Okt 162012
 

Av Alfred Askeljung – fristående kolumnist

Centerpartiet har som mål att stjäla liberalismen från folkpartiet förkunnar dagens Aftonbladet. Rubriken gör att man stannar till i förundran. För ideologi är ett metafysiskt koncept och kan sålunda inte stjälas av någon – däremot kan det övertas och användas. Men politiken har sin egen logik, ofta med en bitter strid om språkliga kommandohöjder och problemformuleringsprivilegier.

Den nu aktuella ideologiska utvecklingen är intressant, speciellt med tanke på att liberalism aldrig har varit ett begrepp som anammats med särskilt stor entusiasm varken av väljare eller partier. En lyckad dragning åt det politiska högerfältet skulle, om det kombinerades med en mer radikal kritik mot statligt slöseri och för höga skatter, mycket väl kunna dra missnöjesröster från övriga borgerligheten. Kombinera detta med en tillräckligt marknadsvänlig och offensiv miljöpolitik så kan man kanske vinna över högervridna väljare från miljöpartiet också. Att försöka positionera Centerpartiet som ett mer renodlat liberalt parti är sålunda både vågat och ambitiöst av fru Lööf.

Vad som dock måste inses av partiledningen, och sedan kommuniceras ut till gräsrötterna, är att en retorisk omorientering måste åtföljas av en dylik omläggning i sakpolitik om det ska ge någon effekt. Om förändringen inte är ärlig så kommer varken partiföreträdare eller väljare att följa med på tåget. Nya Moderaterna under Reinfeldt och New Labour under Blair är på typexempel på hur positionsförflyttningar ska genomföras. Ett tydligt mandat för ledarskapet kombineras med en omprövning av gamla principer och ett, ofta radikalt, brott med delar av den gamla politiken.

Jag och många med mig lockas säkert av en liberal omsvängning från Centerpartiet där man gör upp med kommunal skatteutjämning, tillväxtverk och annat förklätt glesbygdsstöd och anammar riktig federalism. Givet partiets sköra opinionsläge och åldrade, lätt konservativa medlemskår så ser det inte ut som om man har möjlighet att ta den stora interna strid en sådan förändring skulle innebära. Möjligtvis kommer det att lanseras viss ny politik i och med partiets pågående förnyelsearbetet, men att man skulle överge det som varit partiets signum under lång tid finner jag högst osannolikt.

—————————————————————————————————————————————————————————————

Vi hälsar Alfred Askeljung välkommen som fristående kolumnist till PublicNews. Alfred som debuterar med ovanstående kolumn är aktiv inom centerpartiet men avsikten är att han i första hand ska skriva hos oss som den unga och fritänkande liberal han är – utan att snegla för mycket på partiprogrammet. Läs mer om Alfred via ”oss”.

För den som läst PN går det säkert att se att PN’s åsikter inte alltid stämmer överens med våra fristående kolumnisters, och det är också vår avsikt. Vi vill genom dem bredda samtalet.

HÄR FÖLJER MIN EGEN KOMMENTAR TILL STRIDEN OM LIBERALISMEN 

—————————————————————————————————————————————————————————————

KOMMENTAR Av Micael Kallin

Sedan urminnes tider har de varit som hund och katt. Eller kanske ska man säga som hermelin och katt. Den fis-förnäma frisinnade hermelinen har fnyst år den dumma bonnkatten och känt sig besvärad av att ses tillsammans med den. Och talet om att fösa samman de två till ett, har alltid fått den lilla hermelinen att fnysa och rysa.

Till följd av de senaste decenniernas rockad i svensk politik och ideologi vet ingen längre vad partierna står för. Folkpartiet har tappat sina visioner och en alltmer desperat partiledare får nästan dagligen kommentera katastrofrapporter över hur skolan och utbildningsresultaten håller på att spåra ur. Och det är ett extra stort problem då partiet decimerat sig till ett enfrågeparti – för just den havererade skolan.

Samtidigt gjorde Maud Olofsson en kupp då hon förändrade Centerpartiet i grunden lika snabbt som hon smattrade fram orden till journalister och partikamrater – ingen hann med – och vips var ett nytt liberalt och dessutom kärnkraftvänligt parti fött – till Folkpartiets stora fasa. Och nu är Centern så pass fräcka att  de till och med tar hjälp av en av Sveriges få yngre intellektuella, till råga på allt superliberal, nämligen Johan Norberg.

Med hjälp av Norberg ska Centern nu stjäla liberalismen från Björklund – tänk så arg han ska bli. Man undrar vilket straff han ska föreslå för stöld – en stöld av en ideologi dessutom. Fast kanske gör det inte så mycket ändå med tanke på att många av ideologierna redan har slängts på historiens soptipp, vilket är själva förutsättningen för den rockad vi nu ser mellan partierna och dess, allt mer urvattnade, ideologier.

Norbergs Masterplan

Men kanske har Norberg en masterplan – kanske tänker han fräscha upp ideologierna och rentav göra det på modet att återigen tro på något. Kanske håller han just nu i den stund en pep-talk med Annie Lööf om att hon helt enkelt ska våga hålla en ideologisk linje och inte hatta en hit och en dit, som hon hittills har gjort. Anhängarna har blivit så yra att de åkt av traktorn, och nu finns det bara Annie och Federley kvar (fast de åker en liten två-dörrars, så klart), och de leder inte precis populärligan.

Norberg verkar nu nästan lika desperat som den kvarvarande centerledningen då han för partiets räkning i en essä låtit sig till att printa ned tokerier som att ”Centern ända sedan det hette Bondeförbundet varit ett liberalt parti”. Men hallå Norberg, det var Ohlin som var liberal medan det var Hedlund, Bondeförbundaren, som hade dragning till Socialdemokraterna och samarbetade med Erlander. Hedlund var i bästa fall den som tog de första staplande stegen på Bondeförbundets långa väg mot Stureplan, eller var de just nu befinner sig – vilse i de småländska skogarna månne?

Men det är inte lätt att hålla reda på allt ens för en intelligent person som Norberg. För en tid sedan skrev undertecknad om förvirringskarusellen inom politiken. Det påminner faktiskt om den där leken när barnen går runt stolarna och snabbt ska sätta sig ned för att inte bli utan stol och då åka ut. Frågan är nu vem som hinner först att slänga sig ned på den där liberala stolen? Undrar om det inte blir Annie ändå, med ett historierevisionistiskt exemplar av Johan Norbergs essä i handen. Tänk så arg Jan ska bli. Han går nog tillbaka till det militära. Istället tar den blide Erik Ullenhag över. Svenska folket reser sig väl i sådana fall som en man och jublet når då himmelska höjder, kan man tänka.

Slå ihop C och FP

Om man fick önsketänka skulle dessutom centerns enda stjärnämne, Martin Ådahl, ta över det partiposten där. Därefter skulle två intelligenta och sansade personer kunna slå sina påsar ihop. Och de slipper då att bråka om den liberala stolen.

Samtidigt skulle det passa bra att Krist- och Sverigedemokraterna går ihop – ingen skulle märka någon skillnad, allra minst när Jimmie puffar bort Göran. Och så parar sig Moderaterna och Socialdemokraterna, som dagligen blir allt mer lika. Äktenskapstycke kallas det visst – och då är det väl lika bra att slå till.

Och så slutligen vänster- och miljöpartiet. Mellan dessa två finns det i och för sig lite syskonhat som det mellan de två ”liberalerna”. Skynda, skynda nu i dansen runt stolarna, snart är det val igen. Och det är nu dags att ta plats på stolen och renodla och förnya sig. Vi ser på med spänning, inte minst på Jan. Lycka till, som en äkta liberal skulle säga!

________________________________________

Eller som jag uttryckte det hela för någon vecka sedan: 

Hela den politiska kartan har på ett par decennier ritats om på ett remarkabelt sätt. Alla partier utom ett har bytt färg och själ. Framförallt har tre av dem förvandlats till oigenkännlighet.

Maud Olofsson skrotade resterna av bondeförbundet 

Det gamla bondepartiet har under Maud Olofsson gjort en fullständig u-sväng, inte minst inom energipolitiken, och blivit ett uttalat liberalt parti. Där det talas mer om entreprenörskap, nyföretagande och småföretag, än om bönder och jordbrukspolitik. Partiet har därmed intagit sitt syskonpartis plats – alltså folkpartiets liberala plattform. Triangulering innefattar nu inte endast att samma förslag saluförs, nej hela ideologier har nu bytts ut inför öppen ridå, på ett sätt som till och med skulle få dåtidens hästhandlare att rodna.

Från Socialliberalt visionärt parti till skolparti

Folkpartiet har samtidigt förflyttats i en otydlig liberal-konservativ riktning, med krav om tuffa tag på agendan. Partiet framstår dessutom alltmer som ett enfrågeparti om skolan. Så var det inte på Bengt Westerbergs och Anne Wibbles tid. Då förknippades partiet med genomgripande sociala och ekonomiska reformer, som ”århundradets” skattereform i början av 90-talet. Folkpartiet sågs då som ett modernt och visionärt parti, fram till det att det nästan dukade under av den ekonomiska krisen som den folkpartistiska finansministern fick i sitt knä.

Moderaternas orwellska nysvenska

Och så har vi moderaterna, som har gått från att vara det tidigare liberal-konservativa partiet till att nu blivit något så ovanligt som ett socialliberal-konservativt parti. Den sista ändelsen håller främst justitie- och utrikesministern liv i. Moderaterna håller i den ideologiska otydligheten istället fanan högt som ett ultraopportunistiskt eller för att att uttrycka sig diplomatiskt som ett pragmatiskt parti, som inte skyr några medel för att behålla makten. Partiet tvekar inte om att ständigt uppträda under ny mantel så snart det behövs. Det är dock ett stort problem att partiordförande och tillika statsministern, Fredrik Reinfeldt, inte hänger med i utvecklingen som drivs på att partiets två master minds Anders Borg och Per Schlingman. Vad Reinfeldt tänker och tycker är så outgrundligt att SVT’s Agenda tidigare ägnade en stor del av sitt programmet åt att utröna det – utan resultat. Vad statsministern egentligen tänker på framkom vid ett senare tillfälle ”etniska svenskar mitt i livet”. Om denne persons gunst slåss de minds’en, med helt olika agendor, inte undra på att de inte går ihop.

Per Schlingmann introducerar orwellsk nysvenska 

Moderaternas förvandlingstrick illustrerades för ett par veckor sedan i SVT’s Uppdrag Granskning. I en störtskön intervju med den som gett begrepp som ‘lögn, heder och sanning’ helt nya dimensioner – alltså ingen mindre än Per Schlingmann – ställer Petter Ljungren frågor på ett sätt som påminner om Michael Moores rättframma och buffliga stil. Kontrasten till Schlingman är total.

Efter den inledande episod påbörjas så intervjun med frågor om Moderaternas förändring. (För läsare som inte vet om det så införde Schlingam ett sådant där bakåframspråk som i fablernas värld, och som i sagan om ‘Kejsaren är naken’. Där nej, betyder ja. Trevligt betyder otrevligt. Omedvetet betyder medvetet, etc. Men det går ganska fort att lära sig det orwellska språket, bara man kommer ihåg att lägga till eller dra i från ett o/inte/icke framför orden.)

Ljungren frågar, är omsvängningen till arbetarparti ärlig?

– Absoluuut!

– Inte bara en kullis alltså?

– Nej, nej, nej, (även om det låter förvillande likt ja, ja, ja – så klart!).

Kejsaren är naken

På det sättet går intervjun vidare, Ljunggren ställer gång på gång frågor om ’Kejsarens nya kläder’. Den orwellska ”förljugenheten” blir dock pinsam efter ett tag. Och även för den som inte redan var bekant med partiets förvandlingsnummer byggt på Orwellsk nysvenska, blir det allt mer uppenbart under intervjun att ‘Kejsaren är naken’! Det visar sig att de nya moderaterna endast är ett luftslott byggt på tomma ord och en tom ideologi. Ingen vet vad partiet egentligen vill – det vet endast Anders Borg. Men det blir vi andra varse först efter år 2014 då han axlar statsministermanteln – om det inte blir hygglige Stefan så klart. Frågan är om vi kommer att märka någon skillnad. Det beror på om det blir den anpassade retoriken som får fortsätta att styra eller om deras sanna jag tillåts att träda fram.

Nya Socialdemokraterna

Förvandlingsnumren tar inte slut där. Det är inte bara de borgerliga som bytt kläder eller är nakna, för vi har ju även tidigare kommunister som tagit över det gamla Socialdemokratiska partiprogrammet, nu med den skicklige och erfarne Jonas Sjöstedt i spetsen. Det enda parti som fortfarande vågar stå emot skolpeng och utförsel av skattepengar och som kämpar mot den segregation som sker i valfrihetens namn. Vänsterpartiet tar därmed även strid för klassiska liberala frågor som de om rätten till lika start i livet och konkurrens på lika villkor. Partiet står dessutom i den internationella politiska mittfåran i dessa och flera andra kontroversiella frågor.

Välkammade Sverige- och Kristdemokrater 

Och så har vi det tidigare tydligt rasistiska partiet som nu blivit ett vattenkammat invandrarrestriktivt parti, med en politik som för övrigt är förvillande lik kristdemokraternas – det riksdagsparti som har genomgått den minsta omvandlingen under de senaste två decennierna. Att slås samman med Sverigedemokraterna är Kristdemokraternas historiska chans att överleva, dessutom med mer eller mindre bibehållen politik.

Det alternativa partiet

Slutligen har vi partiet som, åtminstone på kongresserna, tar strid för cirkushästarnas rätt i samhället – Miljöpartiet. Och som genom åren har varit partiernas motsvarighet till Juholt. Lika tokigt och roligt. Partiet har dock blivit allt mer uppskattat av den innerstadsmedelklass som kräver att alla deras förmåner består, men som samtidigt vill vara så där lite lagom crazy och i protest rösta alternativt på något mittemellan de etablerade ideologierna. Problemet är att det numer endast finns mittemellan, där klänger och kliar de varandra på ryggen, det är en salig röra med politiker av olika kulör, journalister och deras pr-polare. Några ideologer eller ideologier syns inte längre till i svensk politik.

Ideologierna på historiens sophög

Vem som är vem och vem som tycker vad av våra politiker minns vi inte längre. Spelar det någon roll? Betyder det något att ideologierna har kastats på historiens sophög här i Sverige? På andra håll kan det fortfarande se annorlunda ut. Det har vi nyligen sett i Frankrike där det varit presidentval, och det ser vi nu i det pågående presidentvalet i USA – där de verbala motsättningarna är tydligare än på mycket länge.

I Frankrike har dock stora delar av den utlovade alternativa politik som president Hollande gick till val på redan slängts ovanpå ideologierna – på samma sophög – efter ett realistiskt uppvaknande av socialistledaren. Hoppet ställs nu till att ideologi och demokrati ska  leva vidare i USA – men bara i lagom dos, för demokrater och republikaner måste ju komma överens efter valet. Om de inte skulle lyckas med det kan de alltid ringa till kollegor i Europa, framförallt till dem här i Sverige, och fråga om hur man lyckas med att gör avkall på allt som man tidigare kämpat för.

Undertecknad hoppas i sin naivitet på ideologiernas återkomst och även på att återigen få se och höra politiker som är genuina och vågar att tro på någonting.