Okt 272012
 

Ett barns hela första skolår går förlorat. Politiker och lärare larmar om att undervisning håller på att bli en bisyssla i skolan. Och Tingsrätten slår fast att läraryrket är att jämställa med polisyrket – som lärare måste man tåla en del stryk. Sex år efter maktskiftet märks fortfarande inga positiva förändringar i skolan av regeringens reformer. Frågan är varför.

 

 

AV Olof Lundborg

För några veckor sedan meddelade utbildningsminister Jag Björklund att han ska tillsätta en statlig utredning för att städa upp efter sig själv. Lärarnas administrativa börda, som följer av regeringens sjösatta skolreformer, riskerar att ta så mycket tid i anspråk att undervisningen hamnar i skymundan. Allt som läraren gör ska nämligen dokumenteras i olika former. Detta kan vara bra för att stärka grunderna för lärares bedömningar av eleverna och öka likvärdigheten i bedömningarna. Ett annat syfte är att allt som rör en elev måste finnas på pränt då såväl elever som föräldrar blir alltmer anmälningsbenägna så fort något sker som man inte är nöjd med. Nu har dokumentationshysterin svämmat över alla breddar, om man får tro lärarna. Alltså redan dags att tillsätta en utredning.

En vän från västkusten arbetar som lågstadielärare och undervisar en tvåa och har följt klassen från skolstart. Jag frågade honom om läraryrkets vardag, om det verkligen är så jobbigt som Både Björklund, fackpress och dagstidningar ger intryck av. Jag fick en historia med besked. Anders, som jag väljer att kalla min vän på grund av en pågående rättsutredning, jobbar i en av de bättre beställda delarna av Göteborgsregionen. En idyll för en ung lärare, kan man tycka. Han har skinn på näsan och flera års erfarenhet av undervisning. Trots detta visade det sig vara omöjligt att upprätthålla ordning och studiero under första läsåret i den klass han undervisar.

 

Leon, sju år, som också heter något annat, var omedgörlig från första början. Trakasserade klasskompisar, var oförmögen att delta i klassrumsarbetet, nervös, men fullständigt intellektuellt kapabel, enligt Anders. Att det rörde sig om problem i hemmet visade sig snart. Separationsångest från modern varje morgon tydde på detta. ”Tycker mer om mamma än pappa”, förklarade sig Leon ibland. Det blev senare tydligt att pappan slog Leon. Samtal med rektor ledde först ingen vart. Det är en friskola, och att som lärare själv ta initiativ till en anmälan kan vara riskabelt om inte rektor är med på tåget.

Leon berättade för Anders att pappan ibland drog honom i armen till det knakade. ”Om jag inte lyssnar duschar pappa mig kallt till näsblodet kommer”, berättade han också. Det dröjde nästan ett helt läsår innan socialen fick en första orosanmälan från skolan. Detta enligt ett brev skolan skickat till socialtjänsten, där historien kring Leon beskrivs. Då hade skolan haft ett möte med familjen och problemen kommit i öppen dager. Under våren hade Leon haft en inhyrd assistent som suttit med honom hela tiden i klassrummet, i syfte att hjälpa Leon, men också för att garantera de övriga eleverna säkerhet och studiero.

Socialen valde att omedelbart kontakta polisen, som i sin tur gjorde bedömningen att brott förelåg, varpå pappan häktades. Rättegång har ännu inte hållits, vilket är viktigt att påpeka. Här är vi nu. Mer än ett år senare. Mycket energi och tid har lagts på annat än det som var tänkt. Ett barn har gått miste om viktig undervisning och en klass har haft ett oroligt första läsår.

Läraren, i det här fallet Anders, är den som har bäst inblick i vad som händer i skolan och i klassrummet. En rektor som inte omedelbart reagerar när signaler om att en klassrumssituation urartar och att en elev far illa är allvarligt, oavsett vilken skola det handlar om. Lärare behöver stöd från sin skolledning för att kunna utföra sitt undervisningsuppdrag. Både Leons och de andra barnens rätt till undervisning måste sättas i första rummet.

Stöd behöver lärarna också från samhället. Ytterst gestaltas detta stöd i hur lagar och juridisk praxis beskriver arbetet som lärare, var gränserna går. Trots den massiva nedvärdering av läraryrket som skett i Sverige de senaste 20 åren måste jag säga att det är bra magstarkt av Tingsrätten i Västernorrland att likställa läraryrket med polisyrket. Detta var precis vad som skedde i våras då en lärare blivit misshandlad av en elev på en skola i Kiruna. Tingsrätten slog fast att man som lärare måste tåla visst stryk, det ingår som en del av jobbet (!), och därför har man inte rätt till skadestånd från en misshandlande elev. Den förlikning som skedde i efterhand förändrar inte detta faktum. Händelsen var en tydlig signal för den som funderar på att bli lärare.

Vad har då dessa tre olika episoder – Björklunds administrationsinferno, Leons missade skolår och lärarstryket i Kiruna med varandra att göra? Jo, synen på lärarna. Vi litar inte på dem. Och detta kan inte Jan Björklund göra så mycket åt, i alla fall inte i det korta perspektivet. Vi har tappat tilltron till läraren som auktoritet och vi anser att läraren ska vara någon slags Mädchen für alles; en administratör, en pedagog, en konfliktlösare, en socialassistent, med mera. Allt efter omgivningens skiftande behov.

Alla måste bli överens om att läraren ska ägna sig åt undervisning och skolan i övrigt måste anpassa sig efter detta. Detsamma gäller politikernas och lagstiftarens syn. Lyckligtvis, i allt det tragiska beskrivet ovan, tror jag att vi är på väg åt rätt hål. Men det kommer att ta tid, lång tid. Mycket lång tid – tyvärr!