Maj 132012
 

ANALYS

 

Sitt still i båten, försök inte att tajma marknaden! Hur ofta har man inte hört det, och hur ofta har inte investerare gjort precis tvärtom – med stora förluster? Det finns ett otal undersökningar som visar hur sparare lämnar marknaden först när nedgången redan har pågått ett tag och sen kommer tillbaka när vändningen på marknaden anses säker – ofta efter en kraftig rekyl. Problemet är inte främst att spararna går ur marknaden ”för sent”, för det är ju trots allt bättre att inte rasa hela vägen ned, utan problemet är att de inte kommer tillbaka i tid för att vara med i uppgången. För hur ska en sparare veta när uppgången kommer eller när den är början på en långsiktig vändning. Nej det går så klart inte, inte ens för en mästare i teknisk analys.

Trots att kunskapen om fördelen med att vara långsiktigt och att inte försöka tajma marknaden är utbredd, följs den inte i praktisk handling. Allt för många sparare saknar en investeringsstrategi utan investerar istället mer på känsla, ofta i tillfälligt populära fonder eller andra produkter. Och egentligen är det inte så konstigt, för som vi har konstaterat på annat ställe på siten är det näst intill omöjligt för småsparare att få hjälp med det som förklarar mer än 90 procent av avkastningen – allokeringen av investeringar i olika tillgångsslag. Istället prackas spararen på dyra och ofta alltför ”smala” fonder, som dessutom inte sällan har den högsta avgiften och därmed ger mest pengar till fondförsäljaren, på till exempel bankkontoret. Oseriöst så klart – men lagligt!

För att en sparare ska få hjälp av banken med en mer genomarbetad analys och rådgivning krävs det att det finns ett sparkapital på några miljoner kronor att investera – helst i deras egna dyra fonder – då går det att få hjälp av bankens så kallade Private Bankingavdelning. Tyvärr ges råden av försäljare som tar ut höga arvoden och provisioner – av spararens pengar – men endast levererar trygga och mediokra råd genom att följa samma filosofi som bankens egna fondförvaltare följer när de tar betalat för så kallad aktiv förvaltning, men som i själva verket är en indexnära förvaltning – båda tar de det säkra före det osäkra. För både förvaltaren och försäljaren är det bättre att leverera en medioker avkastning, än att försöka nå en hög avkastning och kanske misslyckas – eller med brittiske nationalekonomen J.M. Keynes ord: ”wordly wisdom teaches that it is better for reputation to fail conventionally than succeed unconventionally” .

Nu är det ingen nyhet att sparare ofta försöker tajma marknaden på ett kostsamt sätt eller att förvaltare tar för mycket betalt för indexnära förvaltning, och det är också välkänt att bankernas försäljare (som går under täckmanteln rådgivare) säljer dyra produkter. Men det är mindre uppmärksammat att de som ska granska lurendrejeriet, privatekonomijournalister, istället spelar med i spelet. Med ena handen skrivs indignerade artiklar över nämnda och andra problem, med andra handen skrivs ständigt nya tips om spekulationsmöjligheter och den senaste riskfyllda produkten, som den syntetiska ETF:en eller specialistfonden. Samtidigt verkar även många sparare, i dubbel mening, spela med och betrakta sina investeringar som gambling.

Fondanalyssajten Morningstar har en spalt över ”mest klickade fonder” och den allra mest klickade, alltså ”efterfrågade”, fonden är symptomatiskt ”Tundra Pakistanfond”, vilket säger ganska mycket om inställningen till sparande bland aktiva fondsparare. Och investeringssiten ”Shareville” rapporterade idag stolt att de nu har över 5.000 medlemmar. På den sajten ska medlemmar sätta ihop den mest framgångsrika portföljen och alltså tävla mot andra portföljer, vilket uppmuntrar till att satsa på ett fåtal eller helst endast en fond eller aktie – alltså den som man TROR ska gå allra bäst på kort sikt – affärsidén är en succé! Så klart. Det är bara att gratulera Shareville, och med allra största sannolikhet kommer Public Banking aldrig att nå de medlemssiffrorna – för så många långsiktiga aktiva sparare är det osäkert att det ens finns.

Bankförsäljare, (aktiva) sparare och privatekonomiska journalister drar alltså delvis åt samma håll – mot smala, dyra och spekulativa produkter. De ger mest i provision, de ger större chans till kortsiktiga vinster och det är roligt att skriva om nya ”spännande” Pakistan- eller Afrikafonder – dessutom måste ju tidningen och sajten fyllas med något, och vad passar  då inte bättre än att ge läsaren det de uppenbarligen vill ha. Vad blir då resultatet av att sparare dels försöker att tajma markanden, dels förförs att göra slumpmässiga investeringar i tillfälligt heta produkter och fonder. Jo, det blir ett väldigt hattande in och ur marknaden och fonder. För det säger sig självt att flertalet av dem som investerar i extremfonder, som historiskt har visat att de kan rasa med både 70 och 80 procent, inte sitter still i båten när marknaden når stormstyrka. Och då väntar försäljarna med nya fantastiska fonder, för tillfället är det företagsobligationsfonder som gäller, och även på privatekonomisidorna haussas dessa till skyarna. (Det ska bli intressant att se hur trygga företagsobligationsfonder är vid ett eventuellt eurohaveri, om de då kommer rasa lika kraftigt som år 2008.)

Vad blir då resultatet i avkastning av att hoppa tuva mellan marknader och fonder? Nätmäklaren Nordnet återgav nyligen beräkningar gjorda av Morningstar, som på ett mycket tydligt sätt visar vad sparare förlorar i avkastning på att hoppa in och ut ur vissa fonder. Siffrorna visar årsavkastningen i fem olika tillväxtmarknadsfonder under fem år, jämfört med den faktiska avkastningen som spararna fick ut. Siffrorna antyder att när en fond har haft stark utveckling då kommer spararna, men de kan då ha otur och istället få vara med om en vändning på marknaden eller svagare utveckling  i fonden. Med nedanstående mycket stora skillnader i årsavkastning framstår det tydligt att sparare som hoppar in och ur marknaden och fonder riskerar att missa en stor del av avkastningen (skillnaderna mellan fondernas och spararnas faktiska avkastning är antagligen mindre i mindre riskfyllda fonder, dels därför att de svänger mindre, dels därför att spararen av den anledningen behåller dessa i större utsträckning.)

 

 

Slutsatsen av denna talande sifferserie är densamma som av annan forskning: ha en tydlig strategi; fundera igenom mycket noga din riskbenägenhet och investera utifrån den nivån i så många tillgångsslag som möjligt och gör det gärna i breda fonder där förvaltaren har mandat att justera investeringarna mellan till exempel olika regioner. Och givet att du inte är synsk eller har otrolig koll på förvaltare och deras kapacitet, välj då billiga indexfonder – om det finns vill säga, annars kan en motsvarande index-ETF vara ett (lite dyrare) alternativ. (Att de så kallade gammelbankerna och numer även trötta nätmäklare inte vågar utmana sina egna dyra fonder eller endast vill sälja det som ger höga provisioner i så kallade kick-backs av höga förvaltningsavgifter, är ett tragiskt och för spararen skadligt faktum. Ironiskt nog är det marknadens för övrigt i särklass dyraste och mest sofistikerade förvaltare, Brummer & Partners, som erbjuder ett större utbud av riktigt billiga indexfonder från en av världens två ledande indexfondbolag.)

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de allra flesta sparare tyvärr inte får hjälp med att formulera en strategi och bygga upp en långsiktig kostnadseffektiv portfölj, vare sig av bankförsäljare eller privatekonomijournalister. De förstnämndas intentioner är enkla att förstå, de sistnämndas är mer svårbegripliga – men troligen kan det vara så att de som skriver och tipsar om nya (dyra) spännande fonder inte investerar i dem med egna pengar – och det är paradoxalt, eftersom de själva brukar upplysa läsaren om vikten av att förvaltare investerar i sin egen fond.  Men detsamma borde även gälla för privatekonomijournalister; att deras pengar följer deras råd för att dessa ska gå att betrakta som seriösa och ordentligt genomtänkta. För det är enklare att endast göra teoretiska investeringar, som man kan lämna närsomhelst eller kanske till och med glömmer bort, än vad det är att ”bränna” sina egna pengar på felsatsningar – med egna riktiga pengar blir man mer försiktig.

 

Public Banking går nu vidare och granskar fondavgifter och återkommer på tisdag (15/5) med en analys, som delvis visar på vissa överraskande resultat.

 

Självfallet bygger hela resonemanget om att sitta still i en fond på att spararen verkligen har en fond som passar in i portföljen enligt dennes strategi och som önskar att ha investeringen på lång sikt. Annars ska fonden självfallet bytas ut – men då av andra skäl än taktisk allokering, det vill säga försök till marknadstiming.