Aug 112012
 

Ordförande i riksbanksfullmäktige, moderaten Johan Gernandt, slår nu tillbaka mot vice riksbankschefen Lars E O Svensson som underkänt sina kollegors penningpolitiska kompetens. ”Det vore inte bra med bara professorer i direktionen”, säger Johan Gernandt till SvD Näringsliv. ”Fel med bara professorer på Riksbanken” | Sverige | SvD.

 

 

—————————————————————————————————————————————————

 

 KOMMENTAR I fredags, den 10 augusti, inträffade något mycket lärorikt för all oss som är intresserade av ekonomi, politik, sociologi och psykologi – discipliner som alla behövs för att tolka denna märkliga dag som inte kommer att blekna i ens minne i första taget – fredagen då kejsaren visade sig vara så väldigt naken. Den som dragit ned byxorna på kejsaren var ingen mindre än vice riksbankschefen Lars EO Svensson, LEO, tillika en internationell auktoritet inom penningpolitik, som i en DN intervju (med undertecknad) gjode uttalanden om penningpolitiken och sina kollegor som inte föll i god jord.

Känt sedan tidigare är att Riksbankdirektionens sex ledamöter är delade i två läger; för respektive emot fler räntesänkningar i grupperingen 4 + 2, med Riksbankschefen i majoritetsgruppen och LEO och ledamoten Karolina Ekholm i den andra. Majoriteten har under lång tid uttryckt stor oro för att Sverige, liksom en del andra länder, ska drabbas av skenande tillgångspriser inte minst på bostäder och att prisbubblor skapas som till sist spricker med bostadskrasch och recession som följd. Majoriteten har därför varit negativa till sänkning av räntan, eftersom den anser att det kan skapa dessa problem. Minoriteten å sin sida hävdar tvärtom att situationen är under kontroll och att det inte råder prisbubblor på bostadsmarknaden och även om det gjorde det så ska skenande bostadspriser inte bekämpas med räntan som är ett för trubbigt vapen. Istället ska då regelverk som bolånetak, amorteringskrav eller allra helst minskade räntesubventioner användas.

Samtidigt med den pågående dragkanpen i synen på tillgångspriser, hushållens skuldsättning och räntepolitiken, så har räntan de facto varit högre än vad som implicit följer av Riksbankens mål om att nå 2 procents inflation. Under de senaste 15 åren har inflationen under en stor del av tiden missat målet och legat under – räntan har således varit för hög och därmed bromsat ekonomin och företagen, som då anställt färre än annars.

Enligt Svensson har arbetslösheten i genomsnitt varit 0,8 procentenheter högre än annars på grund av för höga räntor. Det motsvarar ungefär 40.000 fler arbetslösa i genomsnitt enligt Svenssons egna beräkningar, vilka så vitt vi vet ingen har ifrågasatt. Däremot har budbäraren, LEO, ifrågasatts eftersom han dristade sig till att ifrågasätta hur det kan komma sig att direktionen under så lång tid satt räntan fel. LEO’s egen slutsats är att direktionsledamöterna saknar rätt kompetens för att bedriva en adekvat penningpolitik, vilket är ett svårt politikområde påpekade han. 

Om man antar att man skulle fråga någon som inte följde medierapporteringen kring detta i fredags och i helgen, och frågade så här:

— Vilket skapade mest upprörd reaktioner; att 10.000 tals personer varit arbetslösa de senaste 15 år på grund av en felaktig penningpolitik eller att en av riksbanksledamöterna påpekat att den felaktiga politiken kan ha att göra med bristande kompetens? Ja, ni känner redan till det bisarra svaret! För tyvärr är det tragiskt men sant att nästan ingen, bortsett från några få ledarsidor på vänsterkanten har diskuterat eller analyserat LEO’s siffror, istället har politiker och journalister – de som kommit till tals – visat en genensam vrede över att LEO betonat att den felaktiga penningpolitiken kan bero på bristande kompetens. Att han säger det är uppenbarligen värre än att räntan varit för hög och många varit arbetslösa i onödan.

Det är rentav obehagligt med de argsinta och antiintellektuella reaktionerna på LEO:s uttalanden. Och på något kusligt vis påminner de om statsministerns ord om att ”etniska svenskar  mitt i livet ” minsann har jobb – ett påstående som fick passera relativt obemärkt. På samma sätt verkar instllningen vara nu, för ingen av dem som är satta att granska riksbanksledamöterna reflekterar  över om det finns något politiskt att granska.

Nyhetsbyrån Direkt gick till hårt angrepp mot LEO personligen, för han borde minsann veta både det ena och andra enligt Direkt – i en unik artikel som skadar (åtminstone undertecknads) tilltro till byrån. Och många Journalister kanske inte känner någon arbetslöshet och bryr sig därför inte. I stället frågar de något provocerande om vad en lägre ränta kan betyda för (deras) bostadslån – medelklassen förnekar sig inte.

I intervjun som publicerades på fredagen uttryckte LEO besvikelse inte bara över sina kollegors bristande forskarerfarenhet, utan även över journalister som han ansåg inte granskar Riksbankens penningpolitik tillräckligt. Han fick sitt uttalande bekräftat mindre än ett dygn senare. För en stor del av journalistkåren försöker inte ens att granska penningpolitiken trots att de nu har fått ammunition, utan istället gör de som politiska reportrar ofta gör, det vill säga ser förbi politikens innebörd och verkningar för att fokusera på ytan. Därför blir det ingen riktig journalistisk granskning. Händelsen får mig att tänka på en kommentar av en ung begåvad politisk reporter på Public Service, som sa att ”tänk om reportrar skulle läsa utredningar och inte bara pressmeddelanden – i utredningarna finns ju massor av nyheter” – själv gick han vidare till politiken. På samma sätt går det att resonera kring penningpolitiken – tänk om journalister skulle analysera riksbanksprotokollen istället för att decimera penningpolitiken och dess ledamöter till duvor och hökar och röstsiffror som om det vore en sportsändning.

Som av en händelse kom den allra dummaste kommentaren i fredags från ingen mindre än ordförande i Riksbanksfullmäktige, Johan Gernandt, alltså den som (tillsammans med andra) utser direktionen. Han betonande i intervjuer på lördagen att det var viktigt med en trevlig ton i Riksbanksfullmäktig – fler kompetenta professor var däremot inte nödvändigt. Kommentarer överflödiga! Inför dumhet ger man upp, för med den går det inte att argumentera.

 

 

De få engagerade undantagen vad gäller resultatet av för hög ränta finns Ekots tidningskrönika.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=11121&artikel=5227448