Okt 262012
 

Genom strutspolitik och bristande respekt för dem som bor och lever i segregerade områden och människors oro över bristande integration och motsättningar i vardagen – har delar av journalist- och politikerkåren ett kollektivt ansvar för skapandet av Sveriges numer tredje största parti – SD, 8,5 procent (DN/Ipsos). 

Av Micael Kallin

Den uttalade strategin att särbehandla SD istället för att bemöta dem i sakfrågorna har varit en ointelligent och förödande strategi. Dem som ska slå vakt om demokratin har misslyckats fullständigt. Ingenting tycks man ha sett eller lärt av Europas historia av bristfällig integration, motsättningar och krig. Seriösa politiska partier med lång demokratisk tradition hade med trovärdigheten i behåll kunnat lyssna på och försöka förstå människors oro och samtidigt finna politiska svar på de problem som de utsatta grupperna möter i sin vardag. I stället överlät man frågan till Sverigedemokraterna, samtidigt som man himlade med ögonen och viskade rasister. Det demokratiskt bärande kittet av politiska partier och en granskade och inlyssnande journalistkår lämnade fältet fritt – och nu är loppet kört – se på övriga Europa. 

Det är inte ovanligt att ansvariga politiker och de som är satta att granska dem själva kan visa beröringsskräck med ”invandrare” och rädsla för ”invandrartäta områden”. Det i kombination med något som skulle kunna tolkas som förakt för dem som bor i dessa utsatta områden kan vara en förklaring till bristen på sakliga debatter och granskning – av dem som själva aldrig skulle komma på tanken att bo i motsvarande områden. Det agerandet har nu skapat Sveriges tredje största parti – SD, som kommer att styra nästa regering från baksätet (läs om varför nedan). Förljugenhetens pris resulterade i ett demokratiskt underskott och ett allt starkare Sverigedemokratiskt parti!

Delar av journalistkåren litade inte ens på sin egen grundprincip om att granska och rapportera opartatiskt och sakligt. Det var inte länge sedan SR Ekot’s dåvarande biträdande Ekochef mailade instruktioner om hur SD skulle (negativt) särbehandlas, vilket undertecknad protesterade emot i mail till Ekoledningen – utan resultat. Genom att redaktioner frångick journalistikens grundprinciper och svek sina ideal, har de hjälpt fram SD till dagens position och den yttersta makten. 

Svensk TV har till exempel åkt till mindre orter för att se hur det ska gå när det dyker upp ett 50-fal flyktingar i det lilla samhället. Frågeställningar har varit övertydliga: ”titta så dumma de är som inte med öppna armar och nybakade bullar bjuder inte till fest, rasister måste dem vara”. Den attityden har också avspeglat sig i politiken. Och simsalabim röstar var 10 person på SD. Om man längre fram blickar tillbaka till 00-talet kan det nog för forskare se ut som om det fanns en tanke bakom agerandet.

Vad gäller fredagens opinionsundersökning, fick alltså Public News rätt snabbare än vad vi anat. Undertecknad skrev den 7 oktober ”Efter nästa val är det inte omöjligt att SD får mer än 10 procent och blir Riksdagens tredje största parti. Oavsett vilket block som får bilda regering blir den sannolikt beroende av SD.” Vi återger nedan vår analys – som är lika relevant nu som då.

 

(7 oktober 2012)
”Trots debatten om dessa sakfrågor var det något helt annat som överraskade undertecknad, nämligen de övriga sju riksdagspartiernas oförmåga att handskas med Sverigedemokraterna.

Det verkar som om riksdagspartierna inte har lärt sig någonting av de senaste årens realitet. När SVT tog upp en ny typ av fråga ”tar vi emot för många invandrare” reagerade sju av riksdagspartierna med förvåning – ”hur då”? Mot bakgrund av Europas totala oförmåga till migration och integration och de senaste decenniernas misslyckade integrationspolitik – jämfört med till exempel USA och Kanada, som båda har haft en relativt framgångsrik invandringspolitik, även om det skett på två olika sätt – blir riksdagspartiernas oförmåga att diskutera frågan absurd.

Tyvärr, ur de sju riksdagspartiernas perspektiv, är tv-tittarna inga idioter – de märker när kejsaren är naken. Det blir pinsamt när partiledarna oroligt ser på varandra och unisont fördömer Sverigedemokraterna som inhumana och dumma, istället för att bemöta dem i sakfrågan. Det är endast genom att visa att de har rätt i sak och att de har en bättre politik än SD som de kan vinna väljarnas förtroende i dessa frågor där SD är som starkast. Det fungerar helt enkelt inte att himla med ögonen och vädjande titta på programledarna för att snabbt få komma vidare till nästa fråga.

Dessutom är strutspolitiken ett hån mot dem som är segregerade och bor i utsatta områden, oavsett om de är svenskar i första eller femte generationen. Det duger inte att som statsministern ha fokus på ”etniska svenskar mitt i livet”. Förljugenheten blir övertydlig. Alla vet att samma beröringsskräck som partiledarna har för SD har de för marginaliserade invandrare och även utsatta svenskar för den delen. Ingen av dessa partiledare bor i utsatta områden och flertalet av deras väljare gör det inte heller. Och av dem som ”tvingas” att göra det utnyttjar många så långt de kan och förmår skolpengen för att ta sina barn därifrån.

Extra tydlig blir förljugenheten när Jimmie Åkesson betonar att de stora problemen i skolan till stor del finns just i dessa segregerade områden. Det är ingen åsikt, utan något som har visats i mängder av undersökningar, och ett resultat av bostadssegregation som förstärkts av skolvalet. Men de andra partiledarna pratar hellre om fler lärare och skruvar besvärat på sig när Åkesson lyfter fram det här perspektivet, som egentligen i mångt och mycket är det som också Jonas Sjöstedt brukar betona, även om infallsvinkeln är annorlunda. Det duger inte med strutspolitik, både Sjöstedt och Åkesson, och inte minst väljarna, måste få sakliga svar på de samhällsproblem som finns.

Den internationella forskningen visar att de andra eleverna i klassrummet är mer avgörande för skolresultaten än vad läraren är. Det känner nog de flesta igen sig i. Trots det har fem av partiledarna vare sig sina tankar, eller än mindre en lösning, på segregationsproblematiken. Det enda svar de kan ge är mer, men inte hur. Det låter konstigt i många väljares öron.

Redan idag har den sittande regeringen stora problem att bedriva regeringspolitik med auktoritet eftersom den saknar majoritet i Riksdagen. Efter nästa val är det inte omöjligt att SD får mer än 10 procent och blir Riksdagens tredje största parti. Oavsett vilket block som får bilda regering blir den sannolikt beroende av SD.

Om alliansen vinner låter sig sannolikt MP att köpas över, men om SD då har passerat MP i mandat är det inte säkert att det räcker. Och om vänsterblocket vinner blir situationen ännu mer komplicerad. Då krävs det troligen en S-M koalition för att hålla SD utanför. Men det kanske inte blir ett praktiskt problem för Anders Borg har nog inget emot att vara statsminister med polarn Jens Henriksson som finansminister och Stefan Löfven som näringsminister. Däremot är det ett demokratiskt problem.

Det märkliga är ändå att alliansen och oppositionen bäddar för en situation med ett ännu starkare SD. Medan de står och diskuterar procentsatser och kommentatorerna efteråt hänger på i navelskåderiet, ler Jimmie Åkesson i mjugg efter flera vunna poäng – i smyg för de blinda debattörerna och kommentatorerna, men i samförstånd med partiets väljare och alla dem som tvekade att stödja SD år 2010, men som nu tycker sig ha sett att ”så farliga var de ju ändå inte”.

Jimmie Åkesson är sannolikt i all tysthet debattens långsiktiga vinnare. Och liberalismen dess största förlorare. Vakna upp innan det är för sent. Upp med huvudena ur sanden och våga ta fajten, annars sitter ni där på valnatten 2014 och tvingas att säga ”att man ska ju aldrig säga aldrig” och dagen efter hälsar ni på Jimmie, som därefter kommer att styra – från baksätet.”