Jul 252015
 

Även banken SEB har nu kommit till insikt att ”Jordmån saknas för ett fördjupat EU/eurosamarbete och ökad integration” – läs bankens nya perspektiv på eurokrisen nedan.

——————————————————–

”Perspektiv på senaste men inte sista eurokrisen

Sommarens eurokris är den mest allvarliga hittills men inte den sista. Grekland räddades från en fullskalig kollaps i absolut sista nanosekund. Eurozonens problem handlar dock om betydligt mer än bara ett nytt räddningspaket till Aten. Huvudfrågan är: hur långt är Tyskland villigt att gå i eftergifter för att rädda eurosamarbetet långsiktigt?

Grekiska skuldkrisen sommaren 2015 får långtgående politiska konsekvenser. Diskussionerna som föregick krisavtalet 13 juli mellan Aten och Trojkan kom till sist att handla om tillit, grekiska politikers probleminsikt, stora tyska politiska eftergifter och global säkerhetspolitik. Själva avtalet är helt unikt i sin utformning t ex genom stora inskränkningar i grekiskt ekonomisk-politiskt självbestämmande. Krisen har åter tydliggjort både obalanserna inom eurozonen och ett antal allvarliga brister i samarbetets ”infrastruktur”. Samtidigt har relationer mellan länder skadats. Nu behövs en snabb fördjupad integration för att ge uthållig stabilitet för euron.

”Exit” har kommit för att stanna  
Erkännandet från EU-kommissionens ordförande Juncker om existensen av ett ”detaljerat Grexitscenario” och Tysklands förslag till ”time-out” från euron – och möjligheten att ha en parallell valuta – har för alltid förändrat synen på valutaunionen. Det gör att alla 19 euroländer, i varierande utsträckning, nu bör bära en valutariskpremie. Det kan för flera stater betyda ökade upplåningskostnader framöver.

Men Greklands kris har också bekräftat att det i dag saknas legala möjligheter att utesluta enskilda länder från eurosamarbetet. Den enda möjligheten som tycks stå till buds är att ett land inför ett eget betalningsmedel. Det betyder i praktiken att man ger upp euron men är kvar i eurozonen. Denna fiktiva lösning liknar lösningen av ERM-krisen 1992-93. Istället för att helt överge fastkurssystemet fick flertalet valutor en utökad valutabandgräns på ±15 procent istället för ±2,25.

==============================
Greklands senaste krisavtal: Några slutsatser
Ett tredje stödlån på 86 miljarder euro läggs nu till de tidigare två (240 miljarder) till totalt 326 miljarder euro.
* Landets offentliga skuld når ca 200 procent av BNP.
* Grekland väntas få en skuldrekonstruktion före utgången av 2015 – dock ingen skuldavskrivning.
* En potentiell avskrivning på 150 miljarder euro (40 procent) skulle kunna ge en skuld på 120 procent av BNP, vilket kan ses som en uthållig skuldnivå).
* Skuldavskrivningen 2012 blev ca 110 miljarder euro, d v s 10 000 euro per grek (Private Sector Involvement).
==============================

Att Grekland är fullt ut finansierat t o m 2018 innebär inte att Aten nu kan luta sig tillbaka. Stödprogrammet ska utvärderas hela tiden och eventuella avvikelser från utställda löften innebär att utbetalningar av stödlånet kan ställas in.

USA:s ovanliga intervention i krisen har varit en viktig faktor för bl a Tyskland att gå med på krisavtalet. Den konspiratoriske vill t o m hävda att USA fick IMF att, mitt under brinnande krissamtal, i förtid publicera en varnande skuldanalys av Grekland för att påskynda avtalet. Skälet för Washington att agera är förstås rädslan att grekiska problem adderar till en redan förhöjd politisk instabilitet i regionen (Mellanöstern, Turkiet, Balkan etc).

Ny tysk finansiell eftergift – magert utbyte
Tysk strategi mot slutet av de grekiska krisförhandlingarna verkar ha varit att försöka lägga kravribban för Aten så högt att landet på egen hand skulle riva ur sig och överge euron. Strategin misslyckades. Men Tysklands röda tråd under de senaste årens eurokriser har varit att ökat finansiellt stöd till olika länder ska gå hand i hand med steg mot ökad eurointegration och mindre ekonomisk-politisk självständighet.

===============================
Ny färdplan fastlagd för EU:s politiska union
I anslutning till EU-toppmötet 25-26 juni 2015 presenterade EU-kommissionens ordförande ”Fem presidenters rapport” (”Completing Europe’s Economic and Monetary Union”). Rapporten är en ”färdplan” för att i tre steg under perioden 2015-2025 färdigställa EU:s politiska union. Rapporten har mycket stora likheter med ”färdplanen” från 2012.
Påtagligt fördjupad ekonomisk, finansiell och politisk integration mellan euroländerna är helt avgörande för att ge långsiktig stabilitet för eurozonen och minska risken för nya eurokriser. Följande tre element väntas vara centrala för att skapa ”eurozonens förenta stater”:
1. En fiskal (transfererings) union som ger möjligheter att omfördela skattemedel mellan de 19 euroländerna;
2. En ekonomisk-politisk union som harmoniserar t ex länders skattenivåer och pensions- och bidragssystem;
3. En demokratisk överstatlig politisk infrastruktur med bl a bara en gemensam regering och nytt parlament.
===============================

I dagsläget blåser inte federalismens vindar. Och det blir allt svårare att kräva hårda motprestationer av enskilda länder. I en miljö där anti-åtstramningspolitik vinner alltmer terräng riskerar den tyska hållningen, och steget mot ökad integration och federalism, att istället stärka extrema och populistiska politiska krafter inte bara i Grekland utan i flera europeiska länder.

Berlin + Frankfurt ger fiktiv fiskal union?
Mycket lite talar för att euroländerna – med några få undantag – i dagsläget är beredda att ta politiska steg för att skapa en fiskal union. Det bekräftas indirekt av att euroländerna tillsammans tydligt avfärdat en grekisk skuldavskrivning. En avskrivning (”hair-cut”) med 30-40 procent strider mot eurosamarbetets disciplinära grundprinciper: ett lands dåliga offentliga finanser ska inte övervältras på övriga euroländer.

I frånvaro av skuldavskrivning finns en ”köksväg” in i en fiskal union. Den kräver att tysk ekonomisk politik förändras så att landets årliga finansiella sparöverskott på ca 260 miljarder euro (ca 8 procent av BNP) omvandlas till en ökad efterfrågan i Tyskland eller att investeringskapital ”dirigeras” till övriga euroländer. Sedan euron bildades 1999 har den totala tyska nettoförmögenheten (NIIP) ökat från nära noll till nästan 1 400 miljarder euro. Men i dag är intresset i Berlin för att föra en mer expansiv ekonomisk politik lågt.

”Köksväg” två in i den fiskala unionen är redan på plats. ECB:s okonventionella penningpolitik och köp av statspapper möjliggör omfattande fördelaktig finansiering för stater men utan att ta andra länders skattemedel tas i anspråk. ECB-politiken har medverkat till att stabilisera inflationsförväntningar. Myntet har dock en baksida. Räntesignalsystemet sätts ur spel. Kredit- och ränterisker samt trovärdighetsproblem prissätts inte på ett korrekt sätt. Därtill har ECB under greklandskrisen även tvingats avstå från att göra opolitiska kreditbedömningar vid sin utlåning. Det är politiskt förståeligt men likväl ologiskt då t ex Grekland faktiskt ställde in betalningarna den 30 juni.

Grekisk resa börjar i brant uppförsbacke
Det är bråttom för grekiska regeringen att återvinna förtroende hos greker (för att stoppa blodflödet från bankerna), bland eurokollegor (för att normalisera relationer) och bland övriga länder och IMF. Greklands ekonomi har skadats av den inrikespolitiska utvecklingen 2015 och ett stängt banksystem. Kapitalkontroller lär kvarstå i någon form; Cypern tvingades behålla sina i två år. Indragning av hushållens köpkraft och kvardröjande osäkerhet som hämmar investeringar väntas sänka tillväxten kortsiktigt. Återhämtningen inleds 2016 efter att ekonomin krympt med drygt 25 procent sedan 2008. Ökad framtidstro och lägre räntor ökar förutsättningarna för tillväxt men det tar mycket lång tid att normalisera läget.

Att 230 ledamöter (av 300) i det grekiska parlamentet röstat för krisavtalet signalerar politiskt krismedvetande och minskar risken för politisk instabilitet. Premiärminister Tsipras har trots splittring inom det egna partiet folkets stöd – i alla fall kortsiktigt – och därmed ökar sannolikheten för att Grekland går till nyval i höst – det fjärde sedan 2012. Därtill är den politiska oppositionen svag. Avgörande för Tsipras framtid och politisk stabilitet är att tillväxten återkommer 2016 och att arbetslösheten faller och att skatteintäkterna ökar. Allt detta är i dagsläget mycket osäkert.

Kritiker hävdar att EU har gått för långt när det gäller att försöka påverka ett lands politiska utveckling och att man i praktiken sätter länder under ekonomisk-politiskt förmyndarskap. Andra hävdat att detta är något vi ska vänja oss vid. Om eurosamarbetet långsiktigt ska uppnå stabilitet behöver de 19 euroländerna röra sig i riktning mot mer federalism, mer överstatlighet, mer gemensam finanspolitik (transfereringspolitik) och därmed mindre ekonomisk-politisk självständighet.

Den värsta eurokrisen – men inte den sista
Det är unikt att ett EU-, euro- och OECD-land ställer in betalningarna. Det är historiskt att ett utträde ur EU:s valutaunion har diskuterats. Fortsatt hög arbetslöshet och skuldsättning och växande demografiska utmaningar gör valutaunionen sårbar i en omvärld där eurozonen känner pressen från den ”Stora förvandlingen” (”Great Transformation” = globalisering, demografi, teknologi och miljörelaterade förändringar).

Huvudproblemet för valutaunionen är inte att hitta olika lösningar som omfördelar statsskulder mellan euroländer (senast Grekland). Det handlar om att långsiktigt lösa unionens ekonomiska, finansiella, politiska och institutionella problem. Jordmån saknas för ett fördjupat EU/eurosamarbete och ökad integration. Solidaritet mellan länder blomstrar knappast i en miljö med stora ekonomiska olikheter och förutsättningar; konkurrenskraft, industristruktur, skattemoral. Tyskland spelar en nyckelroll. Landet lär inte fortsätta att ovillkorat ställa upp med stöd och garantier för systemet. Förr eller senare ställs frågan: när överstiger det finansiella priset de politiska vinsterna?

Greklandskrisen riskerar att ge politiska efterskalv i form av destabiliserande populism/extremism. Tyskland och Frankrike går till val 2017, d v s samma år som Storbritanniens Cameron utlovat (senast) en folkomröstning om fortsatt brittiskt EU-medlemskap. Greklands skuldkris har återigen tydliggjort vägvalen: ta steg mot en politisk union och ökad integration eller fortsatt instabilitet och återkommande kriserUtmaningarna att hålla ihop eurosamarbetet och EU växer framöver.”

Robert Bergqvist, SEB

robert_bergqvist_142_120

 Posted by at 12:50