Maj 112014
 
Det ironiseras mycket över hur journalister är alldeles till sig över framgångarna för Feministiskt initiativ – den övre medelklassens självklara och politiskt korrekta val. Tyvärr är det inte bara pinsamt, utan även ett demokratiskt problem när journalister inte ställer kritiska frågor. Ett extremt exempel på det var en debatt i SVT Agenda på söndagskvällen. Där försökte centerns Annie Lööf övertyga väljarna om att hon är lika mycket feminist som debattmotståndaren Gudrun Schyman. Det var nog inte många som lyssnade på det, men Lööf förklarade i varje fall ärligt både hur problemet med ojämställdhet kan se ut, vad regeringen har gjort och vill göra ytterligare. Schyman nöjde sig dock med att, som vanligt, leverera en rosaskimrande retorik som inte konkretiserades eller sa någonting om partiets eventuella politik. Värst av allt var dock att programledaren konstaterade att nu när FI har medvind kan deras politik komma att granskas, men trots det frågade hon ingenting om FI’s politik. Det är obegripligt att en relativt rutinerad programledare inte kommer sig för att ställa kritiska frågor.

Bild1

Feministiskt initiativs partiledare Gudrun Schyman pratade om att det krävs helhetsperspektiv och en annan politik. Vad denna politik består av är dock okänt. I ett snurrigt angränsande reportage förklarade någon entusiast att det går att anlägga ett feministiskt perspektiv på allt. Ok! Men vad betyder det, vilken politik tänker FI driva i Europaparlamentet eller Riksdagen? För att ta en enkel och konkret fråga som den ojämna könsrepresentationen i styrelser; där vill FI kvotera, medan de flesta liberaler inte vill  det. Det går alltså att vara överens om att det finns problem, som ojämlikhet, men ändå komma fram till olika svar på hur problemen ska lösas. Det kallas för politik.

Journalistik brukar det kallas för när en opartisk journalist ställer sakliga och kritiska frågor. Journalistkåren har ju tränat på att vara kritiska mot Sverigedemokraterna. Vi behöver mer av sådan terrierjournalistik, inte mindre. Det anmärkningsvärda i Agendaintervjun var att programledaren själv betonade att FI kommer undan de kritiska frågorna, men trots det insåg hon uppenbarligen inte att hon själv kunde ha stuckit in med några kritiska frågor. Istället kom ett lamt konstaterande om att FI kritiseras för att inte ha finansieringen klar för sina – okända – reformer. Schyman kontrade med att det behövs typ nytänk.

Den okritiska och partiska journalistiken blev än mer uppenbar mot bakgrund av att Annie Lööf var väldigt konkret, men programledaren krävde alltså inte att Schyman också skulle konkretisera sig. Det skulle vara intressant att veta varför den rutinerade Schyman och FI positivt särbehandlas. När partiet kommer undan med flummiga svar undergräver det förtroendet både för partiet och journalistiken. 

En reform fick dock SVT-tittatrna veta att FI vill genomföra. Partiet inte vill ha några krig på jorden och strävar efter att avskaffa försvaret! Det förkunnades i det anslutande reportaget. Den dagen då FI avskaffar försvaret får man hoppas att karlakarlar som Vladimir Putin också har blivit feminister. Sannolikheten är dock aningen större att hovsamma reportrar lärt sig att ställa kritiska frågor innan dess – då får vi förhoppningsvis svar på om det finns någon politik bakom de rosaskimmrande molnen. Och vem vet, den politiken är kanske rentav vettig. För ökad jämlikhet i sig är ju vettigt!

Se programmet [länk]

Se också debatten om Europaparlamentsvalet mellan utrikesminister Carl Bildt och Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Bildt uppträdde som en busig statsman och sa vid ett tiotal tillfällen att endast extremistpartierna SD och V vill ha mindre av Europasamarbete och att Sverige lämnar EU. Även om det går att förstå att Sjöstedt blir provocerad av att bli hopkopplad med SD, är det faktiskt sant. I Europaparlamentet framgår det vilka partier som tillhör extremisterna. Dit hör (V) och högst sannolikt även (SD), partiet vägrar dock fegt att i förväg berätta om vilken partigrupp de ska tillhöra.

Lika lätt som det är att förstå politikers tvekan om europrojektet är det svår att förstå att en seriös politiker som Sjöstedt, likt (SD), vill lämna EU. Det är en extrem hållning som spiller över på förtroendet för partiets politik i allmänhet. Sådana partier undviker seriösa väljare. (V) skulle må bra av om Sjöstedt tänkte till i Europafrågan och orkade ta fajten med partiet och gör upp med dess kallakrigets mentalitet.

Sjöstedts njet framstår både som barnsligt och gammalmodigt. Det är dags för partiet att utvecklas från ett extremist-nejparti till ett EU-kritiskt parti och konstruktivt arbeta för att förbättra EU inifrån. Där finns det mycket att göra – för seriösa politiker!