Nov 262012
 

Det skrivs alltmer om sociala mediers kraft och påverkan, nu senaste då israeliska försvarsmakten annonserade sin inledande operation mot Gaza via twitter. Diskussionen gäller sociala forums påverkan på det offentliga samtalet och ytterst demokratin, då mediasamhällets makt förskjuts mot de sociala medierna och mediedrev ersätts av pöbelmentalitet.

KRÖNIKA Alfred Askeljung

Israels Gaza-attack kommenterades av Amerikanska Business Insiders Joseph Weisenthal via twitter: “The last holdout — war — went social media today”. Jag retweetade kommentaren för att den var så fyndig och passande. Situationen påminde mig starkt om när Libyenkrisen var som värst och ingen visste om NATO skulle stoppa Gadaffis stridsvagnar. Jag satt och följde flödet av nyheter och uppdateringar och insåg att jag var en av de med bäst koll i världen på vad som hände just då. Känslan av omnisciens var nästan överväldigande.

Twitter bygger på att man skriver meddelanden med en begränsning på 140 tecken, ett tweet. Man kan följa vilka användare man vill utan att behöva någon form av godkännande. En användare skaffar ett namn, kallat handle, i formen snabel-a följt av en radda symboler, mitt är @alfredaskeljung. Alla tweets som inkluderar ditt namn blir synligt för dig, detta för det enkelt att skapa korthuggna öppna dialoger med flera användare samtidigt. Interfacet består av en eller flera kolumner där man kan ser vad de som man följer skriver för något.

En retweet innebär att man skickar vidare något som en annan har skrivit. Populära tweets kan retweetas eller RTas upp till tusentals gånger om spirdningen blir viral. Jämför med bilder som många delar på facebook eller kedjemejl. Man kan enkelt följa vissa ämnen eller händelser genom att dedikera en kolumn till att visa allt som skrivs under en hashtag; #-symbolen följt av bokstäver eller siffror. Exempelvis #svpol är en välanvänd hashtag för politiskt aktiva. Vid stora händelser som exemplevis de amerikanska presidentvalsdebatterna så kan det postas hundratals tweets i sekunden.

Jag började använda twitter som en ironisk blinkning till samtiden. Oj vad roligt det ska bli att lägga ett meta-filter  (en  webblogg med länkar till innehåll på webben) på alla mina handlingar genom att skriva om dem i realtid, tänkte jag när jag började twittra under en bilresa ner till Göteborg. Fyra månader senare så satt jag och var som lamslagen över hur snabbt och lätt information kan spridas i tillräckligt platta nätverk. Nu twittrar jag dagligen och även om jag mest retweetar roliga och intressanta saker så har jag i skrivande stund 1113 följare så uppenbarligen fyller mitt informationsutsändande någon funktion som uppskattas.

En annan intressant iakttagelse är hur mycket personlig information människor ger ut via sociala medier. Då menar jag inte främst facebook, även om man tydligt kan se att fler människor delar mer och mer via facebook så är det ett forum där både chefen och din familj är aktiva. Knappast bäddat för personliga bekännelser eller snaskiga hemligheter. Twitter är ett mycket bättre forum för dem som vill vara personliga. Detta för att plattformen till skillnad från de flesta andra sociala medier är väldigt anpassningsbar, vill man ha en privat dagbok som bara kan läsas av en liten krets vänner så går det att ordna lika lätt som @ladygaga kan få en megafon till sina 31 miljoner följare.

Känslan av anonymitet är påtaglig, inget identitetskrav finns över huvud taget för att skaffa ett konto. Användarna skriker ut det de känner för i etern och ibland svarar någon. Många tar tillfället i akt att dela väldigt mycket av sina liv. En i mina ögon övervägande andel kvinnor skriver mycket om personliga problem, ätstörningar, sorg osv. Som ett ventilationshål så verkar twitter ha en ganska markant betydelse för en del. Jag känner själv av det, det ÄR skönt att kunna skriva precis vad man tycker och tänker och kanske till och med få respons på det. Det kan tyckas effektsökande eller utelämnande men så är inte fallet eftersom alla är precis så anonyma som de vill vara. Vissa delar visserligen saker som de allra flesta skulle anse uteslutande höra den privata sfären till men allting sker på delarens villkor. Bilden som träder fram är den av en nästan anarkistisk frihet att själv definiera ramarna och kontexten för sitt social umgänge. Detta kan förstås få konsekvenser.

Politiserandet av sociala medier, framförallt twitter, är både uppenbart och extensivt för mig som verkar i de kretsarna. Många politiska misstag begås för att politiker är ovana vid att avståndet mellan tanke och publicerat ord är så kort. Jag upplever att medierna och eliterna bestraffar felsteg inom dessa ramar hårt, det finns en utpräglad “mob mentality” vars närmaste analogi man kan se i mediadrev. Detta leder naturligt till en ökad självcensur vilket skulle kunna hämma den mediala och sociala öppenhet en. Twitter är här den främsta kanalen för detta just på grund av avsaknaden av ramverk för relationerna människor emellan.

Det har pratats och skrivits mycket om den demokratiserande effekten av internet i allmänhet och av sociala medier i synnerhet. Även om man kan föra direkta debatter med partiledare och ministrar via både facebook och twitter och följa exempelvis energiminister Anna-Karin Hatts biobesök med familjen på instagram så har den reella makten och påverkansmöjligheten ännu inte förskjutits mer än marginellt till den vanliga medborgarens fördel.

I stort sett samma organisatoriska och juridiska strukturer som fanns innan datorn uppkom utgör fortfarande forumet för samhällelig påverkan. Även om effekterna kan bli stora i framtiden så är de ännu inte så revolutionerande som det spekuleras i. Den demokratiska och policymässiga debatt som förs på sociala medier upplever jag som kraftigt fördummade, strösslade med invektiv och personangrepp och ytterst sällan intellektuellt hederliga. Det ligger självklart i twitters natur; 140 tecken utgör en begränsning som gärna lånar sig till billiga one-liners framför filosofiska resonemang.

Den underlättade kommunikationen möjliggör inte bara för människor att enklare kommunicera utan gör också att man lättare kan skaffa nya vänner. Flera av mina kompisar har jag hittat via twitter. När geografi och sociala förutsättningar blir alltmer irrelevanta för att hitta intressanta, roliga människor att samtala med, lära känna och älska så tror jag att världen kan bli en bättre plats.

 Posted by at 12:04