Jul 082014
 
Samtidigt som gycklarna i Almedalen har uppehållit svensk media genom nytt rekord i populistiska uttalanden – framtvingade av Feministisk Illussion och Sverigedemokraterna – har EU’s ledande opportunister ännu en gång svikit Ukraina – och Europa. Ukraina får nöja sig med ett associations- och frihandelsavtal, istället för avtal om förhandlingar om medlemskap. EU’s ledare visar återigen att unionen inte menar allvar i sitt stöd för Ukraina. Istället smickrar François Hollande och dennes vapenindustri samt Angela Merkels industripampar den allt mer diktatoriske Vladimir Putin.

merkel-hollande_2271199b

I skuggan av tal av västvärldens ledare om tuffa sanktioner mot Ryssland blomstrar USA’s export till landet och affärsmöten mellan EU’s industriledare och Ryska oligarker forsätter. Värst är den tyska industrilobbyn, som förvisso har mest att förlora på allt för långtgående sanktioner, och vars export faktiskt drabbats av Ukrainakrisen.

Samtidigt visar färska handelssiffror – överraskande – att den amerikanska exporten till Ryssland ökat, trots sanktionerna som infördes i mars. Den amerikanska exporten var i maj på rekordhög nivå, 1,2 miljarder udd – en ökning med 21 procent jämfört med i april.

Rysslandsgrafik

EU vill inte ensamt bära en ekonomisk börda till följd av Ukrainakrisen, så dess ledare försöker upprepa det amerikanska tricket att tala med kluven tunga. Värst bland EU’s ledare är – symptomatiskt – ledaren för det protektionistiska Frankrike, François Hollande. Presidenten vägrar att stoppa en planerad stor vapenaffär med Ryssland, trots Rysslands invasionskrig mot Ukraina, vilket Hollande högljutt fördömt.

Frestelsen av att tjäna miljarder euro på en hangarfartygaffär smäller högre än stöd till Ukraina, och därmed Europa. Alltså fler (europeiska) hangarfartyg till Krim – i ryska händer. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på cynism. 

Det är då lättare att ha förståelse för oron inom tysk industri, som är Rysslands näst störste handelspartner (efter Kina), där exportförluster utgör ett reellt hot mot industrin och sysselsättningen. Trots det har Angela Merkel på sistone skärpt tongångarna mot Ryssland – tillskillnad mot Hollande.

Sveket mot Ukraina är påtagligt: Amerikansk export blomstrar, Frankrike planerar vapenförsäljning och europeiska industriledare åker i skytteltrafik till Ryssland. Samtidigt väljer EU fegt att endast ge Ukraina ett associations- och frihandelsavtal, istället för avtal om reella förhandlingar om ett framtida EU-medlemskap. EU borde tvärtom visa att unionen räknar Ukraina till Europa och välkomnar landet som en framtida, fullvärdig medlem.

Protektionistiska länder som Frankrike saboterar dock för Ukraina och symptomatiskt är det samma land som (tillsammans med Cypern) är Turkiets främste EU-fiende. Här är Carl Bildt ett föredöme i sitt välkomnande av Turkiet och flera baltiska länder i EU – för skapandet av ett paneuropeiskt EU. Frågan är dock var Bildt egentligen står i Ukrainakonflikten, hur mycket är retorik och hur mycket är reell politik från utrikesministerns sida? Och var går gränsen för övriga EU-ledares opportunism? Och när ska Almedalens dästa lobbyister orka bekymra sig för ett riktigt problem, istället för illusioner?

_______________________________________________________________________________

Marcus Svedberg och Aivaras Abromavicius på Investmentbolaget East Capital har skrivit en bra genomgång om hur EU bjuder in Ukraina med armbågen.

”Ukraina skriver på EU-avtalet, vad väntar härnäst?

ÖSTEUROPA OCH CENTRALASIENRYSSLAND  2014-07-01

Ukraina skrev på ett associationsavtal och ett omfattande frihandelsavtal med EU den 27 juni i Bryssel. Avtalen har hyllats som en stor framgång för den nya regeringen i Kiev och som en vinst över Ryssland för EU.  President Petro Poroshenko sade i samband med signeringen av avtalet att det var den enskilt största händelsen sedan landet blev självständigt 1999. Vi har tyvärr svårt att dela den allmänna glädjen över de två avtalen.

Det är positivt att Ukraina vill närma sig EU och det finns ett brett stöd för den förda politiken ute i landet. Men det nya avtalet saknar en viktig komponent: löftet om att så småningom bli medlem i EU. Avtalen är ett andra klassens program som inte kommer ge samma fördelar som ett fullvärdigt EU-medlemskap. … 

Ett associationsavtal är inte detsamma som att få status som potentiell EU-kandidat, vilket i slutändan kan leda till medlemskap, något som gavs till Albanien förra veckan. Utan medlemsperspektivet kommer associationsavtalet inte ha en lika stark påtryckningskraft för reformer. EU, trots all sin retorik, är inte beredd att erbjuda Ukraina vad som kan antas vara mest eftertraktat: ett avskaffande av visumkravet på kort sikt och ett EU-medlemskap på lång sikt. … Lite annorlunda formulerat; associationsavtalet innebär samma piskor som medlemskapsperspektivet, men saknar moroten.

Vi tror också att det är positivt att Ukraina får ett frihandelsavtal, men problemet är att nettoeffekten av det här avtalet kan förväntas bli negativ givet den reaktion som kan antas komma från Ryssland. Genom att skriva på frihandelsavtalet kommer Ukraina dessutom längre ifrån vad landet verkligen behöver – ett frihandelsavtal med EU och Ryssland.

Vi är stark motståndare till idén att Ukraina ska tvingas välja mellan sina två största handelspartners. Den ryska tullunionen och EU:s frihandelsavtal är inte kompatibla i sin nuvarande form, men det skulle lätt kunna lösas. … Trepartmöten ska hållas under den kommande veckan för att se över hur frihandelsavtalet påverkar handeln mellan Ryssland och Ukraina, enligt president Putin.

Problemet med de här halvmesyrerna är att de riskerar att spåra ur så snart den första politiska glädjen är utbytt mot den hårda ekonomiska verkligheten. Vi har sett det upprepade gånger i Ukraina under de senaste tio åren. Den här gången är det utan tvekan annorlunda men det betyder inte att vi inte ska försöka ge Ukraina bästa möjliga villkor att lyckas.