Nov 092012
 

Sverige har sedan 70-talet drivit en restriktiv narkotikpolitik som alla riksdagspartier står enade kring. Men det är hög tid att se över en narkotikapolitik som utformades för en annan tid. Brister i den svenska politiken aktualiserar, tillsammans med legaliseringsinitiativ i amerikanska delstater, frågan om en restriktiv politik är detsamma som en effektiv politik.

ANALYS av Alfred Askeljung

Sverige har sedan 1970-talet varit en allierad till USA i “Kriget mot droger” som inleddes av den amerikanske presidenten Richard Nixon. Svenska politiker har genomgående fokuserat på att minska utbudet och efterfrågan av narkotika genom en kombination av polisiära och sociala åtgärder. Hjärnan bakom politiken kan i mångt och mycket sägas vara läkaren och opinionsbildaren Nils Bejerot, som under 70- och 80-talen var en drivande kraft på området.

Historiskt sett har den svenska politiken varit framgångsrik när det gäller att hålla nere bruket av narkotika, framförallt bland tonåringar. Dödligheten hos narkomaner var fram till 90-talet låg och senast 2007 fick Sverige beröm av FN för att framgångsrikt hålla nere missbruk av narkotika. De senaste åren har dock tonåringarnas användning av främst cannabis ökat. Både Rikspolisstyrelsen och CAN, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning, hävdar att användningen av narkotika har gått upp det senaste decenniet trots ökade beslag av narkotika.

Svenska problem
Officiell statistik pekar nu på problem med den svenska narkotikapolitiken. Enligt både forskare och Folkhälsoinstitutet är dödligheten till följd av narkotikaanvändning rekordhög. Drygt 400 narkomaner dör årligen. Samtidigt visade den uppmärksammade Missbruksutredningen (SOU 2011:35) att det finns stora brister i den svenska narkomanvården. Även Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rapporterar om att endast hälften av alla narkomaner får vård. Detta är exempel på att den svenska narkotikapolitiken inte i lika hög grad som förut uppfyller sitt syfte. Det är ett faktum som öppnar upp för kritik  av den rådande politiken. Både barn- och äldreminister Maria Larsson och justitieminister Beatrice Ask har försvarat den nuvarande politiken, både i svensk media och i internationella sammanhang som World Forum against drugs.

Detta försvar är fullt förståeligt då narkotikamissbruk är något som förstör både människoliv och samhällen. Det är logiskt att anta att ökat missbruk följer av ökad droganvändning. En restriktiv politik är därför önskvärd både om man vill hålla narkotikan helt borta från samhället och se till så att missbruket inte ökar. För det är fullt troligt att bruket av narkotika skulle öka med en mer tillåtande politik, ur det perspektivet finns det alltså starka politiska skäl att behålla de restriktioner vi har idag.

Utländska reformer
Mot bakgrund av den svenska situationen är det intressant att se på reforminitiativ utomlands. Både den kanadensiska senaten och det brittiska parlamentet har släppt rapporter som antyder att en mer liberal hållning till narkotika kan vara positivt för att minska de samhälleliga problemen av droger. Nederländerna har länge tillåtit försäljning av lättare droger som ett sätt att stävja kriminalitet och kombinerat det med vårdinsatser för missbrukare. Portugal genomförde en avkriminalisering av all narkotika för över tio år sedan och tillsammans med ökade vårdinsatser verkar effekten ha varit positiv. Respekterade debattörer såsom Kofi Annan och Aleksander Kwasniewski har kritiserat “kriget mot droger”, välrenommerade tidskrifter som The Lancet och The Economist likaså.

Man skall dock vara försiktig med att skönmåla resultaten från andra länder. Även om reformer  fungerar i andra länder så är det inte säkert att de är fullt applicerbara i Sverige. Fördelarna med en mindre restriktiv narkotikalagstiftning är inte helt säkerställda och en del av rapporteringen som gjorts (bland annat den större rapporten från CATO Institute 2009) kan kritiseras för att vara politiskt färgad. Det är också viktigt att nämna att det mest alarmerande problemet här i Sverige, den höga dödligheten för narkomaner, på annat håll främst har lösts via bättre och mer välfinansierade vårdkedjor. Detta skulle kunna uppnås även i Sverige utan att tumma på nolltoleransen i övrigt.

Amerikanska reforminitiativ

USA är den drivande nationen i “kriget mot drogerna”. Alla internationella förändringar som kan få någon större betydelse för Sverige kommer därför troligen att ha sitt ursprung i USA. Inte minst som Sverige har nära samarbeten med den amerikanska administrationen – via FN och World Federation against Drugs (WFAD) – och av tradition stödjer amerikansk policy på området. Det är därför intressant att notera att en en våg av reformer nu sprider sig genom USA.

År 1996 gjordes efter en folkomröstning medicinsk marijuana lagligt i Kalifornien. Sedan dess har 16 andra delstater och Washington D.C. också tillåtit medicinsk marijuana på olika villkor. På valdagen den 6 november så kommer ytterligare 3 delstater, Arkansas, Massachusetts och Montana, att rösta om liknande initiativ. Mest intressant är dock att Washington, Oregon och Colorado kommer att rösta om legalisering av marijuana på samma sätt som alkohol idag är tillåtet. Bakgrunden till detta är att det förutom en lokal opinion för frågan även har skett ett skifte hos den amerikanska allmänheten. Enligt opinionsundersökningar från Gallup så vill över 50 procent  av de amerikanska invånarna  legalisera marijuana och över 70 procent vill tillåta det som medicin för behövande patienter. En eventuell legalisering av marijuana skulle dock vara direkt emot federal amerikansk lag så det är möjligt att initiativen blir kvävda i sin linda. Om den opinionsmässiga trenden fortsätter så kan det ske en förändring också i den federala lagstiftningen, vilket skulle påverka Sveriges internationella samarbete på området och därmed möjligtvis även svenska politikers inställning till frågan.

Debatten kommer närmare
Man måste dock inte ta sig över Atlanten för att uppleva en förändrad debatt om narkotikapolitiken. Köpenhamns borgmästare Frank Jensen har två gånger försökt få tillstånd att tillåta försäljning av hasch för att stävja den drogrelaterade brottsligheten. Om legaliseringsinitiven i USA går igenom och visar sig fungera så kan de komma att tjäna som förebilder för övriga världen. Om det i sin tur leder till en legalisering av försäljning i Köpenhamn, av något som i Sverige är förbjudet och ansett som en farlig drog, så kommer det otvivelaktigt att krävas en debatt om hur situationen ska hanteras här. Smuggelmöjligheterna från ett Danmark med laglig haschförsäljning skulle på grund av närheten till Malmö och avsaknaden av gränskontroller med stor sannolikhet påverka den svenska politiken.

 

Vägen framåt
Givet att den internationella legaliseringstrenden håller i sig så är det inte omöjligt att Sverige influeras och öppnar för förändringar i vår lagstiftning. En sådan utveckling vore på många sätt välkommen. Sveriges narkotikapolitik har tydliga brister vilket inte minst visas i den höga dödligheten bland narkomaner.

Visserligen kan en bättre vård för missbrukare uppnås utan andra reformer behövs än en utökad och förbättrad vårdkedja. Detta vore bra och önskvärt och jag tror inte att någon är emot att så sker. Utan en avkriminalisering av narkotikaanvändning så kommer missbrukare dock fortfarande att vara kriminella i lagens ögon och jagas av polis. Reformer av lagstiftningen är därför i min mening nödvändiga för att man bättre ska kunna nå och hjälpa människor som i dag klassas som kriminella.

Samtidigt kan det finnas andra fördelar med en förändring av narkotikapolitiken. En tillåten användning och kontrollerad försäljning av lättare droger som cannabis skulle kunna leda till ökade skatteintäkter via punktbeskattning i takt med att inkomsterna minskar för de kriminella nätverk som i dag tjänar pengar på narkotikahandeln. Om handeln flyttas från kriminella aktörer till lagliga företag så är det rimligt att anta att brottsligheten runtomkring handeln, i form av gängbråk och andra uppgörelser, minskar. Polis och rättsväsendet skulle då också kunna använda sina resurser mer effektivt när de istället för att jaga användare av cannabis kan fokusera på grövre brottslighet och agera förebyggande för att minska tillgången av ännu farligare droger såsom heroin. Dessa sparade pengar skulle kunna, likt man gjorde i Portugal, flyttas till vården för att bättre hjälpa missbrukare och på så sätt få ner dödlighetstalen.

Ännu är motståndet mot en mer tillåtande narkotikapolitik massivt. Det krävs antingen att en ny generation svenska politiker tar över eller att influenserna utifrån, med nya erfarenheter, blir så starka att de inte längre kan ignoreras för att inriktningen ska bli en annan. Därför kommer vi förmodligen att få vänta innan en förändring kommer till stånd. Under tiden som våra politiker undviker behovet av reformer dör narkotikamissbrukare i onödan – det är en skam för välfärdsstaten Sverige, vår ambitionsnivå borde vara högre än så.

Fotnot: Cannabis brukar användas som samlingsnamn för den narkotiska hampaväxten och för dess derivat avsedda för konsumtion: hasch och marijuana.

 Posted by at 15:26