Jan 262014
 
Av de 21 länder med störst BNP år 2012 är Sverige det land som har haft relativt sämst ekonomisk utveckling sedan statistikens startår 1980. Sverige har under perioden halkat ned fem platser, från 16e till 21a plats, och därmed hamnat utanför den exklusiva G-20 klubben.

Världsbankens statistik nedan är inte ny. Statistik är sällan ny, den paketeras bara om och presenteras på nytt sätt – ibland är den förvisso uppdaterad. Statistik – läran om staten – kan ge nya perspektiv på samhällsutvecklingen, det gäller även förändringen av vilka länder som tillhör G-20 ligan, det vill säga de länder med störst sammantaget produktionsvärde. Sverige hörde länge dit, men efter de gyllene 50- och 60-talen halkade vi efter några svaga decennier ut ur ligan.

Sverige flåsar dock återigen G-20 länderna i nacken med världens 21 största BNP år 2012. Just det är känt sedan tidigare, men mindre har sagts om Sveriges kraftiga ras i välståndsligan under perioden 1980-2012. Istället lever vi i en fantasi om att Sverige är så annorlunda mot övriga europeiska länder. Vad gäller den ekonomiska utvecklingen är det förvisso sant att vi är annorlunda – inget annat av de medelstora utvecklade europeiska länderna har haft en så relativt dålig ekonomisk utveckling som vi under den aktuella perioden. Tvärtemot den officiella fantasibilden av Sverige. 

Diagrammet nedan visar ett välkänt och tydligt mönster, med utvecklade ekonomier som växt saktare än vad en grupp av större tillväxtekonomier gjort, som därför avancerat i BNP-rankingen. Det är ett logiskt och tydligt mönster. Det som är  mer intressant är det som avviker, samt Sveriges kraftigt försämrade position (trots en viss återhämtning på senare år).

bnp

Vad gäller vårt eget land visar diagrammet alltså att Sverige är den största losern på den aktuella G-20 (21 med Sverige) listan. Med raset från plats 16 år 1980 till nu en plats utanför listan. Det svenska ekonomiska utförraset går dock ända tillbaka till mitten av 70-talet. Sedan dess har vi haft flera ekonomiska kriser med regeringar av olika kulörer.

För sedan det ekonomiska moraset började har Sverige haft 17 år av borgerligt styre och 21 år med Socialistiskt regeringsstyre. Det går sålunda inte att skylla på att det är främst vänster eller högerregeringar som har orsakat Sveriges utförsras. Om nu någon trodde det. I själva verket har vi lärt oss att det i praktiken är en mycket liten skillnad på den ekonomiska politiken i allmänhet och på näringslivspolitiken i synnerhet.

De skyhöga skatterna på arbete – arbetsgivaravgifterna – består. I stället har inkomstskatten sänkts genom de så kallade jobbskatteavdragen, vilket sannolikt gett en substitutionseffekt med minskat arbetskraftsutbudet och därmed höjt jämviktsarbetslösheten – ytterligare. Tvärtemot resultaten i  de kraftigt ifrågasatta officiella utredningarna.

Samtidigt med bevarande av höga skatter på arbete, har såväl socialistiska som borgerliga regeringar hukat för de starka och välorganiserade arbetstagarorganisationernas krav på omfattande skydd för dem som har arbete på bekostnad av dem som inte har det. Och regeringar som kommit och gått har, oberoende av kulör, stillatigande och fegt accepterat den arbetslagstiftning som försvårar inträde på arbetsmarknaden genom nyanställningar.

Till dem som redan har arbete har ytterligare gåvor delats ut, utöver jobbskatteavdragen gäller det främst den slopade fastighetsskatten men också RUT- och ROT-avdrag som av naturliga skäl främst är tänkta att användas av dem som arbetar, och till sina lägenheter och hus får de internationellt sett oerhört generösa ränteavdrag, vilket uppmuntrar till en låneekonomi.

Det är helt enkelt dålig ekonomisk politik som gett oss hög bestående arbetslöshet, svag tillväxt och ett växande gigantiskt utanförskap. De nuvarande regeringen har tyvärr gett upp dem i utanförskap och satsar nu i stället på arbetskraftsinvandring. Och den tillträdande socialistiska regeringen har gjort klart att de avser att köra vidare i samma spår – men med högre skatter – hur nu det ska kunna ge fler permanenta långsiktiga jobb kan man fråga sig. 

Sverige är alltså det land det gått sämst för i listan ovan, om man beaktar att vi  har åkt ut. En relevant jämförelse med Sverige är att titta på Schweiz, som istället för populism satsat på en företagarvänlig politik som resulterat i en stark tillväxt, vilket gett en lika låg arbetslöshet som den tidigare svenska (artificiellt) rekordlåga nivån på ett par procent. Följaktligen har Schweiz avancerat i listan och passerat Sverige.

Intressant är också att notera att de stora europeiska ekonomierna behåller sina relativa positioner sinsemellan. Skandallandet Frankrike har, något förvånande, klarat av att hålla fast vid sin position under dess dryga tre decennier, även om ärkerivalen Storbritannien flåsar i nacken. Men med en euro och en Hollande på plats är det nog endast en tidsfråga innan UK seglar förbi – reaktionen lär bli en smärre fransk revolution men kanske också att euro-prestigen då till sist sväljs och valutan skrotas.

I Asien tvingades Japan se sig omkört av Kina häromåret, som då blev den näst största ekonomin i världen, vilket samtidigt petade ned de stora europeiska ekonomierna ett snäpp. Trots Kinas remarkabla framfart sedan 80-talet är det ändock Sydkorea som har gjort det allra största framsteget på BNP-listan.

Ett utvecklat land som avviker från andra utvecklade länder genom att det har avancerat i ligan är Australien, vilket mycket skett tack vare just Kinas framväxt och efterfrågan på råvaror, men den australiska ekonomin har också gynnats av den utbredda snabba asiatiska tillväxten i till exempel länder som Sydkorea.

images-1

Det finns också tillväxtländer i listan som markant avviker negativt. Det gäller framförallt Mexico men även Saudiarabien, om landet nu ska klassas som ett tillväxtland med sina stora, men koncentrerade, tillgångar.

Och Indien och Brasilien har trots flera år av stark tillväxt endast avancerat måttligt i ligan. Nu ska det dock betonas att det är lättare att avancera förbi mindre ekonomier ju längre ned man kommer i listan, än vad det är att passera förbi de gigantiska ekonomierna i toppen. Både Brasilien och Indien hade en betydande BNP redan år 1980, tillskillnad mot till exempel Sydkorea och Kina, och kan därför inte förväntas att klättra lika snabbt. Trots det är det symptomatiskt att just Brasilien och Indien fastnat i ligan. Indien har ett mycket stort behov av politiska reformer och det gäller även Brasilien – inte minst på utbildningsområdet.

För några år sedan såg det väldigt ljust ut för Brasilien, men sedan dess har det tyvärr inte hänt så mycket. Det är bara inflationen som tuffar på – och centralbanksräntan i dess spår, med 5,91 respektive 10,5 procent vardera. Utbildningssystemet är alltjämt en fullständig katastrof, vilket visade sig när oljefynden utanför Rio de Janeiro upptäcktes. Frågan blev då hur Brasilien skulle kunna slå mynt av fynden, det visade sig att det saknades ingenjörer –  norrmännen fick rycka ut. Ett resultat av det är att samtidigt som den svenska kolonin har decimerats i Rio de Janeiro har den norska växt sig allt större.

Brasiliens statsfinansiella läge är ansträngt och med en svag bytesbalans ser det ut att kunna förvärras ytterligare, vilket då sannolikt leder till sänkta kreditbetyg och en ytterligare försvagning av den redan kraftigt deprecierade brasilianska realen. Försvagade statsfinanser riskerar också leda till budgetåtstramningar, vilket då även kan drabba sysselsättningen. Samtidigt går den brasilianska börsen kräftgång och med den svaga utvecklingen för råvaror är frågetecknen stora för hur den brasilianska ekonomin och även börsen utvecklas framöver – inte allt för starkt är troligen det dystra svaret.

Frågan är också hur det ser ut för tillväxtekonomierna som grupp, enligt IMF förväntas tillväxtländernas tillväxtgap relativt utvecklade länder bli det lägsta i år sedan år 2001. Kanske blir det med BNP-utvecklingen som utvecklingen på börserna – en revansch för de utvecklade ekonomierna, eller åtminstone att dessa under något år inte halkar längre ned i listan.

Samtidigt som tillväxtländer stadigt klättrat de senaste 33 åren och europeiska ekonomier har halkat ned, så står den amerikanska ekonomin orubbad på förstaplats – hotad endast av Kina. Det återstår att se, när och om tronskiftet sker. Till dess kan vi hoppas på att Sverige åter kvalat in på G-20 listan och att de sydeuropeiska ekonomierna inte tagit alltför mycket stryk, utan till sist avskaffat euro-hämskon och fått sina ekonomier på fötter.

 

 

 

  One Response to “SWEDEN – the biggest loser”

  1. […] Kanske kan det Argentinska exemplet lära kineserna något. Om inte annat borde Argentinas historia med en lång rad av destruktiva  populistiska politiker kunna fungera som ett varnande exempel för politiker med liknande tendenser. Det gäller inte minst Rysslands Vladimir Putin och även en och annan svensk politiker, för som vi visat kan även vårt land åka utför. Sedan 1980 är Sverige ”the biggest loser” bland G20-ländena när det gäller ekonomisk… […]