonung och Andersson gör med sitt understöd för Riksbankschefen, är att uppmuntra Ingves till fortsatt lagtrots genom sitt uttryckliga obstruerande mot Riksbankslagen. Ingves har fler gånger gjort klart att han medvetet obstruerar och bryter mot riksbankslagens portalparagraf – den om fast penningvärde (inflationsmålet) – för om politikerna inte lyder honom och inför reformer för att stävja bostadsprisutvecklingen och minska hushållens skuldsättning så sänks inte räntan. Det säger Ingves, utan att darra på manschetten, i riksdagen inför den församling som beslutar om den lag Ingves har att följa.
Svensson uttrycker sin kritik mot Ingves lagtrots:
”Jag anser att varje centralbank skall göra allt för att uppfylla sina demokratiskt bestämda mål. Jag ser det som ett missbruk av centralbankens självständighet och ett stort demokratiskt problem om centralbanken utnyttjar sin självständighet till att åsidosätta sina mål och istället försöker tvinga fram en politik som den den önskar från andra myndigheter eller regeringen, på områden där den inte har ett demokratiskt bestämt mandat att agera. Centralbanker har inte mandat att försöka tvinga fram reformer av sina regeringar.”
Svensson hyser förhoppning om att en ny riksdagsmajoritet kräver att Riksbanken följer lagen: ”Det kan /…/ bli skillnad ifall vi får ett regeringsskifte. Det är möjligt att en ny regering och en ny riksdag ser till att Riksbanken inte avviker från de demokratiskt bestämda målen.”
Tidigare Riksbankschefen Lars Heikenstens upprörda angrepp och krav på konsensus
I det senaste numret numret av Ekonomisk Debatt finns också ett reviderat tal av tidigare riksbankschefen Lars Heikensten publicerat [länk]. Heikensten döljer riksbankens misslyckanden genom ett ytligt salongstal, fyllt med dimridåer av självklarheter, som konstateranden att det är svårt med penningpolitik, och anekdoter om hur han, tillskillnad mot den tidigare amerikanske centralbankschefen Allan Greenspan, tidigt insåg vikten av att ha finansiell stabilitet som ett mål för penningpolitiken. Däremot inte ett ord om dagens internationella debatt, inom bland annat IMF, som ifrågasätter om finansiell stabilitet verkligen är ett penningpolitiskt mål.
Som av en händelse har även Heikenstens penningpolitiska granskning Svensson som måltavla, inte riksbankschefen Stefan Ingves. Den alltid så sympatiske Heikensten bedyrar dock artigt sin respekt för Svensson och påpekar att de till stor del har en gemensam syn på penningpolitiken. Därefter kallar han dock Svenssons argument för absurda, märkliga och snurriga. Det är märkligt att klä sådana angrepp i artighetsfraser, nästan snurrigt eller rent av absurt. Och det är ännu mer märkligt att det inte är den yttersta makten som granskas, utan dess opponent.
Varför använder inte Heikensten och Jonung et al, sin tid till att granska den som beslutar om penningpolitiken istället för dess whistleblower?
Vad gäller själva sakfrågan argumenterar Heikensten ungefär som Jonung och Andersson, att inflationsmålet inte har missats på det sätt som Svensson hävdar och att penningpolitiken med dess nya regim sedan 1995 har fungerat riktigt bra. Vad jag vet står även nestorn Assar Lindbeck bakom de tre herrarnas åsikter. Det finns förvisso relativt många tunga svenska ekonomer som Lars Calmfors och Harry Flam som kan sägas stå på Svenssons sida, åtminstone vad gäller räntebesluten som sådana. De som delar Svenssons åsikter har dock inte varit lika högljudda i riksbanksdebatten, som dem som angriper Svensson. Flam har i och för sig, då han blivit tillfrågad, ofta velat sänka reporäntan på ungefär samma sätt som Svensson.
Calmfors har dessutom som en av få svenska ekonomer anammat internationella förslag om att höja inflationsmålet, från vanligtvis två procent till en 3-4 procent. Det är i dagens deflationistiska miljö självfallet ett logiskt förslag, men samtidigt kan det vara svårt att genomföra det isolerat i Sverige, eftersom vi då med tiden, allt annat lika, skulle få andra inflationsförväntningar och en annan inflationsutveckling. Det behöver ju i och för sig inte nödvändigtvis vara av ondo – i synnerhet inte om alternativet är deflation. (Svensson vill förvisso vänta med en eventuell höjning av inflationsmålet, först är det dags att uppfylla dagens mål om två procent och utvärdera det, innan några förändringar är aktuella.)
Sannolikt är Svensson paradoxalt nog den av debattens antagonister som har mest stöd inom den bredare ekonomkåren, trots att han i den högljudda debatten framstår att vara i minoritet, vilket i synnerhet gällde vid diskussionerna i Riksbansdirektionen. Jag delar Svenssons bedömning om stämningsläget: ”Så gott som alla ekonomer på universitet och högskolor tycks, så vitt jag kan bedöma, anse att Riksbanken gör fel. Undantaget verkar vara Jonung och Andersson. Även bland bankekonomer verkar det bli fler och fler som kommer till den slutsatsen.”
Lars Heikenstens syn på mångfald för tankarna till Vladimir
Obehagligast med Heikenstens tal och nu reviderade artikel är hur han i illa dolda ordalag vädrar sin unkna elitistiska syn på hur Riksbanken ska styras. När Heikensten är riktigt förbannad och tar till storsläggan mot Svensson använder han omskrivningar och ord som ”överraskande” och ”märkligt”, vilka återkommer regelbundet i texten. Orden tas fram till exempel då Heikensten förfasar sig över att den så kallade makrotillsynen för finansiell stabilitet har hamnat hos Finansinspektionen, istället för hos Riksbanken. Ett beslut som togs överraskande snabbt enligt Heikensten. Svensson välkomnar så klart beslutet och tycker att slutsatsen borde vara att penningpolitiken anpassas till nya förhållande. Det tycker Heikensten är en överraskande inställning. Frågan om det inte är mer överraskande att Heikensten tycks anse att förändrad lagstiftning inte ska påverka politiken.
Mest överraskande och alarmerande är dock när Heikensten säger att direktionen bör minskas till att bestå av riksbankschefen och två vice lakejer – ursäkta – ledamöter. Det skulle vara organisatoristiskt mest praktiskt, låtsas Heikensten. Samtidigt varnar han för individuella åsikter: ”Direktionen måste i många sammanhang fungera väl som kollektiv” och har tidigare varnat för risken med att direktionens möten kunde bli ”en scen där aktörer uppträdde och drev sina teser”. Det var alltså ett problem när aktören Svensson demokratiskt opponerade sig mot majoritetens politik. Heikensten oroar sig vidare för att ”Bristen på samsyn skulle kunna skada den externa bilden av Riksbanken” .
Heikenstens syn är att resultatet av en diskussion är att alla ska vara eniga. Svensson gjorde sålunda fel då han drev sin tes, för: ”poängen med beslutsfattande i grupp [är] att olika synpunkter på ett bra sätt prövas och vägs samman i en intellektuell diskussion.” Det låter dock som en överraskande antiintellektuell inställning. Heikenstens logiska, men obehagliga slutsats, av de unkna tankegångar är att: ”[Riksbanks] fullmäktige måste – bland annat när de utser [direktions] ledamöter – beakta denna typ av risker [med brist på konsensus]”
Vi hade en tid i Sverige när maktens ofrösonlighet mot den som opponerade sig tog orimliga propotioner – det hela sluttade i en nationell tragedi. Är det överdrivet att jämföra företagarnas Palmehatet med de intellektuellas Svenssonhat? Svensson och hans antagonister träffas ju trots allt och umgås både professionellt och rent av privat (det tvingades förvisso även Palme till). Eliten vet hur man för sig och vet att lägga band på sig. Problemet är dock att eliten vill tysta opposition mot det som den internationellt mycket ansedde nobelpristagaren Paul Krugman kallar för västvärldens sämsta penningpolitik. Den felaktiga, och de facto odemokratiska, penningpolitiken gör oss fattigare och har gjort fler arbetslösa. Mot det måste var och en få opponera sig. Det är överraskande att det går att komma fram till en annan slutsats.
Förnekare angriper även Paul Krugman
Det Krugman och Svensson konstaterar är alltså att svensk penningpolitik de facto har drivit Sverige mot deflation. Därför blir det fullständigt absurt när skolade ekonomer hittar på andra definitioner för inflation, än den definition (KPI) som riksbanken själv formulerat gentemot marknad och allmänhet. Elitens ad hoc argument utformas precis på det sätt som Krugman beskrivit lysande [länk] – när verkligheten ändras (försämras) då ändras inte politiken, utan istället argumenten, för att fortsatt legitimera den felaktiga politiken. Även en ledande SEB-ekonom stämde i veckan in i den befängda argumentationen.
SEB-ekonomen kommenterade Krugmans artikel om att Sverige har hamnat i en japansk situation med att argumenten var ytliga. Krugman konstaterade att Sverige har deflation. Ekonomen kontrade med att det är fel att påstå det eftersom Sverige har tillväxt och (svagt) sjunkande arbetslöshet. Ekonomen förträngde dock kunskap om hönan och ägget; först kommer låg inflation, sen deflation, sen sänkta inflationsförväntningar. Därefter avtar efterfrågan och tillväxt, och därefter ökar arbetslösheten. SEB-ekonomen insinuerade dock att utvecklingen går åt andra hållet. Märkligt.
Riksbanken för på sin hemsida ett liknande resonemang som SEB: ”Deflation ska man vara orolig för om aktiviteten i ekonomin stannar av. Det kan den göra om hushåll och företag börjar förvänta sig fallande priser och därmed skjuter upp sin konsumtion och sina investeringar. Några sådana tecken ser vi inte. Konjunkturen stärks nu tydligt och hushåll och företag är positiva till den ekonomiska utvecklingen. Inflationsförväntningarna är också väl förankrade kring 2 procent på längre sikt.” Nu, ja. KPI-deflationen, eller KPIF-låginflationen för den delen, sänker rimligen inflationsförväntningarna, etc. Och, som Riksbanken själv brukar rabbla som ett mantra, penningpolitiken verkar med ungefär ett till två års fördröjning. För att stävja en deflationistisk utveckling måste alltså banken vara aktivistisk – långt i förväg! Det är för sent att vara orolig för deflation när aktiviteten stannar av! Det är då det kan vara ogörligt att stoppa den negativa spiralen – se på Japan. Riksbanken väljer dock att huka bakom tillfälliga rosenskimrande moln.
Konsensuseliten
Lars J och H, varför ska Riksbanken överhuvudtaget ha en direktion, varför inte endast en upplyst riksbankschef, kanske med namnet Lars (så länge efternamnet inte är Svensson)? Eller varför inte en Anders (vilken tycker som ni)?
Riksbanksfullmäktige, som utser de sex direktionsmedlemmarna, är ledamöter av den beslutande församling som låter sig läxas upp av lågmälde, men lagtrotstydlige, Ingves. Av ledamöterna i fullmäktige är det moderaten Johan Gernandt och Socialdemokraternas Sven Erik Österberg som gör upp om vilka som ska få sitta i direktionen. Likt två knähundar löd de Ingves hot om att inte stanna kvar ifall Svensson skulle få ett förnyat mandat.
Frågan är om någon av ledamöterna i fullmäktige överhuvudtaget läser Ekonomisk debatt eller ens följer den internationella debatten om den havererade svenska penningpolitiken. Sverige kan vara påväg att genomföra det största politiska misstaget sedan segregationsskolans införande, genom att driva Sverige in i deflationsträsket.
Elitens svar är inte en kraftsamling mot deflation – utan mot the whistleblower. Svensson bör tystas är andemeningen – liksom obekväma journalister kan man befara. Tyvärr lever vi inte i paradiset, endast i Sverige. Det är dags för fler svenskar att inse det – innan det är för sent.
Riksbankens nästa möte
Det mesta talar nu för att verkligheten hinner ikapp makteliten, företrädd av Riksbankschefen Ingves, som på nästa penningpolitiska möte i juli sannolikt tvingas att sänka räntan ned i riktning mot de nivåer Svensson önskar – åtminstone till 0,5 procent. Den japanska deflationssolen är nu alltför påtaglig för att undkomma.
Slutsats
Det är uppenbart att en utredning eller kommission måste tillsättas för att förtydliga Riksbankens mandat, i synnerhet mot bakgrund av att Finansinspektionen fått huvudansvaret för makrotillsynen.
Risken är att den penningpolitiska debatten och Ingves lagtrots urholkar förtroendet för inflationsmålet. Lägre eller negativa inflationsförväntningar ökar sannolikheten för utdragen deflation.
Riksbanksfullmäktige, Ingves, Heikensten, Jonung och Andersson, läs och lär:
Månader med rekordlåg KPI
|
Ranking |
Månad |
År |
KPI (årsbasis), % |
|
1 |
September |
2009 |
-1,9 |
|
2 |
Oktober |
2009 |
-1,8 |
|
3 |
September |
1998 |
-1,2 |
|
December |
1998 |
-1,2 |
|
|
Juli |
2009 |
-1,2 |
|
|
Augusti |
2009 |
-1,2 |
|
|
4 |
November |
1998 |
-1,1 |
|
5 |
Oktober |
1998 |
-1 |
|
Juni |
2009 |
-1 |
|
|
November |
2009 |
-1 |
|
|
6 |
Maj |
2009 |
-0,7 |
|
7 |
Augusti |
1998 |
-0,6 |
|
Mars |
2014 |
-0,6 |
Riksbankens inflationsmål på två procent kan vara för lågt. Ny ekonomisk forskning från USA tyder på att en något högre inflation har övervägande positiva effekter. - Det finns ingen exakt vetenskaplig grund för inflationsmålet. Min bild av forskningen på området är dock att det är rimligt att eftersträva en inflation på runt två procent. Men det är framför allt tyska Bundesbanks indirekta inflationsmål, vilket av hävd är två procent, som bestämmer vår och andra EU-länders nivå, säger vice Riksbankschef Lars Heikensten. Det nuvarande inflationsmålet utarbetades hastigt efter det att försvaret av den fasta kronkursen gavs upp hösten 1992. Det var då inte tid till mer omfattande undersökningar av vad som skulle vara ett optimalt inflationsmål för Sverige. - Det kändes som två procent låg rätt, både vid beaktande av den historiska inflationsutvecklingen och internationella inflationsmål, säger den tidigare vice Riksbankschefen Thomas Franz`n, som var med vid utformandet av inflationsmålet. Det svenska inflationsmålet har emellertid utsatts för kritik att vara för restriktivt, framför allt har det ansetts hämma möjligheten till snabbare räntesänkningar, som skulle kunna stimulera den ekonomiska tillväxten och förhoppningsvis minska arbetslösheten. Under lång tid har förhållandet mellan inflation och arbetslöshet varit omdiskuterat. Låg inflation har ansetts leda till högre arbetslöshet. Men på senare år har en mer nyanserad bild tonat fram. I dag menar de flesta ekonomer att om inflationen snabbt pressas tillbaka innebär det ökad arbetslöshet på kort och mellanlång sikt, precis vad som har skett i Sverige under 90-talet och i de flesta andra västeuropeiska länder på 80-talet. På längre sikt anses däremot låg inflation vara en förutsättning för låg arbetslöshet. Vad som däremot är mer ovisst, är frågan om HUR låg inflation som skall eftersträvas. Redan 1972 lanserade den amerikanske ekonomen James Tobin argumentet att en viss inflation smörjer hjulen i ekonomin. I dagens låginflationsekonomier har detta argument blivit allt mer relevant. En fördel med att ha en viss inflation är att nominella löner ofta är trögrörliga nedåt, ekonomer talar om penningillusion, det vill säga att anställda vill se sina nominella löner öka. Det kan skapa problem om en arbetsgivares efterfrågan ökar för en viss typ av kunskap, till exempel dataprogrammerare, då innebär en höjning av denna grupps löner en allmän löneökning för företaget, om det inte samtidigt kan sänka övriga anställdas löner. Den allmänna löneökningen kan dock med inflationens hjälp hållas tillbaka genom att lönerna för grupper med hög efterfrågan höjs mer än inflationen, samtidigt som grupper med låg efterfrågan får en lägre löneökning än inflationen. Det innebär att inflationen möjliggör en ändring av gruppernas relativa löneförhållanden. Därmed ger inflationen ekonomin den flexibilitet som trögrörliga löner förhindrar. Ett flertal studier stöder tesen om penningillusion. Forskningen visar att det finns fördelar med att ha en inflation på några procentenheter, snarare än att sträva efter noll procents inflation. Inflationen i Sverige har det senaste året legat på väldigt låga nivåer mellan noll och en procent, och till och med under noll procent. Dessutom antas att om kvalitetsförbättringar beaktas fullt ut, ligger den egentliga inflationen cirka en procentenhet lägre än den uppmätta. Enligt forskningsrönen innebär en inflation på noll procent, i stället för tre procent, att arbetslösheten på lång sikt ökar med cirka två och en halv procentenheter. Om dessa siffror stämmer för Sverige, innebär det att även om statsminister Göran Persson delvis lyckas pressa tillbaka arbetslösheten, så kommer den att stanna på onödigt höga nivåer om dagens extremt låga inflationsnivåer håller i sig. I en nyutkommen amerikansk rapport har nu en omfattande analys gjorts av BÅDE de negativa och positiva effekterna av inflation. Rapporten utgår från hypotesen att företagen sätter lönerna i två steg. Först bestämmer ett företag den allmänna löneökningsnivån, därefter bestäms vad respektive yrkesgrupp skall ha för löneökning. De negativa effekterna av inflation uppkommer i det första steget. Inflationen leder till att företagen kan missbedöma hur mycket lönerna bör öka, vilket i sin tur leder till att företaget har svårt att veta hur många anställda man har råd med. De positiva effekterna uppkommer i det andra steget, då inflationen möjliggör relativa förändringar mellan de olika yrkesgrupperna. Rapporten testar denna hypotes på den amerikanska lönesättningen under åren 1956_1996. Resultaten är intressanta, de visar att fördelarna av inflation förvisso är modesta, men att en inflation på upp till fem procent ger positiva nettoeffekter. Den optimala nivån beräknas ligga på knappt tre procents inflation. Slutsatsen av den aktuella forskningen är att en optimal inflationsnivå troligen ligger på cirka tre procent, det motsvarar den nivå som Riksbanken har satt som ett absolut tak, med nuvarande inflationsmål på 2 procent plus/minus 1 procentenhet.
KORTFATTAT: Ny amerikansk forskning visar att Riksbanken kan ha satt ett för strängt inflationsmål för Sverige. Detta kan på lång sikt innebära onödigt hög arbetslöshet.
Riksbanksfullmäktige
 |
Johan Gernandt (M)ordförande riksbanksfullmäktige |
 |
Sven-Erik Österberg (S)vice ordförande riksbanksfullmäktige |
 |
Peter Egardt (M)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Peter Eriksson (MP)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Gun Hellsvik (M)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Anders Karlsson (S)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Sonia Karlsson (S)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Bertil Kjellberg (M)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Lena Sommestad (S)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Roger Tiefensee (C)ledamot riksbanksfullmäktige |
 |
Allan Widman (FP)ledamot riksbanksfullmäktige |
