Nov 072012
 

Amerikanske presidenter är inte religiösa, men vi europeer förstår inte detta, menar den amerikanske författaren och professorn i teologi, William Cavanaugh.  Mord och förföljelser av Jehovas vittnen i USA inledde en process där religionen alltmer trycktes undan till förmån för en civil religion där ”gud” ofta nämns men inte har någon betydelse. 

ANALYS

av Sten Bäckström

 

I morgon är det presidentval i USA. I Europa häpnar vi och förfasar oss över att den amerikanske presidenten, nästan oavsett vem han är, ständigt hänvisar till ”gud” i sin retorik. Många europeer ser USA som ett väldigt kristet land. Det är en missuppfattning, menar William Cavanaugh, en mycket inflytelserik teolog och författare som har gett ut ett flertal böcker. Cavanaugh föreläste i Stockholm härom veckan. Jag var på plats och lyssnade på honom.

Mord på Jehovas vittnen

Fram till 1940-talet betraktades religion som en sammanhållande kraft i det amerikanska samhället. Men 1940 hände något. Bakgrunden var att medlemmar av Jehovas vittnen av religiös övertygelse vägrade svära trohet mot den amerikanska flaggan och mot nationen. Detta ledde till ilska och kravaller, där nationalister misshandlade, kastrerade och mördade medlemmar av Jehovas vittnen. Frågan om man skulle kunna tvinga dessa människor att svära trohet till flaggan gick ända upp till Högsta domstolen.

Högsta domstolen konstaterade inte, som man skulle kunna tro, att den amerikanska religionsfriheten gav Jehovas vittnen rätt att vägra svära trohet mot flaggan. Man beslutade istället att det skulle vara möjligt att tvinga dem att svära trohet mot flaggan. Nationell enhet ansågs nämligen viktigare än religiös frihet, när friheten hotade nationens sammanhållning. Att beslutet fattades under brinnande världskrig kan nog ha spelat en viss roll, misstänker jag. Beslutet ändrades några år senare, men inte synsättet.

 

 

”Religion leder till våld”

Det märkliga är att våldet och övergreppen mot Jehovas vittnen inte i allmänhet betraktades som ett tecken på att nationalism kan leda till våld, utan istället som ett bevis på att religion kan leda till våld. Det synsättet har fortsatt att utvecklas och gäller även idag. Cavanaugh visar hur Högsta domstolen i en rad beslut sedan dess har hänvisat till religionens tendens att leda till våld och splittring i samhället. Det har handlat om förbud mot bön i skolan, förbud mot frivillig religiös undervisning i skolan och så vidare. I alla dessa domslut har religion klassats som en splittrande och potentiellt våldsbenägen kraft.

”Gud” inte religiöst

Motgiftet mot den splittrande och våldsskapande religionen har hetat nationalism. Att barn när de växer upp lär sig att rituellt svära trohet mot flaggan och mot nationen anses inte vara religion. Att vägra svära trohet mot flaggan är det som klassas som religion – och det som potentiellt anses skapa splittring och våld. När Högsta domstolen 1963 förbjöd bön i skolan drog man en skarp gräns mellan patriotiskt åkallande av gud och religiöst åkallande av gud. Att skolbarn uppmuntras att uttrycka kärlek till sitt land genom att recitera historiska dokument som Självständighetsförklaringen, dokument som hänvisar till ”Gud”, är inte ett uttryck för religion i USA, enligt Högsta domstolen. Det som skiljer religion från icke-religion är inte om man nämner ”gud” eller inte. Det avgörande är om man utrycker tro på Amerikas Förenta Stater, USA. Uttrycker man denna tro på USA är ceremonin inte religiös. Den här synen har alltså uttryckts av USA:s Högsta domstol. Det är värt att fundera över nästa gång du ser eller hör en amerikansk president tala om ”gud”.

Detta synsätt har i USA lett till att religionen tryckts undan nästan helt från det offentliga livet. Religion tillhör den privata sfären. I den offentliga sfären bekänner man sig till ett slags trossystem som Cavanaugh kallar civil religion, eller sekulär nationalism. Officiellt är detta ingen religion, utan man säger sig leva i ett sekulärt samhälle. Trossystem som inte passar i det sekulära samhället klassas däremot som religioner och knuffas därmed ut ur finrummet och stämplas som potentiellt våldsamma.

 

Amerikaner känsliga för religion

Det här gör det lättare att förstå att amerikaner som kommer till Sverige kan ha så svårt att acceptera till exempel vår tradition att hålla skolavslutningar i kyrkan. Det offentliga livet och religionen ska hållas strikt isär menar många amerikaner. Och de gör det till den grad att man i USA, som många vet, inte skickar ett julkort med texten “Merry Christmas” (God Jul) utan hellre väljer formuleringen “Seasons Greetings” (Säsongens Hälsningar), för att inte riskera att kränka någon genom att ge uttryck för religion offentligt. Detta gäller förstås särskilt i kommersiella och offentliga sammanhang. I privata sammanhang är det tillåtet att vara religiös.

Presidentens ”gud” finns inte

Cavanaugh hävdar, mycket bestämt, att när en amerikansk president talar om ”gud”, så är det inte någon kristen gud han talar om, och knappast någon annan gud heller. Jesus nämns mycket sällan offentligt – som bekant är det tron på Jesus Kristus som definierar kristen tro. Gud är istället ett slags anonym makt som inte har någon egentlig betydelse. Istället är det tron på företeelser som nationen, friheten, marknadsekonomi, förnuftet och rätten att söka lyckan som är det viktiga. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter blir grundvärderingar som man är beredd att ta till vapen för att försvara. Dessa är heliga värden som inte kan ifrågasättas. Faktum är att få amerikaner skulle kunna tänka sig att döda för Jesus, medan ganska många skulle vara beredda att döda för nationen.

 

Kennedy och Romney

När John F Kennedy valdes till president i USA 1961 var han den förste katolske presidenten någonsin. Den våg av glädje som gick bland världens katoliker den gången bär nog en viss likhet med den yra som drabbade jordens svarta befolkning då Barack Obama valdes 2008. Ända borta i det katolska Irland satte man upp Kennedys bild i fönstret jämte Jungfru Maria. Det paradoxala var att Kennedy inför valet hade fått svära högtidligt att hans katolska tro på intet sätt skulle få påverka hans värv som president. Och på samma sätt har Mitt Romney lovat att hans mormonism inte ska få påverka hans insats som president, om han skulle bli vald. Presidentens personliga tro och religion är alltså något som han förutsätts lämna åt sidan när han kliver fram för att tala till nationen och utöva sin roll som president.

Kändispastorns bön

Mot denna bakgrund blir det mycket intressant att lyssna till den bön som kändispastorn Rick Warren höll när Barack Obama svors in som president 2009. Warren prisar en mäktig, namnlös gud som äger världen och som skriver historien och som älskar alla människor. Han tackar guden för det amerikanska statsskicket, som återigen gett landet en president på fredlig väg. Han hyllar Amerika som möjligheternas land, där sonen till en enkel afroamerikansk immigrant kan bli president. Han ber om visdom och integritet åt presidenten, så att han ska kunna styra nationen. Han ber om hjälp att minnas att vi alla är amerikaner, förenade av en tro på frihet och rättvisa. Han ber om förlåtelse för amerikanerna om de går för långt i sina strävanden, men ber om klarhet i de mål man kämpar för och om ansvarsfullhet i handlingar. Till sist ber han om hjälp åt Amerika att bygga en ännu mer välmående och fredlig nation och värld. I ljuset av Cavanaughs teser blir denna bön minst sagt illustrativ för begreppet sekulär nationalism med en civil religion där ”gud” reduceras till retorik.

 

 

Konsten att desarmera Jesus

Då Warren trots allt är en kristen pastor ville han gärna be sin bön i Jesu namn, vilket är tradition för kristna. Att nämna Jesus i ett sånt sammanhang är dock kontroversiellt, som vi redan förstått. Här hade Warren ett delikat problem. Om han inte nämnde Jesus i sin bön skull kristna i USA kritisera honom; om han nämnde Jesus skulle icke-kristna göra det. Warrens lösning: Han desarmerar ordet genom att utropa fyra versioner av namnet ”Jesus”: Den judiska, den arabiska, den spanska och den engelska. Judar och muslimer erkänner som bekant inte Jesus som Gud. Spansktalande är ofta katoliker, medan Warren är protestant. På detta sätt lyckas Warren inkludera så många etniska grupper som möjligt och befria Jesus från hans kristna gudomlighet, samtidigt som han desarmerar det engelska uttalet av ”Jesus” genom att spara det till sist. Att han måste ta till en sån taktik för att överhuvud taget få säga namnet Jesus är ganska talande.

Retoriken skiljer, inte religionen

Tanken att religion hör hemma i den privata sfären är inte på något sätt unik för det amerikanska samhället. Vi känner igen den från Europa och Sverige. Men poängen med Cavanaughs resonemang på den här punkten är att om man tror att europeisk politik är sekulär och amerikansk är religiös, då har man missuppfattat amerikansk politik. Om man lyssnar till vad som sägs av presidenter och andra höga politiker i USA i ljuset av Cavanaughs resonemang så inser man att amerikansk politik är minst lika sekulariserad som vår. Det som skiljer oss från USA är framför allt retoriken. Svårigheten för oss europeer är att förstå att ordet “gud” för det mesta inte betyder något alls i amerikansk politik. Så enligt Cavanaugh kommer du knappast att få se någon religiös president i ordets normala bemärkelse, oavsett vem som vinner detta eller kommande presidentval.

 Posted by at 17:59