Aug 242012
 


Breivik döms till förvaring i 21 år

 

 


 KOMMENTAR

Det har varit en både märklig och till synes okunnig diskussion kring Anders Breiviks mentala hälsa, att han vid attentaten inte befann sig i psykotiskt tillstånd och därmed var tillräknelig har all bevisning tydligt påvisat. Det betyder dock inte att Breivik är frisk, han kan vara tillräknelig men ändå psykiskt sjuk (i svensk lagstiftning görs åtskillnad mellan termerna allvarlig psykisk störning respektive psykisk sjukdom), men denna distinktion har de som rapporterat om fallet haft mycket svårt att greppa!

Breivik får nu en rättvis påföljd med maxstraffet fängelse i 21 år, och möjlighet till förlängning i 5 år i taget, för massmordet på 77 personer i fjol. I Sverige hade domen blivit livstids fängelse. Frigivning hade prövats efter 10 år i Örebro tingsrätt, men ansökningar hade sannolikt avslagits under minst en 10-årsperiod, så fängelsetiden hade med andra ord uppgått till minst samma tidsrymd som i Norge.

Den stora skillnaden gäller däremot om Breivik eller hans motsvarighet inte hade varit tillräknelig vid brottstillfället, då hade han både i Norge och i en majoritet av västvärldens demokratier dömts till vård – men inte i Sverige.

Även om en person som Breivik bevisligen hade varit otillräknelig (psykotisk) vid brottstillfället hade denne dömts till fängelse för samma brott i Sverige – tvärtemot vad som gäller i Norge alltså. Det är en konsekvens av en lagändring 2008 till följd av den juridiskt komplicerade situationen med fänriken Mattias Flink, som dödade sju personer och skadade tre i Falun natten mot lördag den 11 juni 1994. Flink ansågs ha lidit av en psykos vid brottstillfället, men ansågs fullt frisk vid domstillfället och skulle därför enligt gällande svensk lagstiftning frikännas. Det var såklart politiskt omöjligt att frikänna Flink. Det hela slutade med att Högsta domstolen såg sig tvingad till att åberopa en icke längre gällande paragraf och tänjde, milt uttryckt, därmed på lagen. Flink dömdes till livstids fängelse och släpps fri lagom till valåret 2014 – efter 30 år. Oavsett vad man tycker om fängelsedomen som sådan, och hur begriplig den än var och är, så var den en rättsskandal. Det hade förvisso blivit en ännu större politisk skandal om Flink släppts fri, och för honom hade det troligen varit omöjligt att leva i frihet.

Den 3 april i år presenterades regeringens utredare ett betänkande om Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd. Det syftar till att Svensk lagstiftning ska förändras så att icke tillräkneliga helt ska slippa påföljd, men att alla övriga som begår grova våldsbrott ska få fängelsestraff. Möjligheten att döma brottslingar till rättspsykiatrisk vård tas bort. Istället ska brottslingar med psykiska störningar erbjudas vård inom fängelset.

Att avskaffa den rättspsykiatriska vården är ett stort misstag som kommer att drabba enskilda personer mycket hårt – både dem som begått brott och deras anhöriga, men framförallt dem som utsätts för nya brott av icke-behandlade personer. Det är en cynisk och opportunistisk handling att nedmontera den oerhörda kompetens som finns inom rättspsykiatrin – skandalen kring Thomas Quick till trots. 

Att däremot förändra lagen så att icke tillräkneliga helt slipper påföljd innebär både en civilisering av vår lagstiftning och en anpassning till internationella förhållanden. Sedan 1965 har Sverige en nästintill världsunik lagstiftning, då den paragraf avskaffades som innebar att personer som är otillräkneliga, alltså från sina sinnens fulla bruk, inte kan dömas till ansvar för brott de inte varit medvetna om att de begått. I nästan alla andra av världens lagstiftningar finns kravet på tillräknelighet, med utgångspunkten att brottslingen ska ha haft möjlighet att förstå och råda över sina handlingar för att kunna hållas ansvarig. Men inte i Sverige, här straffar vi personer med en allvarlig psykisk störning för händelser de saknar medvetande om.

1992 förändrades den svenska lagstiftningen ytterligare, då möjligheten att döma till fängelse ökade och samtidigt infördes den särskilda påföljden rättspsykiatrisk vård, ”sannolikt det mest omfattande ingrepp som samhället tillåter sig göra i en människas tillvaro, till och med mer omfattande än ett fängelsestraff” enligt regeringens Statliga offentliga utredning.

En förutsättning för påföljden rättspsykiatrisk vård var att begreppen allvarlig psykisk störning och den, av de dömda så fruktade, särskilda utskrivningsprövningen introducerades. Den innebär att en förvaltningsdomstol med sina nämndemän ska överpröva en ansvarig läkare åsikt om när en frihetsberövad är färdigvårdad. Nu kan dock vara så att det blir förvaltningsdomstolen som borgar för rättssäkerhet och försvar av den intagnes rättigheter mot en läkares potentiella godtycke.

Det är nu 10 år sedan den Statliga offentlig utredning, Psykisk störning, brott och ansvar. SOU 2002:3, kom med förslag om att ändra lagen på det sätt som regeringen och i stort sett samtliga remissinstanser vill. Men någon ny lagstiftning har ännu inte kommit, endast betänkandet i april. Frågan är helt enkelt för svår och kontroversiell. Ministrarna ser hellre att sjuka personer döms till fängelsestraff som påföljd, än att de tar sitt ansvar genom att förklara för allmänheten varför sjuka faktiskt förtjänar ansvarsfrihet och istället för en rättslig påföljd erbjuds civil, professionell vård. Samtidigt anpassar sig jurister och dömer dagligen psykiskt störda personer till fängelse eller rättspsykiatrisk vård, trots att deras organisationer och till och med flera av Högsta domstolens justitieråd kraftigt protesterat mot denna, som de tycker, rättsvidriga ordning.

Som ett resultat av rättsrötan kring domarna mot Mattias Flink, blev alltså lagstiftningen ännu mer restriktiv 1 juli 2008. Då ändrades Brottsbalkens paragraf 30:6 med det så kallade fängelseförbudet för allvarligt psykiskt störda brottslingar till en presumtion mot fängelse, det vill säga att fängelse om möjligt ska undvikas som påföljd för dessa brottslingar. Sedan dess vägs det som talar för respektive emot fängelse för allvarligt psykiskt störda, med resultatet att det för var och en är helt omöjligt att förutspå påföljden.

Resultatet av förändringarna i lagstiftningen är att antalet domar som resulterar i fängelsestraff successivt har ökat de senaste decennierna. Samtidigt är ovissheten total för dem som döms till Rättspsykiatrisk vård med särskild utskriftsprövning, vilket gäller cirka 80 procent av fallen, eftersom vare sig de eller deras läkare har en aning om hur länge de tidsobestämda straffen kommer att vara. De med påföljden vård med särskild utskrivningsprövning sitter i genomsnitt i fem år, medan de utan särskild utskrivningsprövning sitter i genomsnitt ett år.

Ansvariga psykiatriker har klagat på att de som döms till särskild utskrivningsprövning ofta sitter färdigvårdade i ren förvaring, vilket strider mot den så kallade Hawaii-kommissionen, som stipulerar att psykiatriker inte får förvara personer av politiska skäl.

Sverige som är ett föredöme på många samhällsområden måste ta sitt ansvar och modernisera lagstiftningen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Ända sedan medeltiden fram till 1965 hade vi en mer human lagstiftning än nu, men i 60-talets politiska reformiver slog vi in på en väg bort från vår och andra civiliserade länders lagstiftning.

Det är nu dags att Beatrice Ask och Göran Hägglund lever upp till sitt löfte och förändrar lagen så att otillräkneliga inte döms till frihetsberövande påföljd. Personer som är tillräkneliga vid brottstillfället, som till exempel Anders Breivik, ska dock dömas till fängelse i ett civiliserat samhälle.  Det var också Breiviks egen önskan – och han fick som han ville.