Okt 072012
 

Partiledardebatten i SVT.

Se SVTs partiledardebatt via länkarna, eftersom de av upphovsrättsskäl tyvärr inte får läggas in direkt på sidan. Debatten förtydligar de små skillnader som finns, men framförallt visar den på vilka problem de etablerade partierna har med att diskutera frågan om integration och invandring.

http://www.svtplay.se/video/337804/7-10-20-00

http://www.svtplay.se/video/337824/7-10-21-15

 

——————————————————————————————————————————————————————————————-

 

 

KOMMENTAR

I SVT’s debatt var de flesta skiljelinjer mellan blocken och partierna redan kända, men skillnaderna blev nu något tydligare – kanske har politikerna till slut tagit till sig av kritiken om alltför långtgående likriktning och populism.

Debattens hetta utgjordes i stora delar mellan alliansens småpartier med sin bitska utspel och Stefan Löfven, som själv hade tuffat till sig ordentligt. Statsministern gjorde endast ett fåtal utspel, bland annat till försvar för arbetslinjen och reformerna mot utanförskapet, men såg mest ledsen ut där han stod och tänkte på annat – och det kan man förstå, för har man redan hört allt är det faktiskt fruktansvärt tråkigt.

Om vi bortser från oppositionens fortsatta klagosång över att regeringen är ansvarslös med sina satsningar i höstbudgeten, anklagade Stefan Löfven regeringen för att trixa med siffrorna gällande sysselsättningsökningar till följd av riktade skattesänkningar. Löfven vill som bekant göra andra satsningar och ha generösare a-kassa, och vänsterns Jonas Sjöstedt vill ha generösare allt, inklusive socialförsäkringen. Och enligt vänstern ska skatterna vara ännu högre, det räcker inte till att de är högst i världen.

Att regeringen gör glädjekalkyler över sin ”fine tuning politik” med riktade skattesänkningar har visats i flera utredningar och där har oppositionen en poäng – även om det är tveksamt om deras alternativ ger högre sysselsättning. Och att det kanske skulle gå att använda de 16 miljarderna till sänkt bolagsskatt på ett smartare sätt har diskuterats mycket och även där har oppositionen sannolikt en poäng, se vår kommentar längre ned. Lustigt nog var det SD  som i den här frågan lät som ett liberalt parti med krav på sänkta arbetsgivaravgifter och satsningar på små och medelstora företag, krav som alliansens liberala parti, Centern, tvingades att ge upp i budgetförhandlingarna.

Sammanfattningsvis förtydligades motsättningen mellan arbets- kontra bidragslinjen ytterligare i söndagskvällens debatt. Och bilden av att allians är mer enig än opposition visades återigen upp. Men trots debatten om alla dessa sakfrågor var det något helt annat som överraskade undertecknad, nämligen de övriga sju riksdagspartiernas oförmåga att handskas med Sverigedemokraterna.

Det verkar som om riksdagspartierna inte har lärt sig någonting av de senaste årens realitet. När SVT tog upp en ny typ av fråga ”tar vi emot för många invandrare” reagerade sju av riksdagspartierna med förvåning – ”hur då”? Mot bakgrund av Europas totala oförmåga till migration och integration och de senaste decenniernas misslyckade integrationspolitik – jämfört med till exempel USA och Kanada, som båda har haft en relativt framgångsrik invandringspolitik, även om det skett på två olika sätt – blir riksdagspartiernas oförmåga att diskutera frågan absurd.

Tyvärr, ur de sju riksdagspartiernas perspektiv, är tv-tittarna inga idioter – de märker när kejsaren är naken. Det blir pinsamt när partiledarna oroligt ser på varandra och unisont fördömer Sverigedemokraterna som inhumana och dumma, istället för att bemöta dem i sakfrågan. Det är endast genom att visa att de har rätt i sak och att de har en bättre politik än SD som de kan vinna väljarnas förtroende i dessa frågor där SD är som starkast. Det fungerar helt enkelt inte att himla med ögonen och vädjande titta på programledarna för att snabbt få komma vidare till nästa fråga.

Dessutom är strutspolitiken ett hån mot dem som är segregerade och bor i utsatta områden, oavsett om de är svenskar i första eller femte generationen. Det duger inte att som statsministern ha fokus på ”etniska svenskar mitt i livet”. Förljugenheten blir övertydlig. Alla vet att samma beröringsskräck som partiledarna har för SD har de för marginaliserade invandrare och även utsatta svenskar för den delen. Ingen av dessa partiledare bor i utsatta områden och flertalet av deras väljare gör det inte heller. Och av dem som ”tvingas” att göra det utnyttjar många så långt de kan och förmår skolpengen för att ta sina barn därifrån.

Extra tydlig blir förljugenheten när Jimmie Åkesson betonar att de stora problemen i skolan till stor del finns just i dessa segregerade områden. Det är ingen åsikt, utan något som har visats i mängder av undersökningar, och ett resultat av bostadssegregation som förstärkts av skolvalet. Men de andra partiledarna pratar hellre om fler lärare och skruvar besvärat på sig när Åkesson lyfter fram det här perspektivet, som egentligen i mångt och mycket är det som också Jonas Sjöstedt brukar betona, även om infallsvinkeln är annorlunda. Det duger inte med strutspolitik, både Sjöstedt och Åkesson, och inte minst väljarna, måste få sakliga svar på de samhällsproblem som finns.

Den internationella forskningen visar att de andra eleverna i klassrummet är avgörande för skolresultaten än vad läraren är. Det känner nog de flesta igen sig i. Trots det har fem av partiledarna vare sig sina tankar, eller än mindre en lösning, på segregationsproblematiken. Det enda svar de kan ge är mer, inte hur. Det låter konstigt i många väljares öron.

Redan idag har den sittande regeringen stora problem att bedriva regeringspolitik med auktoritet eftersom den saknar majoritet i Riksdagen. Efter nästa val är det inte omöjligt att SD får mer än 10 procent och blir Riksdagens tredje största parti. Oavsett vilket block som får bilda regering blir den sannolikt beroende av SD.

Om alliansen vinner låter sig sannolikt MP att köpas över, men om SD då har passerat MP i mandat är det inte säkert att det räcker. Och om vänsterblocket vinner blir situationen ännu mer komplicerad. Då krävs det troligen en S-M koalition för att hålla SD utanför. Men det kanske inte blir ett praktiskt problem för Anders Borg har nog inget emot att vara statsminister med polarn Jens Henriksson som finansminister och Stefan Löfven som näringsminister. Däremot är det ett demokratiskt problem.

Det märkliga är ändå att alliansen och oppositionen bäddar för en situation med ett ännu starkare SD. Medan de står och diskuterar procentsatser och kommentatorerna efteråt hänger på i navelskåderiet, ler Jimmie Åkesson i mjugg efter flera vunna poäng – i smyg för de blinda debattörerna och kommentatorerna, men i samförstånd med partietts väljare ochalla dem som tvekade att stödja SD år 2010, men som nu sett att ”så farliga var de ju ändå inte”.

Jimmie Åkesson är sannolikt i all tysthet debattens långsiktiga vinnare. Och liberalismen dess största förlorare. Vakna upp innan det är för sent. Upp med huvudena ur sanden och våga ta fajten, annars sitter ni där på valnatten 2014 och tvingas att säga ”att man ska ju aldrig säga aldrig” och dagen efter hälsar ni på Jimmie, som därefter kommer att styra – från baksätet.

————————————————————

En av söndagskvällens stora stridsfrågor var, som nämnt, regeringens höstbudget med bolagsskattesänkningen. Vi har skrivit om det på systersiten PublicBanking och återpublicerar texten i förkortad form:

Sänkt bolagsskatt bäst för Wallenbergs SEB

Bilden: Marcus ”Dodde” Wallenberg

KOMMENTAR

Det är självfallet bra med sänkt bolagsskatt till 22 procent, allra helst hade vi sett att den sänkts till 12 procent, för att då ha den lägsta nivån i Europa, eller varför inte till 0 procent. Nu är det tyvärr inte möjligt, eftersom vi måste ha skatteintäkter motsvarande de välfärdsambitioner vi har. Skatten måste alltså in, frågan är var och hur?

Fördelarna med att sänka just bolagsskatten är uppenbara. Det är en lättrörlig skattebasen som styr var företag förlägger sina investeringar och beskattar sina vinster. Förhoppningen är att en sänkning ska locka både svenska och utländska investeringar till Sverige och att redan etablerade svenska multinationella bolag väljer att beskatta sin vinst här. Det är positivt för företagen och bör därmed också ha en positiv effekt på sysselsättningen.

Samtidigt konstaterar Royal Bank of Scotland, RBC, att det framförallt är svenska banker som är vinnare om bolagsskatten sänks. ”RBC spår att de svenska storbankerna kommer att bli klara vinnare på om bolagsskatten sänks till 22 från 26,3 procent, som föreslogs på torsdagen av den svenska regeringen. Det framgår av en skriftlig kommentar från banken, publicerad på torsdagen. För SEB, som är den bank RBC spår kommer att tjäna mest på skattesänkningen, höjs vinst per aktie-estimatet med 15,7 procent för 2013 och 3,9 procent för 2014”, skriver SvD.

Vad är då syftet med skattesänkningen, är det att gynna Wallenbergs SEB eller sysselsättningen? Inget ont sagt om Wallenbergare, i synnerhet inte den ovan avporträtterade Marcus ”Dodde” Wallenberg, som är den svensk som främst bidragit till våra välmående företag och vårt välstånd. Men om det är sysselsättningen regeringen vill gynna, snarare än Wallenberg, tvivlar vi på att 16 miljarder kronor används bäst till sänkt bolagsskatt.

Vi tror som företagens egna organisationer, Svenskt näringsliv och Företagarna, att det ”finns mer effektiva åtgärder”. Eller som Leif Svensson uttrycker det för småföretagarnas Riksförbund; ”Sänkt bolagsskatt kommer inte att påverka arbetslösheten i Sverige”. I stället efterlyser företagarna en bred sänkning av arbetsgivaravgifterna och även slopad sjuklön för mindre företag. Sannolikt hade en bred sänkning av arbetsgivaravgifterna gynnat sysselsättningen mer, eftersom den kommer alla företag till del. En sänkning av bolagsskatten gynnar främst större företag, ofta med fler anställda utomlands än i Sverige.

Vi kan inte låta bli att notera att centerns Annie Lööf återigen efter lång tvekan hamnar fel i ännu en fråga, då hon byter fot och säger att hon tycker att skattesänkningen är ”helt rätt” – invändningarna och sin tidigare inställning till trots. Det naturliga hade varit att fortsätta att driva de mindre företagens krav, både av sysselsättnings- och partihistoriska, ideologiska, skäl. I de allra flesta ekonomiska frågor missar dock centerledaren målet, hon skujter från höften, och det kanske man kan göra om man har stor rutin, men det är just det hon saknar – liksom ekonomisk kunskap. Som belöning fick dock Lööf och småföretagarna ett investeringsbidrag som ska gynna investeringar i just små företag.

Så varför sänks då inte arbetsgivareavgifterna istället? Kanske beror det på att det skattemässigt finns en ”trade-off” mellan eget företagande och att vara anställd, något som till exempel SACO’s Gunnar Wetterberg uppmärksammat. Enskilda kan i många fall välja att ta ut ersättning via en egen firma istället för lön som anställd, därför kan inte de skattesatserna var allt för olika. Slutsatsen är att så länge Sverige har höga inkomstskatter måste även arbetsgivaravgifterna vara höga. Dessutom är bolagsskattens lättare att komma undan än vad det är att komma undan arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vilket är ytterligare ett skäl till att istället sänka den förstnämnda.

Oavsett orsaken till valet att sänka just bolagsskatten, har finansministern och hans departement ägnat många timmar till att räkna på dessa och andra frågeställningar. Och för en kameral finansminister väger då skatteintäkter tyngre än sysselsättning, vilket inte är den här regeringens paradnummer.

Borstett från att sänkt bolagsskatt sannolikt inte gynnar sysselsättningen i samma utsträckning som sänkta arbetsgivareavgifter, finns det också en direkt konkurrensproblematik med att tävla med andra länder om sänkt bolagsskatt. Frågan är också vad man tävlar om. För sambanden låg bolagsskatt och starkt tillväxt med högsysselsättning är inte på något sätt tydliga. Gör man en internationell jämförelse är det intressant att konstatera att USA är det OECD land med allra högst bolagsskatt, hela 39,2 procent. Och Tyskland har inte mindre än 30 procent. Samtidigt som krislandet Irland envisas med att ligga kvar på 12,5 procent. Dessa länder har olika förutsättningar, Irland lyckades locka till sig många internationella investeringar med sänkt skatt, vilket är något USA inte behöver locka med på samma sätt eftersom landet redan är den naturliga hemmamarknaden för många multinationella företag.

Även om det går att förklara olika länders val av nivå på bolagsskatten, går det inte med den allra bästa statistiska vilja att hitta ett samband mellan OECD-ländernas bolagsskattenivåer och sysselsättning. Det finns säkerligen ett starkare samband mellan skatt på arbete och sysselsättning!

Public News efterfrågar en arbetslinje istället för storföretagslinje! 

 

 

  2 Responses to “SD styr nästa regering, SVT debatt krattar manegen”

  1. […] SD styr nästa regering, SVT debatt krattar manegen  Politik, Redaktör Micael Kallin Add comments Edit Okt072012 […]

  2. […] SD styr nästa regering, SVT debatt krattar manegen ( (7 oktober 2012) ”Trots debatten om dessa sakfrågor var det något helt annat som överraskade undertecknad, nämligen de övriga sju riksdagspartiernas oförmåga att handskas med Sverigedemokraterna. […]