Jan 152014
 
UPPDATERAD Lika feg och otydlig som Stefan Lövfen (S) är om välfärden är han befriande tydlig om försvaret – det vill säga så tydlig Löfven har förmåga att vara. På Folk och försvars Rikskonferens i Sälen klargjorde han på måndagen flera Socialdemokratiska ståndpunkter som ska styra den svenska politiken vid ett regeringsskifte. Tillbaka är då bland annat en protektionistisk försvarspolitik

LK12

Om Stefan Löfven blir statsminister vill han öka möjligheterna att göra direktupphandlingar i syfte att stärka nationellt viktig försvarsindustri. Det innebär en mycket konkret och tydlig skillnad mot sittande regerings materialköppolicy, som går ut på att handla färdiga och förhoppningsvis billigare produkter ”från hyllan”. Det är även en linje som går rakt emot EU-kommissionens strävan att öppna upp försvarsindustrimarknaden i Europa och minska protektionismen.

År 2009 förlorade svenska Hägglunds (BAE Systems) en upphandling i konkurrens med finska Patria. Upphandlingen fick dock göras om efter att flera felaktigheter och skandaler avslöjats i bland annat ett tiotal inslaget i SR Ekot (av undertecknad – länk) samt ett sedermera överklagande till Länsrätten av Hägglunds. Patria vann dock även den nya upphandlingsrundan.

I samband med Hägglundshärvan krävde flera ledande socialdemokrater att Sverige skulle gynna svensk industri – en linje som passar som hand i handske för den före dette fackpampen Löfven. En 180-gradig omsvängning av regeringspolitiken – om det blir aktuellt.

På klassiskt socialdemokratiskt maner finns också FN idealismen kvar. För ska Sverige göra någon internationell insats framöver så ska det ske under FN-flagg, anser S-ledaren. Det ska bli tydligt att Sverige vill stärka FN:s roll i världen.

Vidare betonade Löfven att utöver militär alliansfrihet, nordiskt samarbete, vill han också stärka försvarssamarbetet inom EU – särskilt eftersom USA är på väg att ”ombalansera” och dra sig ur Europa – och inom FN.

Ytterligare en traditionell ståndpunkt vädrades då Löfven kritiserade regeringen för att den svenska kampanjen för att Sverige ska få en plats i FNs tunga Säkerhetsråd 2017-2018 går på sparlåga. Löfven vill ha en plats för Sverige i syfte att kunna bidra till att reformera arbetet i rådet – Palmes ande vilar fortfarande över partiet i utrikespolitiken.

Lövfen antydde även ändrat fokus av försvaret genom att  kritisera regeringens försvarspolitik för att den har lett till att försvaret ska ha byggts utifrån och in, det vill säga den internationella förmågan har stärkts på bekostnad av förmågan att försvara Sverige – så sant som det är sagt medger nog de flesta, inte minst inom försvarsmakten.

Löfven visade också på en viss intellektuell förmåga utanför protokollet genom att ta upp en av av vår tids stora geopolitiska förändringar – USA’s energiförsörjning – en fråga som legat bakom de flesta USA-initierade krig i mannaminne. 

Löfven konstaterade att  ”ny teknik ritar om den geopolitiska kartan”, genom att hänvisa till att USA är på väg att skaffa sig ett stort politiskt övertag i världen via fracking – en borrningsmetod för att utvinna fossila bränslen såsom naturgas – vilket minskar det amerikanska energipriset. Vad tekniken som sådan innebär för maktförhållandena i världen och miljön och klimatfrågan är viktigt att analysera enligt Löfven.

Sammantaget ger Löfven intryck av att vara en kraftkarl i utrikespolitiken, samtidigt som han är en räddhågsen pudel i inrikespolitiken, där han inte vågar ta strid i de avgörande skatte- och välfärdsfrågorna.

Inte minst har Löfven svikit skolbarnen i utsatta och segregerade områden, genom att acceptera ett permanentande av sorteringsskolan – ett svek av historiska mått. Lika fegt som Palmes undfallenhet i Löntagarfrågan, men om möjligt ännu mer skadligt för vår nation.

Löfven måste våga sluta snegla på vattenkammade karriärister som Mikael Damberg och samtidigt byta ut sina räddhågsna inrikespolitiska rådgivare. För första gången någonsin har Socialdemokraterna anledning att lyssna på det annars så verklighetsfrämmande vänsterpartiet, vilket förespråkar en linje i fråga om vinster i välfärden som det råder internationell konsensus om – även om vår nuvarande regering förespeglar något annat.

Löfven har råd att tuffa till sig och stå för en egen – solidarisk – politik. Han vinner ändå, sannolikt än mer med en politik som säger ifrån, för vem gillar en fegis.