Maj 212013
 
Helt plötsligt finner jag mig sittandes framför en repriserad TV-dokumentär om den norska kungafamiljen. Det går inte att slita sig. Samtalen och intervjuerna är som tagna från en annan värld. Skillnaden mot en svensk motsvarande årskrönika är monumental. Borta är ängsligheten och behovet av att markera mot monarkin. Istället är det raka och ärliga kommentarer, både ömsinta och uppriktiga. Frågorna hopar sig; Är det verkligen vårt grannfolk som talar – det framstår ju som helt befriat från tillrättalagda kommentarer och självcensur. Hur kan norrmännen vara så fria och vi så styrda?

 

Micael150ny

KRÖNIKA Micael Kallin

 

Svenskar – de rättfärdiga och välvilliga

Låt mig få det sagt med en gång; jag är republikan. Det är en självklarhet för den som ser sig som liberal. Samtidigt accepterar jag, liksom majoriteten av svenska folket, vår konstitutionella monarki och ser den som en pragmatisk kompromiss beaktande vår historia med ett millenium av monarki. Jag ska dock inte trötta ut någon med att repetera de välkända argumenten för de två styrelseskicken, istället vill jag fokusera på vårt ängsliga förhållande  till kungahuset och framförallt vår osäkerhet i den allmänna debatten.

2722112_520_292

Det är något paradoxalt över de uppmärksammade granskningar och även det snaskiga rotandet i den svenska kungafamiljens historia. De flesta som deltagit i dreven ser sig säkerligen som republikaner och anser det vara absurt att utse en familj till konstitutionellt överhuvud – för de är ju endast ”vanliga människor”. Samma drev accepterar dock inte att kungafamiljen är just det – vanliga, med mänskliga fel och brister. Kungens fester för något decennium sedan anses på fullt allvar vara värda att granska – det är absurt.

kungen

Det mest absurda av dreven är att drottning Silvia tvingas löpa gatlopp för ett brott hennes far eventuellt har begått. Antag att han istället hade anklagats för ett annat brott, till exempel sexualbrott (vilket han inte är anklagad för). Skulle Silvia även då tvingas att stå till svars för det, eller är det bara vissa brott som våra närstående eventuellt begått som vi, liksom Jesus, ska sona för?

Elisabeth Ohlson är en av Sveriges främsta fotografer och hon gjorde en enastående insats med utställningen ”Ecce homo”, vilken jag själv dokumenterade i en dokumentär för TV4, samt hade glädjen att uppleva reaktionerna på i Rom år 2000 i samband med ”World pride”. I den ovanstående Sommerlath-skuld-debatten hamnade dock Ohlson snett, på samma sida som de fördömande. Där hör inte Ohlson hemma.

När jag av en slump ser den norska kungadokumentären slås jag av det diametralt motsatta tonfallet i relation till kungahuset där. Den är inte motbjudande hovsam, men inte heller ängsligt kritiskt tillrättalagd. Istället talar norrmännen med en rakhet, ärlighet och en familjär uppriktighet som är en njutning att höra. Norrmännen beskrivs ofta av svenskar som mer nationalistiska än vad vi är, och självfallet går det att se deras inställning till kungahuset med de glasögonen, men det är framförallt något annat som skiljer. Det är med uppriktighet som både ris och ros utdelas i intervjuerna. Det känns ärligt och rättfram. Det känns annorlunda. Icke-censurerat. Ärligt menat och sagt. Hur många upplever svenska intervjuer om eller med makten på det sättet? Lyssna till exempel på Nya moderaterna och deras Orwellska språkbruk, tillsnidat i Fredsministeriet av herr Schlingmann – som själv tvingades fly i förtid på grund av en historia som ännu inte har offentliggjorts, men flåsar både honom och den tidigare chefen i nacken.

http://www.svtplay.se/video/1223045/aret-med-norska-kungafamiljen

default_title

 

Ett exempel på uppriktighet är den kvinnliga trotjänaren som vid anställningsintervjun för 35 år sedan sa att hon inte var rätt person för jobbet eftersom hon är republikan. Den diametralt avvikande inställningen sågs inte som ett problem utan som något positivt, anställningen genomfördes och pågår fortfarande. Det är svårt att tänka sig att Elisabeth Tarras-Wahlbergh svarade något liknande på hennes anställningsintervju för det svenska kungahuset.

Det norska kungahuset står det brittiska nära. Sverige har istället lutat åt Tyskland och Österrike – och vi har av en händelse den Ungersk-Österrikiska Habsurgska kejsarättlingen Walburga von Habsburg som moderaternas representant i den svenska riksdagen. Walburga är så klart moderat representant i egen person. Det är en ambitiös ledamot som tillför internationell erfarenhet och ska bedömas på de premisserna. Trots det hade hon troligen varit en mer svårsmält representant i det norska stortinget. Äldre generationer av norrmän har fortfarande en komplicerad relation till tyskt inflytande och minns fortfarande med stor vrede Sveriges symptomatiska agerande den tragiska sommaren år 1941 – då den svenska eliten Hansson/Günther gjorde det den är allra bäst på – tyst anpassning. Ett agerande som beundras i Sverige, men föraktas på andra håll i världen, till exempel i grannlandet Norge.

Det är något rättfärdigt över oss svenskar, eller rentav välvilligt, som Jonathan Mitell kallade sin tyske medlöpare för i den enorma novellen ”De välvilliga”. Finns det en röd tråd här? Å ena sidan det rättfärdiga folket som ständigt twittrandes markerar vad som får och inte får sägas och å andra sidan de mer frisinnade och intellektuella brittiska idealen som delvis influerat den norska mer självsvåldiga mentaliteten? Är vi svenskar ett folk av nyttiga idioter som spontant rycker ut och tystar ”dem som inte passar in”? Fråga Håkan Juholt. Det är inte många svenskar som lyckats gå sin egen väg utan att krossas av den svenska rättfärdiga åsiktsarmén. Några få egensinniga har slinkt igenom knapphålet: Bildt; Zlatan och Norberg. Ingen kvinna har dock skonats. Fråga Sahlin.

Den ängsliga debatten nyligen inom Socialdemokratin om vem som egentligen var intolerant och kanske till och med rasist är ett exempel på vår förtryckta samtalsklimat. Ett ännu mer absurt exempel är när videon med ledande Sverigedemokrater visade att dessa vid fyratiden på morgonen utanför Mc Donalds har en annan sida än den som de visat i Riksdagen. Twitter gick på högvarv, alla var tvungna att säga det alla redan visste; ”titta, de är ju rasister”! Videon var besvärande och slutligen förödande för de inblandade, samtidigt var reaktionerna på videon märkliga och obsoleta.

”Invandrare” brukar ofta säga att det är svårt att veta vad ”svenskar” menar i samtal och diskussioner eftersom mycket sägs mellan raderna. Alla kulturer har sina koder för vad som sägs och hur det sägs, men jämfört med andra kulturer jag känner väl är våra ”svenska” koder mer inpräntade i vårt dna. I till exempel Brasilien förvånandes jag ofta över det som jag då i samtal uppfattade som en blandning av fakta, gissningar eller rentav osanningar. Jag refererade då, som man ofta felaktigt gör som utlandsboende, till de fantastiska svenska idealen. Men helt plötsligt insåg jag att här – i Sverige – sägs inte mycket utan eftertanke, det sagda är anpassat för att vara ”rätt”.

Den svenska medelklassens samtal förs ofta med en självpåtagen censur. Det mesta är tillrättalagt – och därmed falskt. Samtalen här förs ofta med samma eftertanke som i gamla Östeuropa. Varför samtalar den svenska medelklassen som om den befann sig i en diktatur? Eller gör den just det; befinner den sig i en åsiktsdiktatur som den själv ombesörjer?

Hur kan vi då befria oss från våra rättfärdiga och välvilliga ”tyska” ideal. Svaret är nedslående; det kan vi inte!

Gör inte misstaget att utmana makten. En vän försökte att varna att ”ingenting gör en person så upprörd som att tvingas till att konfronteras  med sin egen förljugenhet”. Straffet för den som utmanar är ”värre än döden”. Svensk elit tolererar inte att bli motsagd. Här är det som bekant konsensus som är idealet – i Jantes fotspår.  Håll masken, smila med, visa ditt rättfärdiga jag och det må gå dig väl! Lycka till!

För den som istället vill andas intellektuell frihet – åk till London eller New York eller någon universitetsstad i Storbritannien eller USA. Lev väl!