Maj 222013
 
Cecilia Hermansson måste ha blivit tillfrågad och tackat nej till att bli ny ledamot i Riksbanken, annars är det omöjligt att förstå utnämningen av bankkollegan Skingsley. Eller var Riksbanksfullmäktige rädd för att få en ny välmeriterad och stark penningpolitisk aktivist i direktion och därmed undvek Hermansson. Resultatet är att den rekordhöga arbetslösheten befästes med dagens utnämningar.

 

Micael150ny

KOMMENTAR Micael Kallin

 

Skandalerna och turerna kring Riksbanken fortsätter. Dagens utnämningar av två nya ledamöter, dels den välmeriterade professorn Martin Flodén dels den i sammanhanget relativt lättviktiga journalisten Cecilia Skingsley, reser frågetecken. Det är mycket svårt att tro att Skingsley har den auktoritet som avgående ledamoten Lars E O Svensson och kvarvarande Karolina Ekholm har visat prov på genom att driva en egen linje. Även om Skingsley är en duktig ekonom med skinn på näsan är risken stor att hon betraktas som inkvoterad på den vakanta kvinnliga posten efter Barbro Wickman-Parak. Säga vad man vill om Skingsley, värre än med föregångaren kan det i varje fall inte bli. Wickbom-Parak visade ständigt prov på att ligga efter utvecklingen på marknaderna. På det området blir i varje fall Skingsley ett vaket och fräscht tillskott.

swedbank

Martin Flodén är en välmeriterad ekonom med integritet och i bästa fall axlar han Svenssons mantel och ger stöd till Ekholm för en mer aktivistisk penningpolitik. Drömteamet hade dock varit att Svensson fortsatt med Hermansson vid sin sida. Då hade det blivit svettigt för Ingves, nu kan han andas ut. Säkerligen är det ingen mindre än just Ingves som ligger bakom dagens utnämningar – i äkta svensk konsensus mentalitet.

Att få slut på bråken i direktionen är, som alla förstår, viktigare än att borga för bästa möjliga penningpolitik och högsta möjliga sysselsättning – det har ju till och med två ledande moderater explicit uttryckt. Och de är inte vilka moderater som helst. Den ene som krävt att Svensson ”tystas” är ingen mindre än förre Riksbankschefen Urban Bäckström, och även Carl Bildts tidigare private chefekonom, Lars Jonung, har uttryckt sin irritation. Jonung innehar nu den opinionsmässigt viktiga posten som ordförande i Regeringens finanspolitiska råd. Trots att Jonung är mycket meriterad, inte minst på det penningpolitiska området, är han motvals mot majoriteten av ekonomkåren som i princip har stått bakom avgående Svensson. Det paradoxala är att Svensson har framstått som en avvikande extremist i Riksbankens direktion, trots att han till synes har stöd av den svenska ekonomkåren – Bäckström och Jonung undantagna.

Kanske är det så att ledande Moderaterna inte är överdrivet intresserade av vetenskapliga argument (för en annan penningpolitik) utan är mer intresserade av att följa pipa när den blåser. Moderaterna har förvisso aldrig gjort sig känt som de intellektuellas parti, det epitetet har snarare Folkpartiet och Socialdemokraterna prenumererat på, men att öppet demonstrera att partiet avfärdar vetenskapliga argument för en annan poltik är att undergräva tilltron till partiet som regeringsdugligt.

Dagens utnämningar kan också ses i ljuset av den mest uppmärksammade konflikten kring Svensson, då han i augusti i fjol i en DN-intervju med undertecknad krävde ökad akademisk kompetens i direktionen. Svensson avgick i protest efter att inte ha fått gehör för sina argument, och nu ger fullmäktige honom ”fingret” genom att utse en journalist istället för en professor med penningpolitiska forskningmeriter, vilket Svensson explicit efterlyste i DN-intervjun.

Ordningen är återställd. Alla tycker lika. Bullarna till kaffet låter sig smaka – bättre!