Aug 082013
 
Olof Palme och Anne Wibble eller någon annan avliden minister som verkat i modern tid skulle inte känna igen sig om de återkom och såg dagens penningpolitik i Sverige och i våra västra stormakter. På Palmes tid och fram till Wibbles tillträde blomstrade fortfarande Keynsianistiska idéer här. Sedan anammade vi Reaganomics och Thatcherism. Keynsianismen blomstrar nu istället i USA och Storbritannien – uppochnedvända världen alltså!

Micael

ANALYS Micael Kallin

Den som minns 70- och 80-talen minns kanske också oljekriser och hög inflation – i Sverige med flera devalveringar som följd, till omvärldens växande irritation. Vad gällde arbetslösheten levde vi i Sverige i en artificiell bubbla med nästintill obefintlig arbetslöshet fram till slutet av 1980-talet. Bubblan briserade dock i knäet på den tillträdande Bildtadministrationen hösten 1991 – en välkomstpresent från socialdemokratins alltmer verklighetsfrämmande ekonomiska politik (vilket inte minst dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt skrivit om), samt som en effekt av inte alltför välplanerade ekonomiska avregleringar  i slutet av 80-talet. I Sverige sköt både arbetslöshet och inflation i höjden i början av 90-talet.

Reagan-Thatcher

Internationellt sett var det under 80-talet – vid sidan av familjen Dallas – Reagan och Thatcher som lät talas om mig sig – inspirerade av klassiskt liberala och nyliberala tänkare som österrikaren Friederich von Hayek och amerikanen Milton Friedman. Med dessa som ledstjärnor var ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken att uppnå prisstabilitet genom en monetaristisk politik.

USA’s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher dominerade den internationella scenen, med den franske socialistpresidenten François Mitterand, dennes tidigare finansminister som EG-kommissionens ordförande och vid sidan av dessa Tysklands förbundskansler Helmut Kohl som jokrar i kulissen, även om det är jokrarnas politik som blir det bestående, så var det inte intrycket i dåtid. Då på 80-talet var det Reaganomics och Thatcherism som var de politiskt värdeladdade orden. I Sverige skrämde man skolungdomar med dessa två hemskheter ungefär som man skrämt tyska barn med att svensken kommer ända från Sveriges storhetstid fram till 1930-talet.

Reaganomics byggde på (kraftiga) skattesänkningar gällande framförallt inkomstskatter och samtidigt minskade statliga utgifter och regleringar. Känns det igen!? I Sverige motsvaras det av bland annat jobbskatteavdrag; lägre a-kassa och minskade utgifter för sjuk- och förtidspension; näringsdepartementets kontinuerliga kamp mot ”regelkrångel” för företag.

Reaganomics var främst inriktad på utbudssidan (som ökat arbetskraftsutbud) baserat på teorin om ”trickle down” – det som gynnar vissa samhällsgrupper kommer med tiden alla till del. Även den idéen kan vi se i Sverige; minskad skatt på arbetsinkomster, men inte pensioner, med motiveringen att jobbskattesänkningen leder till ökat arbetskraftsutbud och därmed ökad produktion och nationell rikedom – ökad BNP.

milton_friedmanDet är märkligt att trots svenska folkets starka aversion mot det amerikansk-brittiska radarparet röstade vi fram den (ny)liberala regeringen Carl Bildt som inte bara anammade inflationsbekämpningen som idé, utan gick betydligt längre på andra områden. Det gäller inte minst Milton Fiedmans idéer om fria skolval. Det var dock en sådan kontroversiell idé att vare sig Reagan eller Thatcher kom på tanken att ens försöka införa något liknande. I USA är både en majoritet av det republikanska partiet samt i stort sett hela det demokratiska partiets kongressledamöter emot ett system med skolpeng (voucher’s). Orsaken är att ett sådant system skapar segregation, vilket är just ett av de katastrofala resultaten av skolpeng i Sverige.

john-maynard-keynes

Låginflationspolitiken har varit härskande i större delen av västvärlden sedan dess att Reagan och Thatcher gick i bräschen för denna – fram till nu. I efterdyningarna av den globala finanskrisen har penningpolitiken hamnat under lupp och sedan förra året tar den amerikanska centralbanken med Ben Bernanke som Fed-chef explicit hänsyn till den amerikanska arbetslösheten vid penningpolitiska beslut. Och häromdagen fattade – något överraskande – Bank of England med kanadensaren (!) Mark Carney i ledningen ett motsvarande beslut. Det är sannerligen ödets ironi att de länders politiska ledning som tidigare förkastade den brittiske ekonomen Maynard Keynes ekonomisk-politiska idéer till historiens sophög nu är de som återinför dessa i dagspolitiken.

Mark_Carney_New_Governor_Bank_of_England

”Den brittiska centralbanken väljer, liksom Fed sedan tidigare, att införa intermediära mål för att tydliggöra hur länge den ultraexpansiva penningpolitiken kan förväntas bestå. Även om 2% inflation alltjämt är målet för penningpolitiken så valde centralbanken att också koppla penningpolitiken till arbetslöshetsnivån. Man kommer inte att strama åt penningpolitiken förrän arbetslösheten (idag 7.8%) har fallit under 7%, och det räknar man sker först under tredje kvartalet 2016. Det är nog längre fram än vad de flesta bedömare hade i sina prognoser och gårdagens besked var i den meningen duvaktigt.” kommenterade SEB beslutet.

Sverige, som är ett av de länder som främst utformat sin (socialdemokratiska) politik utifrån Keynes (och den samtida Stockholmsskolans) idéer, är ett av de länder som nu mest ihärdigt bekämpar att flummig keynsianism återkommer. Vice Riksbankschefen Lars E O Svensson hävdade att enligt riksbankslagen ska penningpolitiken även ta hänsyn till konjunktur och sysselsättning, den tolkningen var han dock i minoritet om att ha. Majoriteten med riksbankschefen Stefan Ingves har istället försvarat en stramare penningpolitik med hotet om en briserande bostadsbubbla. Det märks att riksbankschefen bott länge i radhuset i Upplands Väsby och inte varit på jakt efter lägenhet – då hade han upptäckt att sådana går (nästan) inte att hyra i Sverige, åtminstone inte i Stockholm, utan måste köpas. Och eftersom efterfrågan överstiger utbudet finns det en till synes ihållande prispress uppåt – på gott å ont.

beringves

Situationen är nu – något lustigt – att socialliberalen Ingves bedriver en stram penningpolitik i Reagans anda, medan hans mer kapitalistiska centralbankskollegor istället väljer Keynes som förebild. Det som gör situationen märklig är att av dessa tre länder är det Sverige som har högst konjunkturell, och sannolikt även strukturell, arbetslöshet och samtidigt lägst inflation, så det  logiska skulle alltså vara att det är Sverige som anammade Keynes idéer. Enligt Lars E O Svensson, som nu avgått från Riksbanken i protest, skulle cirka 40-50.000 färre vara arbetslösa om Sverige liksom USA och Storbritannien brydde sig mer om den frågan vid penningpolitiska beslut.

”Spekulationerna om ny fed-chef fortsätter… Presidenten sa … att den viktigaste egenskapen han söker hos en Fed-chef är att personen har en djup förståelse för att Fed har två mål (d v s prisstabilitet och jämvikt på arbetsmarknaden). Obama sa att ett beslut om vem det blir kommer under hösten.”  skriver SEB – observera betoningen av det duala målet – det som inte accepteras i Sverige.

Lars E O Svensson påpekade syrligt i en intervju (med undertecknad) att i Sverige finns det ingen riktig granskning av penningpolitiken, vare sig inom media eller i den övriga granskningen eller debatten. Det är märkligt eftersom allt har handlat om just penningpolitik sedan finans- och skuldkrisens inträde på den politiska scenen år 2008. Stefan Ingves gör i stort sett som han vill, som att kräva att Lars E O inte blir omvald samt att direktionsledamoten Cecilia ska heta Skingsley och inte Hermansson.

I Sverige har vi fått en skön monokrati med Ingves som reell kung och Socialdemokraterna och Moderaterna med snarlikt partiprogram – all tid kan nu användas åt skolval och bostadsräntor – varför bry sig om samhällsekonomi och sysselsättning, sådant tråkigt kan forskarna ägna sig åt och så en och annan stofil journalist som lever kvar i de politiska drömmarnas värld.

Det är en kuslig utveckling att det parti som historiskt varit det antidemokratiska elementet i vårt parlamentet, Vänsterpartiet, då VPK, är det parti som idag håller igång den obefintliga debatten om penningpolitik och segregation. Det är rentav ett stort demokratiskt problem när just Vänsterpartiet  håller liv i den allmänna demokratiska samtalet i avsaknad av engagemang från partier med mer demokratiska anor – men bättre en debatt med Sjöstedt och vänsterdebattörer som Göran Greider som initiativtagare än ett fullständigt utslocknat politiskt samtal. 

Som tidigare politiskt sakkunnig till finansministern i en borgerlig regering och som person ofta stående ”till höger” om dagens regering i ekonomisk-politiska frågor, går det ändå inte att utesluta att det vid en samlad bedömning av vikten vid relevanta politiska frågor, att det som liberal är mer rationellt att rösta på Vänsterpartiet än Folkpartiet – tanken svindlar, men kan likväl bli en realitet. Det hållningen förstärks av det faktum att då tillfaller inte den liberala rösten en regering med religiösa eller nationalistiska partier som en del av regeringen eller dess tysta underlag. Men detta är så klart en personlig fråga som måste begrundas noga.

 

Epilog

Historien har kastat om den geografiska hemvisten för följeslagarna till de ledande ekonomisk-politiska filosoferna. Samtidigt är det ödets ironi att 80-talets två tongivande politiker inte är de som främst format framtidens politiska arv – utan det gjorde snarare de icke-liberala jokrarna, det vill säga de två franska socialisterna Delors och Mitterand tillsammans med den tyske kristdemokraten Helmut Kohl – genom Tysklands enande i utbyte mot ett monetärt enat Europa – euron. Fantasiprojektet euron stod de drömska fransoserna för, medan tysken genomförde det lyckade geografiska enandet.

I Sverige har vi gått en tredje väg med ytliberalism – så kallad fernissaliberalism, med skenreformer på ytan. Där endast jobbskatteavdragen kommer i närheten av klassisk liberalism.

Vilken väg Sverige tar år 2014 med ett räddhågset sargat Socialdemokratiskt parti blir intressant att se, förhoppningsvis rycker partiet upp sig och återkallar sin stolta innovativa tradition – även om den med tiden helt spårade ur så är ett parti som vill något bättre än ett som anpassar sig till populistiska tongångar.

Tvivels utan är det M och S som nu är riksdagens främsta populistiska partier – det är både märkligt och kusligt med tanke på SD’s närvaro, men utan ett politiskt samtal får de partier och politiker vi förtjänar.