Okt 252012
 

Prinsessan Madeleine hyllas idag av samma personer som för två år sedan drev henne i landsflykt till New York. Nu återkommer hon med sin amerikanska drömprins och media slickar sig kring munnen. Uppståndelsen är på ett cyniskt sätt ett rosa skimmer av vad den var då. På Kungen däremot är det fortfarande hetsjakt. Lycka och olycka säljer lika bra. 

av Sten Bäckström 

Republikanerna anklagade häromåret kungen för att ha varit i dåligt sällskap – umgåtts med kriminella och via sina vänner haft kontakter med dem. Det påstods hota rikets säkerhet. Men i sin iver att störta kungen umgicks medierna själva med en kriminell som som saknade all trovärdighet.

Ny bok om kungaskandalen

I veckan kom boken ”Från en säker källa… Sanningen om kungaskandalen” av Dick Harrison och Desirée A Schein ut. Boken påstår sig vederlägga de anklagelser som skakade Sverige när boken ”Den motvilligen monarken” kom ut härom året. Det finns inga belägg för att Kungen gått på sexklubbar och umgåtts med kriminella, menar den nya boken. Därmed utgör han inget hot mot rikets säkerhet. Detta är den förhandsinformation som spritts om boken. Jag har inte själv läst den.

Man kunde tro att den nya boken skulle sätta fart på debatten igen. Men intresset verkar svalt. Inte heller den nya boken av Camilla Henemark – Kungens påstådda älskarinna – lär sälja så bra. Folk kanske är trötta på kungaskandalen? Eller, om man är mer konspiratoriskt lagd: Kanske pressen inte är så intresserad av att diskutera frågan om den inte kan användas i republikanskt syfte, dvs. för att sätta press på monarkin?

Jag tror att jag säkert kan konstatera att det finns en stor andel republikaner i journalistkåren och inom den intellektuella och kulturella eliten. Jag behöver knappast presentera några bevis för den saken. Och en del av dessa republikaner tar gärna varje chans att följa sin agenda: Kungahuset ska ersättas av republikanskt styre. När kungaskandalen briserade var de inte sena att hoppa på tåget, som alltid. Kungaskandalen skulle aldrig ha tillåtits valsa runt i pressen så länge om det hela inte understötts av en allmän motvilja mot Kungen hos tidningarna.

Snaskig sexskandal

På ytan handlade det om huruvida Kungen gått på porrklubbar och varit otrogen, samt om han var en mansgris som roat sig med ”kaffeflickor” – dvs. söta, unga kvinnor som kommit in till kaffet för att underhålla de festande männen. Det var alltså rena moralfrågor som mannen och kvinnan på gatan förutsattes oja sig över. Det kan förefalla märkligt i ett land som Sverige, där rätten till sexuell utlevelse närmast blivit en religion. Men man kan konstatera att sexskandaler ändå säljer. Kanske är svensken inte så frigjord som man tror? Ett exempel på det är mynten med texten ”vår horkarl till kung” som någon konstnär nyligen prånglat ut. ”Horkarl” är väl närmast ett bibliskt uttryck och ger uttryck för en gammaldags sexmoral? Men inget tycks förlegat när kungahuset ska angripas.

De kittlande sexfrågorna var förstås bara ett sätt att hålla frågan kommersiellt levande vecka efter vecka – att sälja lösnummer. Den fråga de seriösa republikanerna fokuserade på var om Kungen haft kontakter med den kriminella världen, och om det kunde utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Nu tror jag inte att republikanerna verkligen oroade sig för att Kungen lämnade ut rikets hemligheter till kriminella. Vilka hemligheter skulle det vara? Kungen har som bekant ingen makt.

Kungens integritet

Men samtidigt vill jag betona att detta är en relevant fråga även för den som stödjer monarkin. Om kungahuset har kriminella kontakter kan det hota rikets säkerhet och framför allt dess integritet. Det skulle solka nationen på ett oacceptabelt sätt om vår statschef, den främsta symbolen för vår fria, demokratiska nation, umgicks med kriminella. Vissa journalister arbetade med denna seriösa fråga, och det gjorde de rätt i. Men det verkar inte som om de lyckats gräva fram något med tillräcklig substans. Samtidigt kan deras grävande ha varit positivt. Det gav kungahuset en påminnelse om att man har ett särskilt ansvar för vem familjen umgås med. Det räcker att kungabarnen går till Stureplan för att de ska komma i direkt kontakt med kriminella som spenderar rånbyten. Kriminella dras till kretsar med inflytande. Och som regent är man inte fri att umgås med precis vem man vill. På det sättet gjorde journalistiken sitt jobb.

Undre världen som källa

Tyvärr låg inte fokus på seriös journalistik. Istället fick en flera gånger dömd kriminell person från den undre världen gång efter gång framträda i pressen och hävda att han hade graverande information om Kungen. Journalisternas normala skepsis mot källor tycks totalt ha havererat när man gång på gång lät denne persons uppgifter gå ut i medierna. Att han, förutom att vara från den kriminella världen, verkade vilja tjäna pengar på skandalen var inget hinder. Och det är detta jag kritiserar: Normal journalistisk integritet tycks ha lagts åt sidan för denna chans att oavbrutet attackera det förhatliga kungahuset.

Under lång tid påstod denne källa att han skulle presentera bildbevis. När det äntligen kom var det en märklig bild. Den föreställde ett par kvinnor som ägnade sig åt erotik i en soffa. I bakgrunden, bakom soffan vid väggen, satt en glatt leende kung. Den första fråga jag ställde mig var: Om nu monarken bjöds på sexunderhållning, varför skulle han då placeras borta vid väggen, bakom soffan, där han inte kunde se så mycket av spektaklet. Bilden avslöjades mycket riktigt ganska snart som en förfalskning.

I sin iver att få bort kungahuset hade journalisterna låtit en kriminell charlatan bli deras främsta källa, samtidigt som de ville anklaga Kungen för att just umgås med kriminella. Det är symtomatiskt för de republikanska kretsarna i Sverige att de tycks se varje ifrågasättande av kungahuset, hur lågt det än är, som en möjlighet att arbeta för sina mål. Därför blåser man upp varje attack och varje förlöjligande av Kungen till orimliga proportioner.

Pizzabilden och Kungens integritet

Det senaste exemplet är det ”konstverk” som Elisabeth Ohlson Wallin skapat – ett fotomontage där Kungen och hans vänner äter pizza på Camilla Henemarks nakna kropp, medan Drottningen försöker torka bort ett hakkors från golvet. Hakkorset syftar förstås på de nazistanklagelserna mot Drottningens far. Man kan tycka vad man vill om det här konstverket. En diskussion har blossat upp om rätten till integritet. Vissa antyder att det inte ska vara tillåtet att publicera sånt, att det kränker kungafamiljen för mycket. Jag tycker att det är fel diskussion. Vi kan knappast ha ett samhälle där man inte tillåts håna Kungen, ungefär som i Thailand. Även plump satir mot kungafamiljen måste vara tillåten. Jag tror att inskränkningar i yttrandefriheten på det här området är mycket svåra och vanskliga att genomföra. Satir mot monarker har sannolikt en lång historia i Europa.

Vad som istället borde kritiseras är hur medierna hanterar sådana här frågor. Det är medierna som avgör hur mycket uppmärksamhet en bild ska få, oavsett om det är ett fotomontage eller en sexbild. Och medierna har förstås en agenda. Den agendan är till stor del att sälja lösnummer. Men det är utan tvekan så att medierna inte är opartiska utan har starka sympatier för den republikanska saken. Annars skulle man inte ha släppt all journalistisk integritet och gett kändisskap åt en källa som normalt borde anses sakna all trovärdighet. Vi har lika stor rätt att kräva integritet av journalistkåren som av kungahuset.

Och nu viker samma journalister sina förstasidor för ett okritiskt hyllande av barnen till den regent de nyligen dragit i smutsen. Rojalistisk yra säljer säkert både lösnummer och många besök på internet. Men Kungen ska nog inte förvänta sig att det innebär mer än en tillfällig paus i hetsjakten på honom.