Okt 312012
 

Republikanernas Mitt Romney är den fromme Mormonen – men, som hos många troende, med ett janusansikte. För from det är Romney endast mot dem som han håller av, inte mot dem han föraktar, som till exempel homosexuella. 

 

Av Micael Kallin

Mitt Romney föraktar som bekant inte endast homosexuella, utan även de ”47” procent som är hopplöst förlorade eftersom de är så pass ”dumma och bidragsberoende” att de röstar på Obama (att homosexuella är överrepresenterade är inte någon vågad gissning). Hur är det möjligt kan man fråga sig att en person med förakt för stora folkgrupper kan bli president i en välutvecklad demokrati. I Sverige skulle det ju aldrig kunna hända, eller hur?

I Sverige ges kändisar som till exempel Jonas Gardell ofta tolkningsföreträde för hur situationen ser ut för homosexuella i samhället idag – mycket, mycket bättre säger de ofta – den som frågar hör ofta svaret ”bra”! Men situationen i allmänhet är inte bra. För den som inte förstått det ges här några exempel.

Homosexuella är mer diskriminerade än kvinnor, svarta, judar och muslimer

Har du hört talas om en kvinna som är premiärminister eller president? Ja, så klart! Någon som är färgad eller svart! Ja just det! Muslim? Ja, så klart! Och även jude!

Har du sett ett judiskt par hand i hand? Eller ett heterosexuellt par uttrycka sin kärlek på offentlig plats? Eller ett färgat eller svart par? Ja, ja, så klart, hörs det irriterade svaret!

Men du ser sällan en öppet homosexuell president (finns undantag i norden), premiärminister och ytterst sällan en storbolags vd, om någonsin. Du ser normalt sett inte homosexuella i samhällstoppen, där du redan sett alla andra minoriteter! För homosexuella ”tillåts” främst att vara högst i hierarkin inom konst och kultur och som ”teaterapor”

Det är också ytterst sällan du ser homosexuella hand i hand eller hånglandes på tunnelbanan eller på stan. Enligt statistiken borde någonstans mellan var tionde till var femte vara just en homosexuell som öppet uttrycker sin kärlek – men det är det inte. Homosexuella vet att passa sig. Homosexuella vet att det oftast inte är läge att leva på samma sätt som alla andra. Åtminstone inte på den ”vanliga” arbetsplatsen eller småstadsgatan, eller ens på den lilla Storstadens tunnelbana.

Tänk på ett skämt om homosexuella, om ”bögar” eller ”lesbiska” – byt ut ordet mot till exempel ”jude” – just det, inte acceptabelt! Tankeleken visar att skämt om homosexuella är fortfarande accepterade på ett sätt som de inte längre är för till exempel judar. 

 

 

”Laurence anyways” 

Då och då dyker det upp filmer som på ett tankeväckande sätt visar hur sexualitet utmanar på ett sätt som etniskt ursprung eller religion inte gör i samma utsträckning.  ”Laurence anyways” är en fantastisk pärla, som undertecknad såg för en tid sedan. För dig som inte sett den – gör det! För dig som sett den – se om den, med nya ögon. Den har rullat nu på duken i en dryg månad – så skynda, skynda.

Först en kommentar till filmen som sådan. ”Laurence anyways” är en kavalkad i vackra och kitschiga bilder. Bildernas närvaro motiveras ofta av att dess motiv är snyggt, vackert, eller sensuellt. Det börjar redan i öppningsscenen med snygga och coola studenter, till och med damerna från hårsalongen är coola.

Lustigt nog är man som tittare förlåtande med  Xavier Dolan då filmen dunkar igång, inte bara med bilder utan även med musik. Intuitivt känner man att filmen är en ungdomsyttring med mycket energi och vilja och man låter sig föras med in i historien på de premisserna. Och till och med i en av filmens starkaste scener, då huvudpersonen, läraren Laurence (Melvil Poupaud) för första gången träder in i klassrummet klädd som kvinna, ställer han sig under fullständig tystnad nedanför sju stora affischer med historiska porträtt – vilket gör scenen ännu mer bisarr. Nu badar inte filmen endast i en oändlig bildkavalkad, utan även i mängder av starka scener med tankeväckande oneliners.

 

Filmens budskap under den coola ytan

Filmen är trots sin snygga yta framförallt ett drama med ett viktigt budskap. Den handlar om 35-åringe Laurence som berättar för sin flickvän att han måste byta kön; Han känner att han är född i fel kropp – en kvinna i en mans kropp som han beskriver det. Flickvännen Frédérique, ”Fred” (Suzanne Clément), reagerar först med chock och undrar över hans sexuella läggning och om allt i relationen endast har varit en lögn, en ”schimär”. Inte, svarar Laurence, han hävdar att han är heterosexuell, han attraheras av kvinnor, men måste genomgå sin förändring. Just det att han är heterosexuell,  men ändå väljer att leva som kvinna, är något som blir obegripligt för omgivningen.

Fövånasvärt fort accepterar ”Fred” deras öde. Fred’s kärlek är starkare än hennes aversion mot den nya situationen. Även Laurence mamma accepterar efter ett raseriutbrott sonens beslut. När Laurence frågar henne om hon kan älska honom, svarar hon ”det är väl kvinna du ska bli, inte idiot”.

Trots de närmastes acceptans och stöd, börjar problemen snart för Laurence. Han blir misshandlad på krogen och han blir även avskedad som lärare. Och i en av de starkaste scenerna ifrågasätts han av en gåpåig servitris, som anser att hon har rätt att trakassera paret med närgångna frågor och gliringar. Fred får nog och reagerar med raseri, och scenen blir början till en vändning i filmen, som slutar med att hon inser att hon inte längre orkar med att kämpa för Laurence på hans villkor.

Hets mot folkgrupp

Vad kan då filmer som ”Laurence anyways” berätta för oss? Mycket. Själv får jag en déjà vu till en dokumentär jag gjorde för Kalla fakta, TV4, i samband med att lagstiftningen ”hets mot folkgrupp” utreddes för femtioelfte gången. Frågan var då, liksom tidigare, huruvida homosexuella som grupp skulle omfattas av den paragrafen eller inte. Och som vanligt var den Kristdemokratiska riksdagsgruppen emot, tillsammans med ungefär hälften av moderaterna och så några centerpartister.

Dokumentären handlade om nedlåtande behandling och förföljelse som homosexuella utsätts för i vår vardag genom allt i från gliringar till mord. Det berättade vi om i separata kapitel – i den ordningen. Det sista kapitlet handlade om mordet på ishockeyspelaren Peter Karlsson, som mördades med 64-knivhugg. Jag intervjuade den som hade dömts för dråp och som berättade sin version i ett enda sammanhang. Intervjun sändes oredigerad. Sen var det upp till tittaren att dra sina egna slutsatser. Den sista frågan till gärningsmannen var: ”om händelsen hade inträffat igen (att hockeyspelaren hade stött på gärningsmannen, enligt dennes version) vad hade du gjort då?”

— ”Samma sak” blev svaret. 

Dagen efter beställde Justitiedepartementet en kopia på dokumentären och RFSL lämnade in en överklagan till Högsta domstolem – de ville ha gärningsmannen fälld för mord. Resultatet av Riksdagens omröstning blev att lagstiftningen ändrades till att inkludera även homosexuella i paragrafen om ”hets mot folkgrupp”. Domen däremot överprövades inte. De 64 huggen var dråp i lagens mening. Inte mord. Man kan undra vad Romney hade tyckt. Och Obama. Kan det finnas en nyansskillnad? Är det i så fall något att beakta vid rapporteringen av de två kandidaterna?

Verkligheten visar oss sambandet mellan tystnad, acceptens, mobbning, misshandel och mord

Det jag lärde mig genom att träffa många utsatta homosexuella runt om i Sverige var framförallt att se hur tystnadskultur och gliringar ger acceptans till att till exempel barn mobbar och äldre att exkluderar. Visst har det hänt mycket, inte minst sedan 1998. Samtidigt råder ännu till stor del den situation som beskrivs ovan. Det är tänkbart med en kvinnlig statsminister eller en färgad, men en Andreas Calgren gör sig inte besvär att försöka, det vore utsiktslöst, hur skicklig han än vore som politiker.

Journalistikens svek

Om Mitt Romney öppet hade andats samma förakt för svarta och judar som för homosexuella, då hade han för länge sedan varit förintad av journalister och intressegrupper. Men nu finns det de som granskar Mitt Romney utan att en enda gång skriva om dennes förakt mot en stor del av befolkningen. Det är ett svek och det ger legitimitet, till dem som hånar och kränker, mobbar eller går längre än så. Här borde fler journalister tänka till i sin granskning både av Mitt Romney och hans liknar på hemmaplan.

I värsta fall känner det barn som hör sin förälders eller andra vuxnas förakt, inte minst från en politiker, en acceptans att mobba, och kan bli den som senare i livet misshandlar eller gör något ännu värre. För det går en mycket synlig röd tråd från föräldrars och vuxnas kommentarer och gliringar till barns och andras agerande. Tråden är svår att kapa, den gäller ju även allt gott som förs vidare. Men grogrunden kan förhoppningsvis bli sundare genom dels mer eftertänksam journalistisk granskning, dels vuxnas beteende i allmänhet vid köksbordet, på arbetsplatsen och inte minst på internet.