Nov 132012
 
Vladimir Putin och Josef Stalin har samma gener hävdar en rysk forskare och syftar på deras kulturella arv som alltså ska finns där någonstans inbakade i generna, kan man ana. Eller kan man det. Kanske är man rasist då. I dagens Ryssland gör sig i varje fall Stalin påmind, bokaffärerna svämmar över av stalinistisk litteratur – inte modern skönlitteratur.

KRÖNIKA av Micael Kallin 

Ryssland rör sig bortåt ”snarare åt andra hållet, bort från det västerländska. Vi lever mer och mer i det gamla Sovjet.” Den hävdar den ryske historikern Nikita Petrov i en intervju med SvD. Är det inte märkligt hur vårt grannland, som åtminstone på pappret är en demokrati med möjlighet för invånarna att resa fritt och inskaffa utländska nyheter och litteratur, väljer bort väst till förmån för ett auktoritärt samhälle.

Är det den ryska styrda medieinformationen som påverkar utvecklingen i fel riktning? För inte kan väl ryssar föredra rysk livsstil och kultur framför den i väst? Eller så kan de det. Finns det rent av en kulturell säregenskap kan man undra. Funderingarna berörs indirekt i intervjun med Petrov, som är här på ett Raoul Wallenberg seminarium, då han besvarar frågan om Ryssland kan erkänna tidigare regimers misstag i fallet Wallenberg. Du förstår inte mentaliteten. Det skulle vara som att erkänna ett gravt misstag inom din egen nära familj.”

Och i SvD-intervjun framkommer Petrovs dystra bild:  ”Nikita Petrov ser överhuvudtaget inga tecken på att Ryssland är på väg att göra upp med Sovjetperioden, och berättar om de stora bokhandlarna i Moskva som har hela väggar med prostalinistiska böcker, under det att hans egna knappast går att få tag i.”

När jag läser intervjun med Petrov går det inte att låta bli att tänka på hur svårt vi har det i Europa att assimilera nytillkomna grupper av människor. Att etniska, kulturella eller religiösa grupper i Europa levt segregerade under generationer och till och med många sekel är välkänt. Det är också känt att det ser ut så i dagens Europa med stora ”invandringsområden” som ofta brottas med problem. Men det finns också områden där mer välbärgade migranter samlas, som rikare svenskar i till exempel Spanien eller Portugal eller Brasilien eller USA eller varhelst där det finns en utländsk koloni. Alla som någon längre tid bott utomlands har sannolikt sett detta, och det gäller även de flesta som bor i dagens Europa.

Frågan som pockar på ett svar är; varför är det så svårt, varför blir det så lite assimilation? Istället en ständig segregation – i år efter år, decennier efter decennier, generation efter generation och i sekel efter sekel. Varför?

Begreppet ”ras” på historiens sophög – men ”förnekelse” har överlevt 

Vedertagen forskning visar att begreppet ”ras” är sedan länge obsolet, det går sålunda inte att förklara svårbegripliga historiska frågor med simpla och banala svar som hudfärg eller hår. Trots det lever ”rasismen” vidare. Det gör tyvärr också förnekelse hos dem som borde vara mer förståndiga än att bemöta fientlighet med att sticka huvudet i sanden inför alla eventuella motsättningar och samhällsproblem.

Etnisk och kulturell bakgrund

Finns det någon som har bott i en annan kultur som inte har upplevt kulturella skillnader. Ja, åtminstone en kan jag avslöja. Det hände sig när jag studerade portugisiska i Brasilien att lärarna försökte inspirera till konversationer och diskussioner genom att slänga ut mer eller mindre kontroversiella frågor om våra respektive kulturer. Det var effektivt. Men så svarade en student: ”hur menar du då, det finns väl inga skillnader mellan ”oss [utlänningar, från olika kulturer]” och ”dem”. Vi andra tittade frågande på varandra om personen var allvarlig eller inte. Det var han. Han är svensk. Medelklass. Jobbar i kultursektorn. Bor på Södermalm i Stockholm. Han finns på riktigt, liksom rasisten. Och lika trångsynta båda två.

Går det att förstå eller att förklara mänskliga egenskaper 

Hur kan vi då förklara ”Ryskhet” eller segregation eller ”utländska svenskgetton” eller begrepp som kulturella egenskaper. Det enkla svaret är att det kan vi inte. Vi kan endast se dem och glädjas åt dem, om man tillhör dem som uppskattar variation och olikheter. Och så finns det dem som förfasas.

Det finns dock ett forskningsområde som studerar hur skillnader mellan mänskliga egenskaper utvecklas över tiden och det är inom epigenitiken. Det handlar inte om någon ”rasbiologisk” forskning, utan det handlar om forskning som studerar hur olika mänskliga egenskaper eller beteenden kan ärvas i kommande generationer, det gäller till exempel hur kostintag i en generation kan påverkan  hälsan i kommande generationer. Epigentiken försöker även ge svar på frågor som som förenklat kan definieras som ”kulturella eller etniska skillnader”.

Vad spelar det för roll på vilket sätt vi är olika

Varför ska man forska i olikheter kan man fråga sig. Vad gäller till exempel homosexualitet finns det många inom ”gayrörelsen” som är negativt inställda till forskning som syftar till att förklara sexuell läggning, givet att den är biologiskt betingad. För det är en forskning som skulle kunna användas i biologiska urval antas det, och det får nog anses som ett högst rimligt antagande och en varningsklocka. Men frågan kan också ställas tvärtom; ska vi stoppa eller censurera kunskap som kan missbrukas? Nej, det är säkert fel väg att gå. Det är bättre att med hjälp av kunskap istället upplysa och bilda istället för att censurera. Okunskap och fördomar bemöts bäst med mer kunskap, inte mindre.

 

 

För att återgå till vår ryske historiker Nikita Petrov så säger han till SvD att: ”Putin och hans ministrar är alla formade av Sovjetperioden, bär dess gener, kan man säga, och har alltså med sig stalinismens värderingar och paranoja. I början av 90-talet var vi alla naiva, både ni i väst och vi ryska liberaler, när vi förväntade oss att Moskva skulle närma sig Europa – och göra upp med det förflutna. I dessa dagar är det svårt att föreställa sig ett demokratiskt Ryssland.”

Och det är just det som är den bistra Europeiska erfarenheten, att när vi blundar för olikheter och andra kulturella tankesätt så avsäger vi oss samtidigt möjligheten att förstå och bidra konstruktivt till samhällsutvecklingen. Det gällde i Europa år 1938 och uppenbarligen även 1989 och 1995 och det gäller i allra högsta grad i vårt Europa av idag. Kombinationen av segregation, utanförskap och stora ekonomiska utmaningar är en krutdurk som kan få Europa att explodera på nytt – på många olika håll på vår kontinent. 

I Sverige har vi nu en situation med å ena sidan de som är naiva och vägrar att se till exempel integrationsproblem och å andra sidan har vi dem som förklarar dessa med ”rasskillnader”. Och på så sätt skapas motsättningar och ännu mer rasism och partier som SD blir en bekräftelse, ett kvitto, på olösta samhällsproblem.

Det vi behöver är nyktra och modiga politiker, och journalister för den delen, som ser möjligheter i att kulturer möts och integreras och visar hur det ska gå till i praktiken. Idag välkomnar politiker ökad invandring med fagra ord för att därefter dumpa de ankomna i segregerade områden och på så sätt ytterligare underblåsa motsättningar. Det skapar rasism, ohanterliga problem och populistiska partier. Det är där vi är idag. Tyvärr.