Okt 172012
 

”Jimmie Åkesson spelade en anonym roll i parti­ledardebatten. Men i skuggan av de ­stora partierna har Sverige­demokraterna ryckt fram ordentligt i opinionen.

– Vårt mål är att bli riksdagens tredje största parti 2014, säger Åkesson.

Det käftades rejält mellan alliansregeringen och den rödgröna oppositionen under gårdagens partiledar­debatt i riksdagen. Men i en sak är de överens – kritiken mot Sverigedemokraternas invandringskritiska profil. Men samtidigt som han hade alla emot sig kunde SD-ledaren Jimmie Åkesson vara nöjd över att hans parti gått framåt i flera opinionsmätningar på sistone. I Aftonbladet/United Minds mätning fick partiet i veckan 9,9 procent. I valet 2010 fick de 5,7 procent. Vinner på missnöjet | Nyheter | Aftonbladet.”

——————————————————————————————————————————————————————————————

Det blir som vi skrev efter Agendadebatten – ”SD gynnas och blir tredje största parti”

KOMMENTAR av Micael Kallin

Efter gårdagens riksdagsdebatt går det, vad gäller SD’s roll, att till mångt och mycket dra samma slutsats som efter SVT’s Agenda-debatt för ett par veckor sedan:

SD gynnas dels av att vara de andra partiernas slagpåse, dels av de andra partiernas strutspolitik.

Nedan följer vår kommentar till Agendadebatten.

——————————————————————————————————————————————

Okt072012

Partiledardebatten i SVT.

 

 

KOMMENTAR av Micael Kallin

I SVT’s debatt var de flesta skiljelinjer mellan blocken och partierna redan kända, men skillnaderna blev nu något tydligare – kanske har politikerna till slut tagit till sig av kritiken om alltför långtgående likriktning och populism.

Debattens hetta utgjordes i stora delar mellan alliansens småpartier med sin bitska utspel och Stefan Löfven, som själv hade tuffat till sig ordentligt. Statsministern gjorde endast ett fåtal utspel, bland annat till försvar för arbetslinjen och reformerna mot utanförskapet, men såg mest ledsen ut där han stod och tänkte på annat – och det kan man förstå, för har man redan hört allt är det faktiskt fruktansvärt tråkigt.

Om vi bortser från oppositionens fortsatta klagosång över att regeringen är ansvarslös med sina satsningar i höstbudgeten, anklagade Stefan Löfven regeringen för att trixa med siffrorna gällande sysselsättningsökningar till följd av riktade skattesänkningar. Löfven vill som bekant göra andra satsningar och ha generösare a-kassa, och vänsterns Jonas Sjöstedt vill ha generösare allt, inklusive socialförsäkringen. Och enligt vänstern ska skatterna vara ännu högre, det räcker inte till att de är högst i världen.

Att regeringen gör glädjekalkyler över sin ”fine tuning politik” med riktade skattesänkningar har visats i flera utredningar och där har oppositionen en poäng – även om det är tveksamt om deras alternativ ger högre sysselsättning. Och att det kanske skulle gå att använda de 16 miljarderna till sänkt bolagsskatt på ett smartare sätt har diskuterats mycket och även där har oppositionen sannolikt en poäng, se vår kommentar längre ned. Lustigt nog var det SD  som i den här frågan lät som ett liberalt parti med krav på sänkta arbetsgivaravgifter och satsningar på små och medelstora företag, krav som alliansens liberala parti, Centern, tvingades att ge upp i budgetförhandlingarna.

Sammanfattningsvis förtydligades motsättningen mellan arbets- kontra bidragslinjen ytterligare i söndagskvällens debatt. Och bilden av att allians är mer enig än opposition visades återigen upp. Men trots debatten om alla dessa sakfrågor var det något helt annat som överraskade undertecknad, nämligen de övriga sju riksdagspartiernas oförmåga att handskas med Sverigedemokraterna.

Det verkar som om riksdagspartierna inte har lärt sig någonting av de senaste årens realitet. När SVT tog upp en ny typ av fråga ”tar vi emot för många invandrare” reagerade sju av riksdagspartierna med förvåning – ”hur då”? Mot bakgrund av Europas totala oförmåga till migration och integration och de senaste decenniernas misslyckade integrationspolitik – jämfört med till exempel USA och Kanada, som båda har haft en relativt framgångsrik invandringspolitik, även om det skett på två olika sätt – blir riksdagspartiernas oförmåga att diskutera frågan absurd.

Tyvärr, ur de sju riksdagspartiernas perspektiv, är tv-tittarna inga idioter – de märker när kejsaren är naken. Det blir pinsamt när partiledarna oroligt ser på varandra och unisont fördömer Sverigedemokraterna som inhumana och dumma, istället för att bemöta dem i sakfrågan. Det är endast genom att visa att de har rätt i sak och att de har en bättre politik än SD som de kan vinna väljarnas förtroende i dessa frågor där SD är som starkast. Det fungerar helt enkelt inte att himla med ögonen och vädjande titta på programledarna för att snabbt få komma vidare till nästa fråga.

Dessutom är strutspolitiken ett hån mot dem som är segregerade och bor i utsatta områden, oavsett om de är svenskar i första eller femte generationen. Det duger inte att som statsministern ha fokus på ”etniska svenskar mitt i livet”. Förljugenheten blir övertydlig. Alla vet att samma beröringsskräck som partiledarna har för SD har de för marginaliserade invandrare och även utsatta svenskar för den delen. Ingen av dessa partiledare bor i utsatta områden och flertalet av deras väljare gör det inte heller. Och av dem som ”tvingas” att göra det utnyttjar många så långt de kan och förmår skolpengen för att ta sina barn därifrån.

Extra tydlig blir förljugenheten när Jimmie Åkesson betonar att de stora problemen i skolan till stor del finns just i dessa segregerade områden. Det är ingen åsikt, utan något som har visats i mängder av undersökningar, och ett resultat av bostadssegregation som förstärkts av skolvalet. Men de andra partiledarna pratar hellre om fler lärare och skruvar besvärat på sig när Åkesson lyfter fram det här perspektivet, som egentligen i mångt och mycket är det som också Jonas Sjöstedt brukar betona, även om infallsvinkeln är annorlunda. Det duger inte med strutspolitik, både Sjöstedt och Åkesson, och inte minst väljarna, måste få sakliga svar på de samhällsproblem som finns.

Den internationella forskningen visar att de andra eleverna i klassrummet är avgörande för skolresultaten än vad läraren är. Det känner nog de flesta igen sig i. Trots det har fem av partiledarna vare sig sina tankar, eller än mindre en lösning, på segregationsproblematiken. Det enda svar de kan ge är mer, inte hur. Det låter konstigt i många väljares öron.

Redan idag har den sittande regeringen stora problem att bedriva regeringspolitik med auktoritet eftersom den saknar majoritet i Riksdagen. Efter nästa val är det inte omöjligt att SD får mer än 10 procent och blir Riksdagens tredje största parti. Oavsett vilket block som får bilda regering blir den sannolikt beroende av SD.

Om alliansen vinner låter sig sannolikt MP att köpas över, men om SD då har passerat MP i mandat är det inte säkert att det räcker. Och om vänsterblocket vinner blir situationen ännu mer komplicerad. Då krävs det troligen en S-M koalition för att hålla SD utanför. Men det kanske inte blir ett praktiskt problem för Anders Borg har nog inget emot att vara statsminister med polarn Jens Henriksson som finansminister och Stefan Löfven som näringsminister. Däremot är det ett demokratiskt problem.

Det märkliga är ändå att alliansen och oppositionen bäddar för en situation med ett ännu starkare SD. Medan de står och diskuterar procentsatser och kommentatorerna efteråt hänger på i navelskåderiet, ler Jimmie Åkesson i mjugg efter flera vunna poäng – i smyg för de blinda debattörerna och kommentatorerna, men i samförstånd med partietts väljare ochalla dem som tvekade att stödja SD år 2010, men som nu sett att ”så farliga var de ju ändå inte”.

Jimmie Åkesson är sannolikt i all tysthet debattens långsiktiga vinnare. Och liberalismen dess största förlorare. Vakna upp innan det är för sent. Upp med huvudena ur sanden och våga ta fajten, annars sitter ni där på valnatten 2014 och tvingas att säga ”att man ska ju aldrig säga aldrig” och dagen efter hälsar ni på Jimmie, som därefter kommer att styra – från baksätet.