Nov 142012
 

Lars E O Svenssons tog på onsdagen revansch på riksbankschef Stefan Ingves och trappade samtidigt  upp Riksbankskonflikten ytterligare då han polemiserade mot Ingves och dennes utspel om att införa ett lånetak för hushållen. Som vanligt refererar Lars E O Svensson till forskning och siffror för sina argument, medan Ingves argumenterar utifrån vad han tror och tycker.

ANALYS av Micael Kallin

Det har gått mindre än en vecka sedan riksbankschefen Stefan Ingves var på utfrågning i Riksdagens finansutskott tillsammans med sin förtrogne – vice riksbankschefen Per Jansson. När Ingves la ut texten kring hushållens skulder sa han att han vill ha ett numerärt mål för hushålens skuldsättning som idagsläget uppgår till i genomsnitt 170 procent av den disponibla inkomsten. 200 procent är det tak Ingves kan acceptera – personligen, la han till ödmjukt.

Konflikten som har pågått i Riksbankens direktion ett par tre år nu, gäller dels om det över huvudtaget finns en skuldproblematik, dels om reporäntan i så fall ska användas för att möta denna. Lars E O Svensson som tillhör den mer akademiska falangen i riksbankens direktion har länge argumenterat för att det inte finns någon skuldkris och att även om så var fallet, så är reporäntan fel vapen och priset för högt i minskad tillväxt och högre arbetslöshet. Svensson har som en konsekvens av sin analys ända sedan år 2010 reserverat sig mot Riksbankens penningpolitiska beslut och röstat för lägre ränta än den som majoriteten har beslutat om.

Lars E O Svenssons hårda argument

Idag återkom Svensson i ett tal på SNS, Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle, med att utveckla sina tankar från det senaste räntemötet när han reserverade sig mot beslutet att hålla reporäntan oförändrad på 1,25 procent, själv röstade han då för en sänkning till 0,75 procent. Svensson polemiserade nu mot Ingves genom att konstatera att hushållen i genomsnitt har tillgångar som är tre gånger så stora som de nämnda skulderna på 170 procent, och utvecklade resonemanget ytterligare. ”Många har sagt att Riksbanken varit lite otydlig, men på sistone har det kommit fram, främst genom uttalanden av Stefan Ingves och Per Jansson, att det är hushållens skuldsättning som oroar majoriteten”, sa Svensson. Och för att det ska finnas skäl att låta oro för skuldsättningen styra penningpolitiken bör enligt Svensson tre påståenden verifieras.

  1. Nivån på hushållens skulder medför så stora risker att åtgärder behövs.
  2. En högre styrränta kan märkbart påverka dessa risker och priset för riskminskningen i form av högre arbetslöshet och lägre inflation är värt att betala som ett slags försäkringspremie.
  3. Det finns inget bättre tillgängligt instrument att tillgå.
Enligt Svensson stämmer inget av påståendena. Och vad gäller påstående nr 2 är det enligt Svensson förenat med mycket kraftiga realekonomiska kostnader att på ett påtagligt sätt sänka bostadspriserna, och på sikt därmed skuldsättningen, med hjälp av styrräntan. För att sänka bostadspriserna med 10 procent krävs en nedgång i BNP med 6 procent och en arbetslöshet som stiger med 3 procentenheter.
Tidigare har Svensson beräknat att Riksbankens, de facto för höga ränta (inflationen har i genomsnitt legat nästan 50 procent under inflationsmålet de senaste 15 åren, alltså runt 1 istället för 2 procent) har inneburit att i genomsnitt har 40.000 personer extra varit arbetslösa på grund av för högt satt reporänta.
Skulle det ändå uppstå en skuldkris så är det andra motåtgärder som gäller, som det redan införda bolånetaket; minskade ränteavdrag; amorteringskrav och dessutom argumenterade Svensson för återinförd fastighetsskatt. Den avskaffande fastighetsskatten är enligt Svensson en bidragande orsak till de kraftiga prisuppgångarna på fastigheter de senaste 10 åren, andra orsaker är avskaffad förmögenhetsskatt, sjunkande räntor och lågt byggande.

 

Samtidigt som striden fortsätter här hemma mellan dem som förespråkar en aktivistisk penningpolitik, som alltså tar hänsyn till konjunkturen, och dem som främst tittar på inflationsmålet i kombination med hushållens skuldsättning, pågår det en helt annan debatt i USA. Där handlar den om att det är viktigt att komma i håg att centralbankens, Fed’s, inflationsmål på 2 procent (sedan januari i år) inte ska tolkas som ett tak, utan att inflationen mycket väl kan tillåtas överstiga 2 procent  liksom att den kan understiga den nivån.

Amerikanska centralbanken tar hänsyn till sysselsättning

Tillskillnad mot Riksbanken Fed har ett explicit dualt mål som innebär att Fed både ska agera för prisstabilitet och hög sysselsättning. Fed har uttryckt att bankens lågräntepolitik ska vara till minst år 2015, men flera röster inom banken har höjts för att det ska införas tydligare numeriska mål. Federal Reserves vicechef Janet Yellen sa i går enligt Bloomberg News att Fed bör basera sina räntebeslut på inflations- och sysselsättningsnivåer i stället för att sätta upp kalendariska uppgifter om exempelvis hur länge räntenivåerna ska vara extremt låga.

”Räntekommittén skulle kunna eliminera kalenderdatumet fullständigt och ersätta det med guidning om vilka ekonomiska förutsättningar som ska råda för att en höjning av räntan ska anses lämplig”, sa Janet Yellen. Under ett sådant tillvägagångssätt så skulle en räntehöjning inte vara automatisk när väl en tröskel uppnåtts, utan beslutet skulle dock kräva ytterligare övervägning och bedömning från FOMC (bankens beslutande organ), enligt Yellen.

Sen juni i fjol har Janet Yellen lett den interna kommitté som Ben Bernanke skapat för att förtydliga Feds beslutsmakande och minimera risken för förvirring kring bankens mål. I januari införde Fed en uttalad guidning för räntan och  inflationsmålet på 2 procent. ”Vi har gjort framsteg, men mer återstår att göra”, sa Janet Yellen.

Janet Yellen sa också att FOMC noga överväger potentiellt allvarliga effekter från en förlängd period av låg ränta, men att det ännu inte finns några bevis för en ökning av risktagandet som skulle vara ett stort hot mot den finansiella stabiliteten.

Amerikansk penningpolitik är tydligt influerad av keynesianska tankar 

Diskussionen i USA är alltså betydligt mer inriktad på att ta hänsyn till sysselsättning och arbetslöshetsnivåer, som de senaste månaderna på ett ungefär motsvarar de svenska nivåerna på knappt 8 procent. Där ses de nivåerna som ett stort problem – inte här.

Den amerikanska proaktiva penningpolitiken är betydligt mer socialliberal till sin karaktär än vad den svenska strikta normpolitiken är. Den amerikanska penningpolitiken kan helt enkelt ses som en arvtagare till keynesianska tankegångar kring aktiv konjunkturpolitik.

Libertarianinspirerad politik styr Riskbanken 

Den svenska politiken kan snarare ses som en renlärig version av den libertarianske nationalekonomen och Nobelpristagaren Milton Friedmans tankar om vikten av att fokusera på prisstabilitet. Det är intressant att den här skillnaden har uppstått och dessutom gått både allmänhet och stora delar av journalistkåren förbi. Slentrianmässigt kallas aktivistiska penningpolitiker som Lars E O Svensson för ränteduvor – mesar alltså. Det visar på en tydlig skillnad i inställning till ekonomer nu jämfört med hur det var när Friedman mottog Ekonomipriset till Alfred Nobels minne i Stockholms Konserthus år 1976. Friedman möttes av demonstrationer och ruttna ägg. Då var Sverige progressivt, idag konservativt eller kanske nyliberalt rentav.

Socialliberale Svensson riskerar att bli sparkad av moderaten Gernandt  

Om ett halvår löper Lars E O Svenssons riksbanksmandat ut. Det ska bli intressant att se om han då erbjuds ett förnyat mandat, vilket är hans önskan, eller om riksbanksfulmäktiges moderate ordförande Johan Gernandt sparkar ut socialliberalen som tidigare varit rådgivare till den amerikanska centralbanken.

Det är för övrigt symptomatiskt att Svensson har stöd av en majoritet av den svenska ekonomkåren, som av tradition är socialliberal, medan Ingves mer libertarianska linje främst stöds av en uttalad högerekonom, nämligen moderaten och Carl Bildts tidigare personlige rådgivare Lars Jonung. Det kan också tilläggas att Jonung är utsedd av den tidigare kollegan, moderate finansministern Anders Borg, att granska regeringens ekonomiska politik i egenskap av ordförande i det Finanspolitiska rådet. 

 

En ny värld

Allt är på något sätt upp och nedvänt; en amerikansk keynesianskinspirerad centralbank och en svensk libertarianinspirerad riksbank. Och det märkligaste av allt är att det inte debatteras. Inte ens Stefan Ingves uttalade trots att hålla räntan på en högre nivå än önskvärt eftersom riksdagen inte beslutar om åtgärder för att minska hushållens skulder debatteras. Vi har lagt på en premie för högre ränta säger Ingves förtrogne vice riksbankschef, Per Jansson, upproriskt – och kommer undan med det.

Frågan är sedan när det är förenligt med vår grundlag eller riksbankslag att banken agerar utanför dess angivna mandat och hur kommer det sig att Riksbankens palatskupp inte debatteras mer.

 

Läs mer om Penningpolitik

http://www.publicnews.se/category/penningpolitik-2/ 

 

 

 

 

 Posted by at 19:20

  One Response to “Riksbankens palatskupp”