Nov 102012
 

Även om industrivarslen duggar allt tätare just nu är situation bättre för mer kvalificerade yrken. Industrin ”skriker efter ingenjörer” har det hetat länge. I ett fall fanns 60 sökande till ett enda jobb, men ingen anställdes. Det är omöjligt att 60 kandidater skulle vara okvalificerade. En annan orsak måste sökas till den påstådda bristen på kvalificerad arbetskraft. Det är dags att syna regeringens bluff.

 

 

 

 

 

KRÖNIKA

av Sten Bäckström

Som anställd i IT-branschen förundras jag ständigt över återkommande rubriker om bristen på kvalificerad arbetskraft. “Företagen skriker efter ingenjörer!” får man ofta läsa. Det låter ju graverande. Utbildar vi för få ingenjörer i Sverige? Politikerna reagerar ryggradssmässigt på dessa signaler och föreslår fler högskoleplatser. Ju fler som har en högskoleutbildning, desto bättre måste ekonomin gå, resonerar man. Industrin skriker ju efter folk – enda kruxet är att de inte hittar tillräckligt många välutbildade.

 

Att slå fast en absolut sanning i dessa frågor går förstås inte. Även om man sätter sig in i all statistik blir det fråga om en tolkning av läget på arbetsmarknaden. Låt mig bara konstatera att mitt eget intryck av denna arbetsmarknad inte alls stämmer med mediebilden av “skriket” efter ingenjörer. Låt oss komma ihåg att den strukturella arbeslösheten i Sverige idag är väldigt hög, särskilt om man jämför med siffor några decennier tillbaka. Detta har flera gånger konstaterats i artiklar på Public News.

För gammal vid 40

Åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är en ofta diskuterad fråga. Rekryterare har vittnat om att kandidater över 40 års ålder är “svårsålda”. Idealet när ett företag rekryterar är en kandidat som är högst i 30-årsåldern. Samtidigt ska denne kandidat vara utbildad för och ha erfarenhet av exakt de arbetsuppgifter vederbörande ska utföra. Detta är ett allmänt intryck från mina egna och andras erfarenheter av arbetsmarknaden. Arbeten idag söks ofta genom rekryteringsföretag. Dessa rekryteringsföretag har en lista på exakt de kunskaper och färdigheter en kandidat förväntas ha. Eftersom många företag har väldigt specifika arbetsuppgifter blir det extremt svårt att hitta en lämplig kandidat.

Den allmänna känslan bland ingenjörer idag är att om man förlorar sitt arbete när man börjar närma sig 50 års ålder så är det mycket tufft att hitta ett nytt jobb. Varför skulle det vara så om industrin skrek efter ingenjörer? Då skulle man väl leta med ljus och lykta, och erfarna ingenjörer vore eftertraktade? Men så verkar inte vara fallet.

Produktiv från ”dag ett”

Den klassiska modellen för arbetslivet är att man anställer någon som har den utbildning som krävs för att klara arbetet. De specifika arbetsuppgifterna lär sig den anställde under en introduktionsperiod, då vederbörande både får lära sig organisationen och arbetet. Under den glada IT-bubblans år – i slutet av 90-talet och strax efter år 2000 – räckte det att ha en utbildning som någotsånär liknade IT. Resten kunde man lära sig. Även om det kanske gick till överdrift under IT-bubblan så är det inte en felaktig inställning. Är du t.ex. civilingenjör så har du både en grundutbildning och en förmåga till inlärning som gör att du kan lära dig ett kvalificerat arbete. Men idag finns inte längre någon tid till introduktion. En nyanställd förväntas vara produktiv från “dag ett”.

Utbildningar färskvara

Man får ofta höra att utbildningar inom IT är så mycket färskvara att de blir inaktuella på några år. Det är till stora delar en myt. Under min egen civilingenjörsutbildning i datateknik fick jag lära mig matematik från 1600-talet fram till senare delen av 1900-talet. Den datateknik jag lärde mig tänktes inte ut senare än på 1970-talet. Tanken är man med en stabil grund lätt kan tillägna sig kunskaper om den senaste tillämpningen i arbetslivet. Så är också fallet. Men idag sitter rekryterarna med en lista med förkortningar som de inte själva begriper, och har man inte exakt dessa förkortningar på sitt CV så är man ointressant. Inte konstigt att industrin har svårt att hitta arbetskraft.

300 nya jobb

För inte så länge sedan deklarerade ett företag i Mellansverige att de hade behov av att anställa 300 ingenjörer. En anonym ingenjör frågade då syrligt var han kunde hitta de 300 platsannonserna. Men sådana uttalanden från industrin verkar sällan följas upp av till exempel medierna, för var hittar man de 300 platsannonserna? Anställde företaget verkligen 300 nya ingenjörer? Just nu nås vi av beskedet att Ericsson vill säga upp 1000 ingenjörer bara i Stockholm. En utflyttning av ingenjörsjobb till lågkostnadsländer är en del av orsaken till detta; kostnadspress och besparingar en annan.

I ett stort svenskt IT-företag ville man nyligen rekrytera en person som skulle vara drivande och delaktig inom IT-utveckling för stora, komplexa system. För ordningens skull vill jag poängtera att detta inte handlar om det företag där jag är anställd, utan ett annat stort företag. Om bristen på kvalificerad arbetskraft inom IT-sektorn vore stor borde man ha fått relativt få sökande. Man fick över 60 sökande till ett enda jobb. Av dessa sållade man bort alla utom två. Efter ingående intervjuer konstaterade man att den ena kandidaten var tekniskt kvalificerad men saknade tillräcklig entusiasm. Den andra kandidaten var entusiastisk men hade inte precis all den kunskap man krävde. Någon förkortning saknades tydligen.

60 sökande ratade

Därför avvisades båda kandidaterna. Ingen anställdes av 60 sökande. Berodde detta på att alla 60 sökande var okvalificerade, eller på att man hade för höga krav? Kan det ha berott på något annat? Är företagen extremt rädda för att anställa fast personal nu, och varför i så fall? Företaget lär nu ta in en konsult istället för att anställa någon. Är det kostnadseffektivt, och varför fungerar företagen så idag? Vad håller på att hända med vårt näringsliv? Vad är den egentliga orsaken till att företagen säger sig “skrika efter ingenjörer”?

Vi verkar ha hamnat i en obehaglig slit och släng-mentalitet vad gäller kvalificerad arbetskraft. Någon har sagt att medelklassens tjänstemän numera hamnat i samma situation som den okvalificerade arbetskraften. Deras arbeten flyttas till lågkostnadsländer. Vakanser fylls med personal från bemanningsföretag, där tryggheten är låg. Man vet inte om man har sitt jobb kvar i framtiden. Attityden idag tycks vara att företaget vill ha en person som är en kugge som omedelbart kan pressas in i maskineriet. Tills den dag då personen behöver vidareutbildas. Då slängs vederbörande på sophögen och man ”skriker” efter en ny.

Alliansregeringen bjuder in okvalificerad arbetskraftsinvandring 

Detta är den situation vi befinner oss i då alliansregeringen öppnar kranarna för fullt för okvalificerad arbetskraftsinvandring. Hur är egentligen tillståndet på vår arbetsmarknad? “Skriker” företagen verkligen efter kvalificerad arbetskraft som ingenjörer? Kommer mer högskoleutbildning verkligen att sätta fler människor i arbete och förbättra ekonomin? Jag är inte övertygad om att svaret på dessa frågor är enkelt. Är talet om arbetskraftsbrist i själva verket en bluff?