Dec 192012
 

Så var det dags för den efterfrågade räntesänkningen, från 1,25 till 1 procent. För lite och för sent, är nästan alla ekonomiska bedömare ense om. En liten majoritet i Riksbankens direktion är i minoritet av ekonomkåren – men den gör självsvåldigt som den vill. Det är demokrati i det moderna samhället.

KOMMENTAR Micael Kallin

Vi trodde att riksbankschefen Stefan Ingves skulle hålla emot en räntesänkning, men så kom novembers deflationssiffror ovanpå den senaste tidens allt dystrare arbetsmarknadsstatistik och reviderade tillväxtprognoser. Ingves fick ge upp sitt motstånd. Det är dock tragiskt att räntesäkningen som tillsist kom som ett brev på posten inte kunde komma tidigare. Då hade sannolikt några av de varsel och uppsägningar som inträffat eller står för dörren kunnat undvikas.

Ingves har hela tiden argumenterat att han tvingas hålla räntan högre än önskvärt, med hänvisning till hushållens belåning och den fruktade bostadsbubblan. Indirekt har han skyllt på regeringens dumhet att avskaffa fastighetsskatten, vilket har eldat på bostadspriserna ännu mer. I avsaknad av en återinförd skatt eller andra åtgärder som till exempel reducerat ränteavdrag, har regeringen ägnat sig åt att substituera riktiga reformer med kosmetiska åtgärder som lånetaket. Det är för bedrövligt.

Enligt de beräkningar som finns går nu uppemot 50.000 personer arbetslösa i onödan tillföljd av ett för högt ränteläge. Är verkligen villaägarnas avskaffade skatt viktigare än möjligheten till sysselsättning för de svagaste, de längst från arbetsmarknaden. Här hade man hoppats på en regering med en arbetslinje som vidtagit nödvändiga finanspolitiska åtgärder för att öka riksbankens manöverutrymme.

Inom riksbankens direktion har det under ett par års tid pågått ett ställningskrig mellan direktionens majoritet, med Ingves i spetsen, och dess minoritet bestående av direktionens två mest meriterade akademiker. Till den senare gruppen hör den internationellt erfarne och erkände forskaren Lars E O Svensson, som ständigt reserverar sig mot både räntebesluten och räntebanan. Han hävdar dels att det inte finns någon skuldkris eller bostadsbubbla, dels att en eventuell skuldkris ska motverkas med andra medel än räntan.

Samtidigt med stridigheterna inom riksbanken ansluter sig nu alltfler av de ledande centralbankerna till ett 2-procentsmål för inflationen. Det gjorde USA’s centralbank tidigare i år (som i förra veckan kompletterade detta med ett mål för arbetslösheten), och Japans nygamle premiärminister har kampanjat om det. Vid sidan av den utvecklingen pågår en internationell diskussion, dels om huruvida ett 2-procentsmål är tillräckligt, om inte 3 procent vore bättre för att få en större ekonomisk flexibilitet för att möjliggöra reallönesänkningar, dels om inflationsmål överhuvudtaget är rätt medel för en centralbank.

Finanskrisen har visat på det som riksbankschefen varnar och oroar sig för; att ett inflationsmål kan hålla inflationen i schack, men inte motverka prisbubblor. För även om den allmänna prisutvecklingsnivån ligger runt 2 procent kan som bekant vissa tillgångspriser skena i höjden, och då med katastrofala konsekvenser som ekonomisk recession eller depression och en kraftig ökning av arbetslösheten. Ett nygammalt förslag i den internationella debatten är att istället för inflationsmål, koppla centralbanksmål till den nominella bruttonationalprodukten. Detta är en diskussion som är i sin linda, men som lär bli en realitet, även i Sverige, under år 2013. 

Riksbankens inre stridigheter har lett till en osäkerhet om bankens politik, både bland allmänheten och på markanderna och banken måste snarast förtydliga sitt uppdrag. Det bästa vore om det omgående tillsattes en utredning gällande bankens mål och medel med internationella forskare som kan beakta de lärdomar och diskussioner som idag pågår internationellt.

Det är en viktigt diskussion eftersom det ekonomiskpolitiska ansvaret i världens ledande ekonomier nu i huvudsak är överlämnat från finansdepartementen till centralbankernas ämbetsmän. Det är en viktig diskussion för vår ekononomiska utveckling och inte minst sysselsättning. Och inte minst är det en viktig diskussion för vår demokrati som av tradition vilar på folkstyre – inte otydligt ämbetsmannastyre. 

Besluta om en utredning redan innan jul!