Jun 102013
 
I avsaknad av Lars E O Svensson i Riksbanksledningen, vill vi uppmärksamma att SEB’s chefekonom  håller igång den viktiga debatten om hur penningpolitiken ska bedrivas. I artikeln nedan lyfts fram nya möjligheter till en mer aktivistisk lågräntepolitik – något som just den avgångne Svensson pläderat för i sex års tid innan han gav upp. Vi sätter vår tillit till att Robert Bergqvist är outtröttlig. /PN

Robert Bergqvist

ANALYS Robert Bergqvist 

Inflationen har i flera länder, inklusive Sverige, fortsatt att överraska genom låga utfallstal.Trots t ex periodvis mycket höga livsmedels- och energipriser, höga löneökningar i Kina och centralbanker som ”trycker pengar” har inflationen inte fått lyftkraft globalt. I dag har centralbanker och internationella organisationer som t ex IMF därför istället börjat prata om nya inflationsmönster och trender som ger penningpolitiken fler frihetsgrader att öka fokuseringen på tillväxt och jobb. Nyfikenheten stiger: hur resonerar Riksbanken kring dessa frågor – kommer arbetslösheten och tillväxten att spela en större roll för den svenska räntepolitiken framöver?

För många centralbanker, oavsett hur deras mål exakt är utformade, handlar det om att hitta en optimal avvägning, och nå stabilitet samtidigt, inom tre områden: priser, tillväxt/jobb och kreditmarknad. Utgångspunkten har tidigare varit, och som starkt förenklat centralbankernas uppgift, att alla dessa tre områden är stark sammankopplade t ex genom att låg inflation ger högre tillväxt, fler jobb och överlag finansiell stabilitet. Slutsatsen blev då också, ganska naturligt, att centralbanken egentligen bara behöver ett enda verktyg för att lösa sin uppgift: räntan.

riksbanken_916413a-e1370903633297


Utmaningarna har med nästan oönskad tydlighet visat sig vara större än så de senaste åren.
Storleken på de s k produktionsgapen (mängden lediga resurser), en viktig indikator för att uppskatta och bedöma inflationstrycket, är i dag svåra att kvantifiera. De kan vara både större och mindre än vi tror. En lång period med låga investeringar och hög arbetslöshet påverkar ekonomins produktionsförmåga negativt – produktionsgapen krymper. Å andra sidan gör t ex globaliseringen av produktionsresurser och produktionskedjor att länder sammanvävs på ett helt nytt och snabbt sätt; vår ”svenska arbetsmarknad”, i en värld präglad av fri rörlighet för arbetskraft, följer inte längre nationsgränsen utan sträcker sig bortom Östersjön i öster, Skåne i söder och ”kölen” i väster.

Samtidigt innebär den nya och aldrig i omfattning tidigare prövade okonventionella penningpolitiken, t ex den kraftiga expansionen av centralbankers balansräkningar och frågan kring centralbankers makt och oberoende, nya risker. Osäkerhet om ett eventuellt nya inflationsmönster talar i sig för enförsiktighet i penningpolitiken men inte till den grad att den leder till onödigt låg inflation och/eller sämre ekonomisk utveckling. Lugnande för centralbanker är kanske den IMF-analys som nyligen slog fast att även en missbedömning av mängden produktionsresurser får, p g a produktionsgapets sämre förutsägbarhet för inflationen, begränsade negativa effekter på ekonomin.

Slutsatsen blir att även för centralbanker med ”bara” ett klart uttalat mandat att uppnå låg inflation finns utrymme för en mer aktivistisk politik framöver med ökat fokus på tillväxt och jobben. Resonemanget och slutsatserna bygger dock starkt på antagandet att utvecklingen inom den s k makrotillsynspolitiken går i rätt riktning så att målet om finansiell stabilitet också nås. I skrivande stund omgärdas dock detta nya politikområde av osäkerhet kring såväl vilka verktyg som fungerar och är effektiva och inte minst vem som ska ha makten över verktygen.

Europas ekonomiska utmaningar, den bakbunda finanspolitiken liksom den besvärande höga arbetslösheten i många länder, även i Sverige, gör att strålkastarljuset naturligt faller på frågan vilken roll penningpolitiken ska och kan spela för att skapa nya jobb framöver.

Men frågan är svår, politiskt känslig och laddad. Det är uppenbart att penningpolitik bara indirekt kan påverka utbud och efterfrågan på arbetskraft via t ex efterfrågan och kredittillgång. Om arbetslösheten är strukturell (t ex matchningsproblem) får räntepolitiken små effekter på jobben. Om den däremot är konjunkturell (svag tillväxt) har centralbanker större förutsättningar att lyckas.

Sveriges höga arbetslöshet beror på både ett ökat utbud av arbetskraft, som bl a stimuleras av regeringens politik och att fler stannar kvar i arbete högre upp i åldrarna, samt svag tillväxt. I en sådan miljö framstår en fortsatt lågräntepolitik som tämligen ofarlig utifrån ett inflationsperspektiv. Samtidigt ökar risken för matchningsproblem framöver p g a stora pensionsavgångar och åldrande befolkning och en rebalansering av svensk ekonomi. Här ligger ansvaret på regeringen att stötta Sverige så att rätt person kan vara på rätt plats vid rätt tid. Lyckas regeringen med detta blir pressen mycket stor på Riksbanken att hålla fast vid lågräntepolitiken under lång tid.