Okt 052012
 

 

 

 

KRÖNIKA

 

Tänk att ett tragiskt öde ändå kan bringa så mycket hopp och glädje. För på hundraårsdagen av Raoul Wallenberg låg fokus på hans person och hans insatser och hur dessa kan fungera som ett föredöme för oss andra. Det var i en enkel och nedsläckt lokal två trappor ned i Fryshuset, under ”slirandet” av en annan generations basketskor, som Raoul Wallenberg levandegjordes för oss i ett stundtals magiskt möte på torsdagskvällen – mycket tack vare ett väl genomtänkt program av ”The American Club”.

 

 

Journalisten och författaren Ingrid Carlberg inledde med ett inspirerande föredrag och en bra sammanfattning av Raoul Wallenbergs liv. Hon betonade Wallenbergs enkelhet, både hur han levde, men också hans begränsade anspråk – han hade inga planer på att bli en hjälte. Och så brukar det vara. De som blir framstående är de som har viljan att verkligen bidra med något eller att förändra i fokus, snarare än att ha karriär eller hjältestatus som mål. Det kommer istället som ett resultat och en belöning till de få som gör skillnad, som Wallenberg.

Trots att han var mycket konstnärlig och utbildad till arkitekt jobbade han 1944, 32 år gammal, på ett litet handelsföretag som importerade varor från Ungern – landet som skulle bli hans öde. Innan det livsavgörande uppdraget ska han ha varit uttråkad av sitt arbete och funderat på framtiden och om det verkligen skulle bli en karriär inom näringslivet. Han var en mångfacetterad sökare – som de flesta stora män nu och då. Men innan Wallenberg själv hann forma sin framtid mötte han alltså sitt öde, och det går inte att låta bli att fascineras av hur ofta det är slumpen som tycks avgöra våra liv, så även i det här fallet.

” En amerikansk-svensk räddningsaktion för de sista resterna av Europas judiska befolkning diskuterades. Svenska regeringen uppmanades skicka någon, men vem?  En serie tillfälligheter gjorde att allas ögon föll på livsmedelshandlaren Raoul Wallenberg.” Skriver Ingrid Carlberg, i sin gedigna Wallenberg-biografi ”Det står ett rum här och väntar på dig …” .

Ingrid Carlberg berättar om hur Wallenberg hann utföra sina räddningsaktioner på den korta tiden av sex månader. Dels var han mycket välorganiserad och lyckades med få anställda genomföra stordåd, dels visade han på ett mycket långtgående personligt engagemang. Han gick ut på gatorna och till de aktuella kvarteren och hjälpte själv till, personligen, i sitt försvar av utsatta judar.

Ledare som gör skillnad gör det genom sina personliga egenskaper och insatser, även om de ofta är uppbackade av en välfungerande organisation. Det gällde också i högsta grad vår mytomspunne Dag Hammarskjöld och Olof Palme, men även framtidslöftet Anna Lindh. Fyra mördade hjältar. Tyvärr är de ännu fler. Många, många, fler – i världens alla länder. Wallenberg mötte frivilligt sina banemän – de sovjetiska trupperna i Budapest. Han trodde att de som Hitlers fiender stod på samma sida som han gjorde. Det var innan ondskan i kommunismens och socialismens namn var känd. Wallenbergs godtrogenhet ledde till att han aldrig kom tillbaka till Sverige.

Ingrid Carlbergs berättelse är fascinerande och hon har lagt till ny kunskap till gammal i sin bok, men trots det är det en annan person som skapar magin i rummet. När lillasyster Nina Lagergren, 90 år, frankt förklarar med ålderdomens rätt och stämma, att hon är den ende närvarande som kände sin storebror, då rycks man med i hennes berättelse. Med en unik livshistoria i ryggen berättar systern, stående ensam, i det kala och nedsläckta källarrummet om sin bror. Han var snäll och stilig, och han ville väl, får vi veta. Sådant vi redan hört, men ändå inte. Orden tränger rakt in i oss lyssnare och på något sätt känns det helt plötsligt som om han var där mitt i bland oss, i ”rummet som står och väntar”.

Efter Nina Lagergrens korta inhopp berättar två av Ninas och Raouls brorsbarnbarn, Cecilia Ålberg and Michael Wernstedt, om vad Wallenberg betyder för dem och hur han har inspirerat dem vad gäller deras handlingar i vardagen. Cecilia Ålberg arbetar för att få till ett Wallenberg museum och Michael Wernstedt arbetar bland annat med en NGO mot fattigdom och svält.

I de ömsinta och initierade kommentarerna och samtalen fylls rummet av hopp. Vi pratar om en person som ville och vågade och som inte satte sig själv i centrum, utan sina handlingar, men framförallt resultatet av dessa. På så sätt lyckades Wallenberg sprida hopp och glädje, något vi behöver i dagens historielösa och twittrande tidevarv. Att stanna upp och fokusera på de egentliga värdena i livet – våra och allas andra – gör skillnad.

Dssutom ger det en positiv känsla att skriva om en förebild, istället för att indignerat skriva om dem som gått vilse. Ändå avslutas krönikan med att konstatera att ingen blir profet i sitt eget land. Hur kan Raul Wallenberg vara mer känd och hyllad i omvärlden, inte minst i USA, än här? Varför har vi inte museer över våra hjältar? Vore det fel? Icke. Låt oss istället inspireras av det goda och av föredömen då och nu – i vår vardag.

  One Response to “Raoul Wallenberg kom in i rummet med Ninas hjälp”