Jul 292012
 

IF SPAIN were a patient, the mood in the hospital ward would be tense. Every attempt by local specialists advised by renowned European consultants to treat the sickness brings no more than temporary relief. Even more worrying, the relapses after each dose are happening sooner and sooner. Spain’s chances of avoiding intensive care—a full bail-out—are receding to near vanishing-point.

The symptoms of Spanish sickness are manifest in ten-year government bond yields touching 7.75% on July 25th; previous bail-outs of Greece, Ireland and Portugal occurred not long after rates had surpassed 7%. Even more perturbing, two-year yields also briefly went above 7%, in effect foreclosing the government’s ability to borrow at anything but short maturities. Spain and the markets: The Spanish patient | The Economist.

——————————————————————————————————————————————————————————————

KOMMENTAR

Apropå The Economist artikel om Spanien kommer vi att tänka på ”Publiken och till och med gladiatorerna jublade, men inte Ferdinand”; om publiken är småspararna och gladiatorerna är politiker/marknadsaktörer så är nog tjuren Ferdinand euron (vem Ferdinand egentligen var kan ni läsa om via länken längst ned i ännu en suverän essä av en av Sveriges få intellektuella – Peter Englund) .

Kommer ni ihåg hur marknaden jublade i slutet av juni – efter eu/eurotoppmötena. Fler fantastiska beslut hade fattats, bland annat skulle de krisande spanska bankerna få låna direkt från euroländernas krisfonder, istället för att behöva gå vid den redan djupt skuldsatta spanska staten – glädjen var enorm – och det kan man ju förstå! Det är ju helt otroligt att euroländernas medborgare gemensamt skulle stoppa ned pengar i ett svart hål, utan att den spanska staten skulle drabbas – av sådant blir man glad! Marknaden jublade i vart fall, men Ferdninand, ursäkta euron, hängde inte med i svängarna utan rasade strax därefter ned till nya lägstanivåer mot valutor som den svenska kronan – dock inte mot den amerikanska dollarn. Det saknas fortfarande nästan 50 procent för eurons lägstanivå mot dollarn – men hur många har insikt om det?

Hursomhelst var det en liten, eller snarare två små, detaljer som glömdes bort i marknadsjublet; dels kan inte den nya permanenta räddningsfonden EMS träda i kraft innan den tyska författingsdomstolen godkänt ett tyskt deltagande, dels kan inte EMS betala ut direkt stöd till bankerna innan en finansiell tillsynsmyndighet finns på plats – petitesser enligt marknadens första reaktion. Faktum är dock att den första utbetalningen nu istället går från euroländernas tillfälliga krisfond, EFSF, via den spanska staten till bankerna – tvärtemot marknadens förhoppningsfulla jubel.

Och nu då? Ja, nu ligger de spanska räntorna på nya rekordhöga nivåer, och det är business as usual liksom, med nya brandkårsutryckningar och marknader som signalerar rött ljus – det vill säga att hela Spanien måste räddas, inte bara bankerna. I Italien är situationen snarlik på ett skrämmande vis, den franska situationen orkar ingen ens tänka på och under tiden irriterar Grekland vidare, som en ettrig mygga i nattmörkret.

Så i torsdags var det dags igen för nya jubel. Denna gång var det ingen mindre än ECB chefen Marion Draghi som förkunnande att ECB skulle göra allt i deras makt, men inom dess mandat – som inte stipulerar någon makt – för att rädda euron – och det skulle räcka till fick vi veta. Hallelujah! Hur skulle marknaden kunna motstå sådana tomma ord, ursäkta löften!? Börserna gick i vart fall till skyarna – i någon timme.

För den som tyckte att det var en utmaning att investera under 00-talet , måste dagens situation upplevas som rena dödskampen – och det är den ju faktiskt – åtminstone för euron. Frågan är om den politiska makten räcker till, eller ens den ekonomiska – enligt beräkningar som återges i artikeln ovan saknas redan 150 miljarder euro för att, om nödvändigt, rädda Spanien… sen återstår Italien och kanske även Frankrike. The Economist sammanfattar läget lakoniskt: ”The graver the euro crisis gets, the bigger the response has to be—and the harder it is to sell to sceptical northern electorates.” Hur detta ska gå till, det vill säga att få med väljarna i folkomröstningar och dylikt, överträffar i vart fall Public Bankings fattningsförmåga – förhoppningsvis är våra politiker klokare, de som ska baxa det ända ”dit” – i mål alltså.

 

 

 

http://www.peterenglund.com/textarkiv/tjuren_ferdinand.htm