Okt 212012
 
Frågan om vinst i välfärden lever vidare i kölvattnet av SNS omdebatterade välfärdsrapport och DNs avslöjande av Caremaskandalen. Både den socialdemokratiska partivänstern och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt vill göra detta till en valfråga. Tyvärr överskuggar frågan problemet med den långsiktiga finansieringen av sjuk- och äldrevården.
 
 Av Alfred Askeljung

För den oinsatte så kan finansieringen av denna vitala del av välfärden kanske te sig okomplicerad, skatter tas in av kommuner och landsting, vård av sjuka och äldre produceras av offentliga såväl som av privata utförare och kommer därmed skattebetalarna till del. De problem som märks ur ett brukarperspektiv är främsta av kvalitetsmässig karaktär, såsom vårdskandaler likt den nämnd ovan.

Profithunger har undergrävt förtroendet för privat vård

Troligen har det ofta varit besparingar framkallade av profitmotivet som skapat brister i den privata verksamheten. Brister  återfinns förvisso också i den offentliga sektorn, vilket gör det änu tydligare att bättre kontrollmekanismer för all vård och omsorg är ett måste. Här är det politikens uppgift att skapa tydliga och enkla regler.

Det är också viktigt att påminna sig om medborgarperspektivet, för så länge de offentligfinansierade verksamheterna fungerar tillfredsställande och skattepengar inte missbrukas så är sannolikt intresset från allmänhetens sida för att förbjuda vårdföretag mindre.Ett system där pengarna följer med brukaren,  såsom skolpengen, vore att föredra då ett sådant ligger närmare en fungerande marknad men det är tyvärr orealistiskt att tro att några större reformer kommer att sjösättas innan valet 2014. Diskussionen om vinstens vara eller icke vara skymmer det längre tidsperspektivet och de stora framtida problemen med välfärdsfinansieringen som jag vill lyfta.


Frågan om den krympande andelen arbetsföra som ska finansiera övriga delen av befolkningen är välkänd bland de ansvariga och forskare, men debatteras trots det för lite. Denna utveckling kommer göra det allt svårare att finansiera välfärdens åtaganden. Även kostnaden per “enhet” sjukvård antas öka i takt med att vi lever allt längre, allt dyrare och komplexare behandlingar uppfinns och kraven på vården och relaterad service ökar.

Problematiken har erkänts av många aktörer. SKL, SCB, ESO, Långtidsutredningen, Timbro, Arena Idé, Svenskt Näringsliv och SEB är bara några exempel på de organisationer eller sammanslutningar som har producerat rapporter, forskningsrön och gjort utspel kring välfärdsfinansieringen. Den så kallade Borgkommissionen hävdar att det kommer att saknas 200-300 miljarder kronor för välfärden år 2030 och vi behöver en bred politisk diskussion om hur och varifrån dessa pengar ska tillföras.

Skatter löser inte ensamt problemet 

Det finns debattörer som hävdar att produktivitetsutvecklingen i allmänhet och inom sjukvård i synnerhet kommer att lösa problemen. Andra hävdar att teknikutveckling och automatisering kan ge kostnadsminskningar. Dessa åsikter får nog tyvärr ses som önsketänkande. Att skatteökningar ensamt ska kunna finansiera de ökade vårdbehoven är inte en långsiktig lösning då det skulle behövas en höjning av kommunalskatten med en tvåsiffrig procentsats bara för att bibehålla dagens nivå. Det är orimligt att tro att skattehöjningar av den här storleken är genomförbara när vi i ett internationellt perspektiv har en högt skattetryck.

Och det gör inte heller höjd pensionsålder

En isolerad höjning av pensionåldern med bibehållet skatteuttag löser endast problemet temporärt och skulle dessutom vara högst impopulärt.Demografin, kostnadsutvecklingen och  ökningen av medellivslängden talar tyvärr för att vi utan reformer kommer att få stora problem med finansieringen av sjukvården inom en nära framtid.

Ett sätt att lösa en del av problemet är att få in mer privat kapital inom vård och omsorg som kan avlasta det offentliga med egna investeringar. För att möjliggöra detta behövs privata alternativ som tillåts göra vinst. Den privata vårdföretag som idag står för cirka tio procent av vårdproduktionen fungerar på det sättet. Den politiskt skapade pseudomarknaden med undermåliga upphandlingar är dock långt ifrån problemfri och problemet med finansieringsgapet är långtifrån löst.

Nederländsk sjukvårdsmodell

En alternativ modell till finansiering skulle kunna vara det nederländska systemet där försäkringsbolag får sälja privata sjukförsäkringar på en tydligt reglerad marknad. I det systemet så garanteras alla medborgare vård via privata aktörer och subventionerade sjukförsäkringar utan omfattande offentlig produktion. Då svensk ekonomi enligt Borgkommissionen beräknas växa med 1000 miljarder kronor till år 2030 så behövs sannolikt kapital tillföras direkt från vårdtagarna utöver skatten. En sådan omfattande reform, att modellera om det svenska systemet efter det nederländska, finns det inte politiska förutsättningar för i dagsläget.

Det finns ingen enkel lösning – men frågan måste grundligt utredas och debatteras

Följaktligen finns det inte någon enkel lösning på problemet. Probleminsikt finns hos den styrande eliten men den undviker att diskutera frågan tillräckligt i offentligheten. Om radikala reformer på området ska kunna genomföras så måste de vara välutredda. Det förpliktigar att alla aktörer, framförallt de politiska partierna, är öppna med sina agendor och vilka lösningar man har. Framförallt måste man öppet erkänna och diskutera problemen. Utan en diskussion med medborgarna så kommer man aldrig att få politisk legitimitet för att genomföra nödvändiga förändringar.

De politiker och partier som har fått det demokratiska mandatet att styra samhället måste ta sitt ansvar och fokusera på de allvarliga problem som den offentligfinansierade vården annars kommer att drabbas av i framtiden. Det är det minsta vi medborgare kan begära.