Sep 142012
 

 

HELGKRÖNIKA

Så har den haft premiär den kritikerrosade filmen om Palme. Tyvärr fick jag ingen premiärbiljett utan fick nöja mig med en SVT-repris om en annan politikers livsgärning – Maud Olofsson. Och hör och häpna, denna krönika ska därför tillägnas henne – tillsammans med andra som gjort skillnad i politiken. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle skriva en krönika över Maud Olofsson – i synnerhet inte en positiv sådan.

Inte för att jag har känt en stark aversion, men däremot stört mig något på hennes oupphörliga smattrande vid varje intervjutillfälle: Vid ett ”sommarfika” med regeringen minns jag hur jag vädjade till henne att ”tagga ned” och ta det lite lugnt, hon tittade på mig förvånat – tog en sekunds paus – och så smattrade hon vidare.

Förgäves letade jag till den här artikeln efter en elegant och avskalad bild, helst svartvit, på Maud Olofsson – men hittade ingen. Därför blir det istället en bild på Olof. För på denne överklassherre finns det en stor mängd sådana bilder, bland annat den ovan, som också används till den aktuella filmaffischen. Elegansen kommer från objektet självt, som också utstrålade intelligens och intellekt, och så den där aningen nedlåtande högdragenheten, ingredienser som tillsammans bidrog till att reta gallfeber på mindre begåvade från Östermalm och deras vänner runt om i staden.

Vännerna i överklassen kände sig inte bara svikna och förrådda utan även underlägsna, och det gjorde många av dem arga, mycket arga. Samtidigt var debatten, konflikten och vikten av att vinna varje argumentation Olof Palmes egen livsluft. Dem som av dumhet eller egoism motsatte sig välbehövliga reformer, tvingades se på när Palme gjorde sitt segertåg. 

Sedan skenade det tyvärr iväg med reformer och en politik som alltmer kom att likna socialism. Det gick helt enkelt för långt. Efterfrågade och välbehövliga reformer övergick i alltför långtgående ingrepp i individen och familjens vardag, i takt med att skattetrycket växte till himlen och nådde osannolika nivåer – Pomperipossanivåer rentav. Den av alla svenskar så älskade Astrid Lindgren tvingades att betala 102 kronor i skatt på varje extra intjänad hundralapp. Det var absurt, det insåg alla! Även om sanningen egentligen var den att Astrid råkat ut för en ovanlig och speciell skatteeffekt, så var loppet ändå kört. En sådan match går inte att vinna medialt, det vet alla som har haft det minsta att göra med politik och journalistik.

I somras hade jag förmånen att få intervjua Palmes tidigare vän, Assar Lindbeck, med anledning av dennes nyutkomna och mycket läsvärda memoarer. Den enda gång det egentligen hettar till och blir personligt i memoarerna, är då Assar, uppenbart besviken och illa berörd, uppgivet berättar om när Palme bröt kontakten med honom. Orsaken skulle vara att Assar allt för hårt bekämpade galenskaperna med de så kallade löntagarfonderna. Något som dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt klottrade om i Riksdagsbänken: ”Löntagarfonder är ett j-a skit, men nu har vi baxat dem ända hit”.

Jag frågade Assar om han trodde att Feldts klotter var avsiktligt eller inte. ”Jag vet inte” svarade han upplivad och uppriktigt. Däremot utstrålade han något av sorg och besvikelse då han svarade på min fråga om han verkligen tror att löntagarfonderna var orsaken till att Palme bröt kontakten med honom – ”Vad skulle det annars vara då?” svarade han nedstämt.

De möttes endast en gång därefter – på Folkpartiledaren Bertil Ohlins begravning. De tog varandras händer och hälsade avmätt. Handslaget var ett avsked som satte punkt för vänskapen mellan de två som troligen har haft det allra största inflytandet över svensk politik och samhällsliv under efterkrigstiden. Den ene som politiker, den andre som ledande forskare, samhällsdebattör, regeringens utredare och rådgivare till politiker och den legendariske Riksbankschefen Per Åsbrink, med mera.

Vad gäller Palme har jag inget nytt att tillföra, jag kom honom aldrig närmare än att jag var hemma i hans sommarstuga i miten av 80-talet, på besök tillsammans med yngste sonen Mattias som jag lärde känna ytligt på Fårö. Mattias var den något hämmade och tystlåtne sonen i jämförelse med de två äldre bröderna Mårten och Joakim, som då och då låter höra talas om sig som forskare.

Mordet var fruktansvärt för alla i Sverige. Men framförallt för Lisbet och barnen så klart. Om vi utgår ifrån att Lisbet talade sanning, vilket jag är övertygad om, då fick hon utstå ett dubbelt mord på sin make. Först det fysiska som hon dessutom tvingades att beskåda, och sedan en absurd variant av ett justitiemord. På alla sätt var mordet en oerhörd händelse, och en vattendelare mellan då och nu. 

Jag minns lördagen den 1 mars 1986. Det var soligt och snö och inte för kallt för att ta en långpromenad. Jag promenerade med två vänner hela Sveavägen fram, ända från Wennegrenscenter. Det var något symboliskt över det. Halvvägs passerade vi biografen Grand och gick då bokstavligen i paret Palmes fotspår – efter dem – så som mördaren gjort – men vi ytterligare 12 timmar senare.Vi stod där tysta och förstummade, som de flesta andra. Efter det att vi lagt ned våra röda rosor gick vi nedstämda därifrån. En epok var över i svensk historia.

Därefter gick vi på kafé och samtalade och försökte att förstå. Jag fotograferade mycket den dagen, redan då var det ett sätt för mig att se världen. Bilderna framkallade jag sedan i ett mörkrum i formatet 18*24 centimeter – alla i svartvitt – de är beständiga och på ett sätt det ser ut som om det hade kunnat vara igår.

Nu sitter jag här och misströstar över den missade premiärfilmen om Olof och lyssnar förstrött på SVT’s ambitiösa entimmesintervju ”Min sanning” med Maud Olofsson. Men ju mer jag lyssnar ju mer grips jag av vad Maud Olofsson säger. Hon är genuin och visar ömsom ilska och glädje, och då och då tränger tårarna fram. Hon vet vem hon är och var hon kommer ifrån. Hon är förvisso inte Olofs like, och i hennes familj och hembygd har han med all säkerhet inte hyllats, snarare häcklats. Inte minst med tanke på hennes famlijs nära vänskap till Olof Palmes främste antagonist – Thorbjörn Fälldin.

 

 

Men det är inte det som är poängen. Poängen är, hur märkligt det än kan låta, att de två faktiskt har flera egenskaper gemensamt. Hon är liksom han var, genuin och ärlig i sitt uppsåt. De båda tillhör undantagen inom politikerkåren. De som vågar driva sin linje, stå för den och dessutom lyckas i sitt uppsåt.

Maud Olofsson lyckades med det hennes företrädare misslyckades med; att göra centern till ett modernt liberalt parti. Maud lyckades till och med att få partiet att svänga i energifrågan. Den fråga som splittrat borgerligheten ända sedan 70-talet. Och 2009 slöt Alliansen en energiöverenskommelse som möjliggjorde en utvidgning av kärnkraften.

När den frågan kommer på tal kan Maud inte hålla tillbaka sin irritation över Folkpartiets Jan Björklund, som inte kunde respektera att hon hade lyckats med det enastående konststycket då hon fått med sig centern på alliansens diametralt motsatta energipolitik. Istället för att i tysthet le i mjugg, kände Björklund behov av att gå ut och skrävla och kräva mer. Björklund var den som satte den känsliga överenskommelsen på spel. Han var den tuva som kunde få hela allianslasset att välta. Och det är sannolikt dessa olyckliga egenskaper som gör honom mindre populär än partiets politik.  

I den långa intervjun kommer Maud också in på sina rötter och hennes ilska över hur det anses ”finare” att ha gjort en klassresa från arbetarklassen till medelklassen, än att ha gjort motsvarande resa från en jordbrukarfamilj. Kanske handlar det om allmänhetens självförakt, för de allra flesta storstadsbor är ju endast den första eller andra generationen boende i staden – kommande från familjer på landsbygden.

Maud berättar också om ett studiekomplex, av att endast ha gymnasieutbildning och tvåårig engelska i bagaget. Men hon är tuff och faktiskt till och med beundransvärd. Hon har kämpat på och gått en lång väg från Robertsfors till toppen i politiken och nu ända till de allra finaste av salonger i Washington. Som sägen säger, det är svårt att bli profet i sitt eget land, men hos USA’s egentliga first lady, Hillary Clinton, har hon blivit en av de rådgivande profeterna. Konstigt nog behandlar SVT’-intervjun den erfarenheten väldigt kortfattat.

Granskar man Maud närmare är den tidigare gåpåiga partiledaren en politiker som faktiskt har gjort skillnad i svensk politik. Hon är den förste centerledaren som lyckats vara trogen borgerligheten och som fick med sitt parti i en 180-gradig u-sväng – mot liberalism, bort från det tidigare vänstrandet med Socialdemokraterna.

 

 

Och hon skäms inte för sig Maud. När hon jämförs med järnladyn Margret Thatcher så backar hon inte och reserverar sig på det där politiskt korrekta sättet. Nej, tvärtom hyllar hon Thatcher för hennes politiska handlingskraft. Och plussar på med en anekdot om när hon, och den nyfunna vännen Mona Sahlin, tillsamman såg filmen om järnladyn. Det måste ha varit en syn att se de två före detta partiledarna knuffa på varandra och kommentera Thatcher.

För att återgå till Palme, så är väl Carl Bildt den ende svenske politiker som lyckades att mäta sig med honom. Det känns på något sätt som om Bildt var den som fick ta över manteln efter Palme. Och han blev den politiker som svävar ett snäpp ovanför omgivningen, i sin briljans och arrogans. För oavsett vad vi tycker om deras politik så behövs politiker som Palme och Bildt, och Olofsson och Thatcher.

Nu är det dock fel att kalla Maud för järnlady. Lika mycket som det var fel att kalla den förra folkpartistiska finansministern Anne Wibble för järnlady. Anne, som jag hade förmånen att få jobba med i staben på finansdepartementet, var snarare lite återhållsam i sin personlighet, med en torr, underfundig humor. Karaktärsdrag som felaktigt fick en del att jämföra henne med järnladyn – som då levde färskt i allas minnen.

Anne gav bevis på sin egenartade humor och självdistans med boktiteln ”Två cigg och en kopp kaffe”. Jag var med vid en av diskussionerna över boktiteln, i soffan på hennes rum på finansdepartementet. Först trodde jag att titelförslaget var ett skämt, men Anne gillade titeln och stod på sig. Det var minst en manlig välkänd folkpartistisk politiker närvarande som ogillande titeln och bestämt avrådde.

 

Anne Wibble gjorde mycket stora uppoffringar för svensk politik. Den kris som hon ärvde efter ett decennium av överbudspolitik, devalveringar och därefter välbehövliga men ogenomtänkta finans- och valutaavregleringar i slutet av 80-talet, slog ned som en bomb i den nytillträdda Bildtregeringen 1991. Frågan är om man inte kan säga att Anne nästan bokstavligen jobbade livet ur sig de där tunga åren (hon avled sex år senare). Hon sov ofta endast ett par timmar per natt på departementet – det skvallrade morgonens väntande mailskörd om. (Ja, det fanns mail då, även stora Ericsson mobiler och kontokort – de två sistnämnda vägrade dock Anne att befatta sig med.)

Det är inte helt fel att säga att det är Anne Wibble och Assar Lindbeck, som ledde regeringens kriskommission, som var de som stoppade utvecklingen med svensk ekonomi i fritt fall. De två, tillsammans med andra, analyserade och tog tag i strukturproblemen – något som hela världen nu spänt väntar på att politiker ska göra i södra Europa.

Det blev sedan framförallt Göran Persson, som efterträdde Anne, som fick implementera de reformer som rekommenderats av Lindbeck, vilket han gjorde i ilska efter att ha blivit hånad på Wall Street av ”finansvalpar” som ifrågasatt den svenska ekonomins tillstånd. Vi har nog mycket att tacka dessa finansvalpar för, men framförallt Anne och Assar, två som för övrigt också har Bertil Ohlin gemensamt – Annes far och Assars kollega och tidigare politiske antagonist.

Dags att avsluta denna milslånga krönika, med en hyllning till politiker som står upp för det de tror på och inte backar när de råkar ut för oseriösa personer i jakt på skandalnotiser. Däremot ska de ständigt granskas för sina politiska gärningar – en fundamental del av demokratin – och dessa kan de utan problem förklara och ta strid för.

De allra flesta politiker sliter hårt, och en stor del av deras verksamhet utförts ideellt och obetalt, det ska de ha heder för. Trots det kan vi inte annat än önska att vi få se fler politiker som Palme, Wibble, Bildt, Thatcher och Olofsson. Namnen låter märkliga då de nämns i samma andetag och personerna i fråga skulle säkert komma med invändningar. Men som sagt, de har alla det där lilla extra – förvisso i olika stor dos – som förenar och gör skillnad i politiken och vår vardag – på gott och ont.

I avsaknad av nya stridbara politiker får vi se filmen om Palme. Och läsa tweets av Bildt – som finns kvar på scenen i sin upphöjdhet – sällan nedkommande till jorden med direktkommentarer!

  One Response to “Respekt för Palme, Olofsson & Thatcher”