Okt 012012
 

Av Per Balderson 

Det har varit en tung period för socialdemokraterna i Sverige och runtom i Europa. Sedan många år tillbaka är det svårt att hitta några starka s-ledda regeringar och i den mån partiet har fått makten har de ofta förlorat den snabbt igen. Det senaste året har dock bjudit på två nya regeringar där socialdemokraterna sitter vid rodret, Danmark och Frankrike. I denna och en kommande krönika analyserar jag resultatet så här långt. Först Danmark.

Det var en tuff valrörelse i Danmark 2011. Venstre, det liberala partiet som länge innehaft makten, var regeringströtta och ekonomin hade inte hunnit hämta sig efter Lehman Brothers-kraschen. Socialdemokraterna kritiserade den borgerliga regeringen för passivitet och lovade en mer expansiv politik. Det pratades om en kick-start med offentliga satsningar och partiet lanserade idéer om betalstationer för bilar i Köpenhamn och tuffare tag mot både banker och de mest välbeställda i samhället. Samtidigt skulle de med lägre inkomster få en bättre situation. Retoriken var klassiskt socialdemokratisk och partiet kunde också locka med landets första kvinnliga statsministerkandidat, Helle Thorning-Schmidt.

Efter en valrörelse där avståndet mellan blocken blev mindre än väntat, blev resultatet att socialdemokraterna trots ett rekordlågt valresultat på drygt 25 procent kunde bilda en ny regering. För att skapa egen majoritet tvingades dock socialdemokraterna att ta in ett mittenparti i regeringen, Radikale Venstre, och dessutom förlita sig på stöd för sin politik från vänsterextrema Enhetslistan.

Det första året har minst sagt varit en utmaning för den s-ledda regeringen. Partiet drabbades snabbt av en diskussion om brutna vallöften när ett antal av de förslag, bland annat om betalstationer i Köpenhamn, drogs tillbaka. Och när förslaget till ny skattereform kom ut i början av året, var det tydligt att mycket av retoriken från valrörelsen var som bortblåst. Brytpunkten för höginkomsttagarnas marginalskatt skulle plötsligt höjas och företagsskatterna sänkas, samtidigt som a-kassan successivt skulle urholkas genom att inte fullt ut indexeras upp med inflationen. Dessutom skulle de offentliga utgifterna hållas i schack. Allt för att öka drivkrafterna till arbete och höja den potentiella tillväxttakten.

Den ekonomiska utvecklingen i Danmark har det senaste året inte heller motsvarat förväntningarna. Av kick-starten blev inte mycket effekt och av de fyra senaste kvartalen har Danmark befunnit sig i recession under tre. I år antas i stort sett nolltillväxt, BNP uppskattas att växa med strax över noll procent, samtidigt som sysselsättningen sjunker. Anmärkningsvärt är att antalet anställda i kommun och stat har minskat det senaste året trots allt prat om stora satsningar.

Socialdemokraterna i Danmark är idag ett parti som pendlar mellan 15 och 20 procent i opinionsmätningarna och spänningarna inom regeringen är stora. Den ideologiska kompassen verkar också minst sagt skakig. I förra veckan uppmärksammade medierna Helle Thorning-Schmidts tal på Dansk Industris stormöte, den danska motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, där hon lovade att inte höja några skatter eller avgifter under resten av mandatperioden. Att de mest positiva reaktionerna på talet kom från Cepos, en liberal tankesmedja, är symptomatiskt. Inom partiet har flera ledande personer valt att lämna det i protest mot högerorienteringen av politiken.

 

Nu är det dock bara drygt ett år sedan socialdemokraterna i Danmark vann regeringsmakten, så ännu är det för tidigt att fullt ut bedöma den nya regeringens insatser. Men redan nu kan man konstatera att det är en stor skillnad mellan retorik och praktisk politik. Efter att ha vunnit valet med klassisk vänsterretorik har den faktiska politiken innehållit så många borgerliga förtecken att många har svårt att se vad som skulle vara socialdemokratiskt i den förda politiken. Och detta när socialdemokraterna äntligen fått chansen efter 10 år med borgerliga regeringar.

Situationen i Danmark visar på två stora problem. Det ena är demokratiskt. Är det legitimt att gå till val med relativt hårdför vänsterretorik för att efter valnatten bedriva en helt annan politik? Är det verkligen den politik som danska folket röstat på? Det andra problemet handlar om den ideologiska död som Danmark blivit ett exempel på. Spelar det egentligen någon roll vilka partier medborgarna röstar på? Blir politiken densamma ändå? Lever de socialdemokratiska värderingarna i Danmark, och för den delen också i Sverige, bara som retorik?

Som liberal skulle man kunna applådera högervridningen av socialdemokraterna i Danmark, men det finns också en uppenbar risk att dagens idéfattigdom snarare gynnar de mer extrema politiska alternativen. Det vore därför bra för demokrati och samhällsutveckling om det politiska mittfältet blev mindre trångt. För i slutändan vill vi väl alla ha verkliga politiska alternativ att välja mellan.