Feb 252013
 

Hur kommer det sig att den som har det inte blir det. Och den som inte har det syns och hörs istället. Den omtalade och kritikerrosade filmen Sugar Man väcker just de frågorna – och i vårt ytliga tidevarv är filmens tempo och frågorna den ställer en befrielse. 

 

KRÖNIKA Micael Kallin 

OSCARSVINNARE – GRATTIS!  VI ÅTERPUBLICERAR TIDIGARE PUBLICERAD KRÖNIKA.

Finns det någon som inte blir berörd av en film och person som ”Sugar Man” Rodrigues och historien kring honom? För den som har känslorna i behåll är Sugar Man en upplevelse. Kortfattat handlar filmen om den amerikanske latinon Rodriguez och hans liv som artist – egentligen flera liv, parallella sådana.

Rodriguez slog aldrig igenom i hemlandet USA, men däremot blev han gigantisk i Sydafrika. Hur kan det komma sig undrar man. Det var inte så att de som producerade honom i USA inte trodde på honom – tvärtom, av dem anses han vara en av de mest minnesvärda artisterna de någonsin har producerat. Men i dokumentären frågar de sig retoriskt vad det var som gjorde att den otroligt begåvade artisten ändå inte slog där – men i Sydafrika.

Svaren på frågorna ges främst genom resonemangen i Sydafrika och varför han blev så populär där. Där fyllde han ett efterlängtat behov av någon som tog rollen som ”under dog”, och genom sin musik och stil, omedvetet, ifrågasatte makten. Rodriguez appellerade till sydafrikanernas hjärta och behov helt enkelt. Och det är intressant hur musik kan gör just det.

Ett helt annat exempel på hur samma musik kan appellera till människors hjärta och själ på olika sätt beroende på kulturellt kontext, var den internationella megasuccén ”You are beautiful” med James Blunt från år 2009. Då bodde jag i São Paulo och även där var den brittiska låten en megahit. Och det är ganska ovanligt att europeisk musik slår så stort i Brasilien, där hänger sig de flesta åt inhemsk musik, som musico popular do Brasil och Bossa nova, eller amerikansk musik. Inte så mycket Europeisk. Adele är dock artisten som är ett undantag, hon är lika populär där som i Europa.

I Brasilien gjorde dock en egen version på låten på brasiliansk portugisiska – världens vackraste språk tycker många. Det var en njutning att höra låten och den blev ännu mer populär än originalet – i Brasilien. Men det var något som inte stämde. Efter mycket lyssnade och funderingar på vad den brasilianska versionen saknande, kom jag på svaret. Det var enklare än vad man kanske tror. Det var det som utelämnats som saknades. Avsaknad av tystnad och kontraster – det är skillnaden mellan de två versionerna. I den brasilianska versionen var tystnaden borta och därmed även de effektfulla kontrasterna.

Som europé appellerade den europeiska versionen till mig. Och omedvetet är det så, själen i litteraturen och musiken berör oss på ett sätt vi vanligtvis inte kan förklara. Så var det säkerligen på motsvarande sätt även för sydafrikanerna vad gäller Rodriguez, han lyckades att beröra deras själ på ett oförklarligt sätt i en tid då hans röst behövdes just där. Det är just dessa frågor och svar som Searching for Sugar Man tangerar och famlar efter och som höjer filmen över nivån ”feel good film”.

sugarman_soundtrack_-_cover

Vilka är det då som lyckas att slå mynt av sin talang, men framförallt hur många fler Rodriguez finns det där ute, som lyckas delvis men inte når ändå fram? Många. Du känner säkert din egen Rodriguez. Han och hon finns mitt ibland oss ofta med stor talang, men som kan sakna andra ”bitar” som behövs för att komma fram, som ”vassa armbågar”, självförtroende, tur eller fokus. Vad som saknas eller finns hos dem som lyckas eller inte är frågor som det resoneras kring i filmen om Rodriguez och som berörs i hans kanske bästa låt:

En av Rodriguez producenter frågar sig i filmen ”skulle det ha varit grönt, eller lila, hade vi tillräckligt med promotion och spelningar, eller inte”. Vad var det som saknades, vad gjorde att geniet inte uppskattades, varför kunde han inte bli profet i sitt eget land, så lyder de retoriska frågorna i filmen.

En annan tanke över Rodriguez, det är den inledande tanken; han har det! Men hur många andra har ”det”? Är det en på hundratusen? Det beror så klart på subjektiva värderingar och vad som åsyftas. Men dem som har ”det” är tyvärr inte alltid dem vi ser och hör. Ofta är istället dem vi ser och hör personer som har mindre att säga eller ge. Personer som få kommer att minnas den dagen de vandrar vidare. För de hade inget att förmedla som består, men det var de som lyckades att ta plats istället. Därav ordspråket ”tomma tunnor skramlar mest”.

Så stöter vi på dem som berör. Rodriguez var en sådan, med sin märkliga röst och ödmjuka personlighet. Det är symptomatiskt, en stor talang och person är oftast ödmjuk. Och då och då hörs lyckligtvis även en sådan lågmäld talang som Rodrigues rakt igenom bruset. Tack för det. De ger livet en extra dimension.

”Rodriguez” finns säkert nära dig med mycket att ge – lyssna på honom eller henne!

Till dess kan du lyssna på Rodriguez allra mest populära låt:

 

 

 

 

  One Response to “Sugar Man nära dig”

  1. […] I gårdagens krönika om Sugar Man frågade jag mig ”hur det kommer sig att den som har det inte blir det. Och den som inte har det syns och hörs istället”. Frågor som väcks och diskuteras i filmen om Suguar Man  http://www.publicnews.se/2012/11/01/sugar-man-finns-nara-dig/. […]