Nov 192012
 

Agendas huvudinslag på söndagskvällen var intervjun med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, där tassade programledaren stundvis mer försiktigt kring SD-ledaren än vad som kunde ha förväntats, i synnerhet mot bakgrund av den gångna veckans rabalder.

KOMMENTAR Micael Kallin

Förklaringen till Agendas mer försiktiga hållning till SD kan vara att samtidigt med partiets opinionsframgångar har journalistkåren börjat att diskutera huruvida det är försvarbart eller inte att negativt särbehandla SD i den journalistiska granskningen, eller om det är bättre att tydligare fokusera på att granska partiets politik.
Journalistförbundets egen tidning, Journalisten, har till och med gått ut med en stor och genomtänkt medlemsenkät med frågor om hur bevakningen har varit. (Journalistiskt är det självfallet en mycket viktig fråga; när man som journalist kan, ska eller bör särbehandla någon, och vem ska då avgöra det? Är det journalisten själv, redaktionen eller någon annan, och ska läsaren i förekommande fall informeras på ett eller annat sätt om särbehandlingen? Svåra frågor där svaren inte är givna.)
Mitt i journalistkårens rannsakan och funderingar på hur man ska förhålla sig till ett tvivelaktigt parti, blossade videoskandalen upp. Och i en hel vecka har den gallskrikits att ”titta de är ju rasister – trots allt”. Temat har tydligen varit att den som skriker högst står allra längst ifrån SD och är då bäst och vinner, helt enkelt. Nu kan man dock fråga sig om det överhuvudtaget finns någon som är förvånad över ”avslöjandet”.  Att SD har en överrepresentation av ”rasister” både i väljarkåren och partiet, ända upp i partiledningen, det är väl känt sedan länge. Det var ju på den grunden partiet bildades och växte sig starkt – bland annat med hjälp av personerna på ”Expressens videofilmer”.
Två händelser sticker ut i SVD/Sifoundersökningen, det gäller dels den svårbegripliga negativa utvecklingen för Vänstern:
– ”Utan att ha drabbats av några skandaler tappar Vänsterpartiet nästan 2 procentenheter i SvD/Sifos väljarbarometer för november. Det fanns enorma förväntningar på den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt, men han har fortfarande inte infriat dem.” 
Men det är framförallt icke-effekterna av förra veckans SD-skandal som överraskar:
– ”Enligt Sifos Toivo Sjörén märktes det knappt någon förändring av stödet för SD i den fjärdedel av intervjuerna som är genomförda i onsdags och torsdags, då Expressen publicerade de mest uppseendeväckande filmerna från kvällen.”
Agendas programledare kommenterade SD’s gångna vecka (som både började och avslutades med starka opinionssiffror och däremellan kom videoskandalen) med att säga att ”den här veckan började ju strålande för SD, men slutade på ett helt annat sätt”. Varpå hon blev rättad av Åkesson, som då hänvisde till sifo-siffrorna. Istället för att finna sig begick då programledaren ytterligare ett misstag genom att förbise veckans kanske mest intressanta samhällsyttring – det vill säga den att väljarna enligt SIFO inte påverkades av video-skandalfilmerna. Åtminstone inte till en början.
På längre sikt kan videofilmerna få både positiva och negativa effekter för partiet. Det kan till exempel bli ännu svårare för SD att få kvalificerade och anständiga människor att vilja arbeta för dem när de så tydligt förknippas med öppen rasism.
Men en annan fråga gäller journalistiken. Beror de misstag som begås i den här och så många andra intervjuer med SD, på att journalister som intervjuar är så upptagna i tankarna med frågan om hur de ska förhålla sig till den partimedlem som intervjuas.
Dagens Nyheter om ”Agendas kris”

DN skriver också om den märkliga intervjun med Åkesson. ”Man hade tagit ut något slags redaktionell seger i förskott, det skulle bli spel mot ett mål, de här bilderna och de här händelserna talade sitt tydliga språk – ”Agenda” och Anna Hedenmo var helt enkelt skitdåligt förberedda. Ulf Mattmars ”reportage” som skulle sammanfatta händelserna och läget var närmast tillbakalutat och lätt kåserande i tonen. Anna Hedenmo försökte måla upp en djup och allvarlig spricka i partiet, men hade inget, absolut noll, på fötterna. Jimmie Åkesson konstaterade (helt riktigt uppenbarligen, SVT hade inte ringt runt själva) att han hade samtliga partidistrikt bakom sig – Anna Hedenmo och ”Agenda” pratade om distansen och avståndet och kritiken från medlemmarna. Jimmie Åkesson undrade vad hon byggde sina antaganden på och Anna Hedenmos svar fullbordade katastrofen: ”Jag har läst på nätet.” Hon hade läst på nätet?!! Lite bloggar, lite Twitter, lite Facebook, lite Flashback kanske. Det tyngsta programmet SVT har i genren skickar fram sin tyngsta reporter och sin tuffaste grillmästare och allt hon har att komma med är ­ hörsägen?!! Hon har googlat runt lite.Det var säkert många av oss som blev förbluffade – de som nu inte blev förbannade. Här hade ”Agenda” chansen att summera, tala klarspråk, förklara, sortera, utreda. De mumlade.”

 Klassiskt exempel på när dålig förberedelse är förödande
 Ett tidigare mycket välkänt och klassiskt exempel på när reportrar faller på eget grepp är när SVT’s Lars Adaktusson intervjuade Carl Bildt i samband med partiets stämma i maj 1990 – endast några månader innan det historiska maktövertagandet.
För den som inte minns det, så behandlades Moderaterna, i synnerhet Carl Bildt, lika styvmoderligt då, som SD idag. Adaktusson blev dock varse om att det är bra att vara väl påläst som reporter, i synnerhet om man intervjuar Carl Bildt, annars faller man på eget grepp . Agenda råkade ut för den effekten i sitt senaste program – dessutom i flera av programinslagen.
Det ska dock tilläggas att det självfallet är omöjligt för en journalist att vara uppdaterad på allt, och att det är högst mänskligt att missa fakta i en värld som hela tiden överöser oss med nya uppgifter. Agenda är normalt sett mycket tillförlitligt och dess programledare gör ett enastående jobb, men det försvarar inte en avslappnad inställning där påståenden kläs som fakta och att källors uppgifter inte kontrolleras. Agenda bör nu särskåda söndagens program och därefter återkomma med eventuella rättelser. 

Intervjun med Carl Bildt är exceptionell på många sätt. Den visar på vilken enorm maktskjutning som har skett till medias fördel under de två senaste decennierna. Diskussionen med Carl Bildt om föregångaren Ulf Adelssons inställning till hemspråk och påstådd skjuts med limousiner är som taget ur en annan tid och värld, det är otroligt att de diskussionerna ägt rum så nära i tiden.

Det har hänt mycket de senaste tjugo åren. Frågan är vilka som vunnit på utvecklingen, om det verkligen är medborgarna. Innebär den ökade mediemakten också att demokratin har förstärkts? Ibland kan det finnas anledning att tvivla på att det sambandet är så starkt som man vill tro.