Nov 012012
 

PUBLIC NEWS fokuserar på penningpolitik – det absolut viktigaste politikområdet i Sverige och utomlands sedan flera år. Ändå är det ett område som andra redaktioner knappt  granskar över huvudtaget – graskningen sträcker sig till att infantilt kalla ledamöterna för duvor eller hökar!

Av Micael Kallin

Både undertecknad och minst en av skribenterna är intresserade av området – och kunniga hoppas vi. Vi fortsätter och utökar vår bevakning på området och inför en penningpolitisk tab i menyraden för att lättare hitta relaterade artiklar.

Vi har redan skrivit mycket om svensk och internationell penningpolitik, men vi tycker att mot bakgrund av den roll penningpolitiken har fått i världens största ekonomier så är frågan värd att lyftas fram än mer i ljuset. Inte minst mot bakgrund av den förvirring och konflikt som råder kring den svenska penningpolitiken och hur lagen på området ska tolkas.

 

I Sverige är Riksbanksledamoten Lars E O Svensson relativt ensam om att anse att sysselsättning är ett delmål för bankens politik, men i USA finns det målet explicit. Där pågår nu till och med en diskussion om huruvida bankens ska ha numeriska mål för sysselsättningen, på så sätt som SEB skriver om i citatet nedan.

”STÖD FÖR NUMERISKA MÅL BLAND FEDERAL RESERVE LEDAMÖTER. Eric Rosengren, Fedchef i Boston, menar att Federal Reserve ska fortsätta köpa bostadsrelaterade värdepapper (MBS) till dess arbetslösheten faller till 7.25% samt hålla styrräntan nära noll tills arbetslösheten fallit till 6.5%. Rosengren röstar visserligen inte i FOMC i år men kommer att göra det nästa år. Dennis Lockhart, Fedchef i Atlanta framhöll däremot i ett tal under gårdagen att lågräntepolitiken ska fortsätta tills det sker en tydlig, generell förbättring på arbetsmarknaden och att man inte ska koppla penningpolitiken till enskilda arbetsmarknadsindikatorer. Det senaste Fed-protokollet visar dock att flera ledamöter stöder idén att använda specifika, numeriska mål för att avgöra hur länge lågräntepolitiken ska fortsätta.”

Vi återkommer snart med mer om svensk och utländsk penningpolitik – i stort sett dagligen, om de nyhetslänkar vi publicerar räknas in. 

SENASTE PUBLICERADE ARTIKEL OM SVENSK PENNINGPOLITIK (25/10)

Kunnig, kompetent, erfaren och erkänd – men ändå misslyckad som Riksbankschef tycker allt fler. Ingves debattartikel förra torsdagen var ett tydligt avsteg från bankens policy då han deklarerade att det inte skulle bli någon sänkning av räntan. Och mycket riktigt, reporäntan ligger kvar på 1,25 procent var beskedet idag – tvärtemot vad majoriteten av vad ekonomkåren rekommenderar och den expansiva politik som andra viktiga centralbanker bedriver. Förtroendet för penningpolitiken skadas allt mer för varje dag, frågan är om Stefan Ingves kan sitta kvar eller om han är på väg ut. 

Av Micael Kallin

 

Riksbankens beslut på gårdagens penningpolitiska möte att hålla räntan oförändrad är utmanande för många, ja rentav provocerande. Fackföreningar, politiska partier, en stor del av ekonomkåren, andra statliga myndigheter som Konjunkturinstitutet och inte minst minoriteten i bankens direktion ställer sig frågande och allt fler är högljutt kritiska till majoritetens beslut.

Beslutet tas mot bakgrund av att det på senare tid har kommit fler och fler signaler om att Sverige trots allt inte är en ekonomiskt skyddad ö utan att vi i hög grad påverkas av omvärlden. Lite yrvaket har allt fler bedömare tagit till sig att den europeiska skuldkrisen, den dämpade kinesiska tillväxten samt oron om hur USA’s utveckling blir efter valet faktiskt påverkar även svensk ekonomi. Många tycks ha gått omkring och tänkt ”att den här gången är det annorlunda, världen kan rasa utan att Sverige dras med.” Men så var det tyvärr inte.

Den svenska ekonomiska utvecklingen visar dock på motsatsen – senast i går av Konjunkturinstitutets negativa barometerutveckling. Och samtidigt ökar varslen, industriproduktionen dämpas i Sverige och hos många av våra handelspartners och följaktligen pekar nu arbetslöshetsprognoserna uppåt.

Men Riksbanken låter sig inte rubbas, utan beslutade i sin egen värld i direktionsrummet på sjunde våningen att alltså behålla räntan oförändrad. Banken justerade dock räntebanan, så att den nu indikerar att den genomsnittliga reporäntan under det fjärde kvartalet blir 1,2 (1,3) procent. Det är en lika tydlig markering om att det kommer en sänkning av räntan i december, som Ingves debattartikel var tydlig om att banken inte skulle sänka nu. Ingves våndas uppenbarligen över att sänka och gör det ytterst motvilligt – så sent som möjligt.

Orsaken till räntebeslutet nu är att majoriteten som vanligt sneglar oroligt på den finansiella stabiliteten, framförallt hushållens skuldsättning. Motsättningarna inom banken och det alltmer högljudda bråket mellan både ekonomer och politiker om vilken uppgift banken egentligen har kan inte fortsätta. Situationen håller på att urarta till en fars. Riksbankslagen måste förtydligas.

Bråket och otydligheten gäller framförallt synen på den finansiella stabiliteten och hur den ska upprätthållas, vilket undertecknad skrivit om vid ett flertal tillfällen här och i andra tidningar, som Dagens Nyheter, se nedan. Frågan är om Stefan Ingves som inledde en ny mandatperiod som Riksbankschef så sent som i år, verkligen kan sitta kvar på sin post. Hans och bankens förtroende har allvarligt skadats genom otydligheten, bråken och de öppna kampanjerna för och emot bankens politik, läs vidare nedan.

 

2012-10-19

Tre olika Lars utkämpar nu en maktkamp om inflytandet över penningpolitiken och därmed om räntenivån och sysselsättningen. Det är ytterst ovanligt i svensk politik att motsättningarna är så öppet uttalade mellan etablerade toppekonomer. Det började på torsdagen med Riksbankschefens etikettsbrott genom sin debattartikel i Dagens Nyheter. Och på fredagen eskalerade motsättningarna då ekonomiprofessor Lars Jonung kom ut som penningpolitisk fundamentalist i en intervju i SvD Näringsliv, där han säger att inflationsmålet bör sänkas till 1 procent.

”Finansiell stabilitet är Riksbankens viktigaste mål. Det finns ingen annan som kan garantera det. Sedan har Riksbanken fått andra mål såsom inflationsmålet men det måste underordnas målet om finansiell stabilitet. Har vi svårt att nå båda kan vi fundera kring att ändra inflationsmålet, säger Lars Jonung.”  (SvD Näringsliv)

Det är ett häpnadsväckande uttalande av Jonung och en rakt motsatt ståndpunkt mot den allmänna inställningen i Sverige och internationellt – där fokus under en längre tid har legat på att motverka deflationstendenser, samt att stimulera den ekonomiska utvecklingen genom en expansiv penningpolitik.

Jonungs förslag om att sänka inflationsmålet är helt enkelt inte seriöst, det måste snarare vara ett försök att neutralisera debatten och att få Riksbankschefen att framstå som en mittenspelare i den penningpolitiska maktkampen.

Jonungs angrepp har udden riktad mot Lars E O Svensson, men mot även Lars Calmfors

Jonungs ytterst tydliga, om än indirekta, ställningstagande mot riksbanksledamoten Lars E O Svensson är mycket ovanligt i svensk politik bland etablerade ekonomer. Visst hettar det till ibland, men här handlar det om diametralt motsatta åsikter inom det ena av den ekonomiska politikens två huvudområden, nämligen penningpolitiken.

Riksbanken har som bekant fått kritik för att under en lång tid hållit räntan för hög, vilket enligt Lars E O Svenssons beräkningar har kostat cirka 40.000 jobb i genomsnitt under den senaste 15-årsperioden. 40.000 personer fler har alltså varit arbetslösa under perioden än vad som varit fallet med en räntenivå bättre anpassad för att nå 2 procents inflation.

Motsättningar i flera år

De tydliga motsättningarna om räntan inom Riksbankens direktion har eskalerat sedan de uppstod för ett par år sedan. På den ena sidan står direktionens två mer kunniga och akademiskt tunga ledamöter, Karolina Ekholm och den internationellt erkände penningpolitiske forskaren Lars E O Svensson. De två har under lång tid förespråkat en lägre ränta än majoritetens fyra ledamöter, med Riksbankschefen Stefan Ingves i spetsen. Många kallar därför minoriteten för ränteduvor – det är dock fel och infantilt att ge dem den benämningen. De två är snarare ränteaktivister än duvor, i ett motsatt ekonomiskt läge skulle de sannolikt agera tillsynes som räntehökar, men skulle även då främst vara aktivistiska penningpolitiker.

Det handlar om inflationen 

Riksbankens huvuduppgift är att verka för stabila priser, det är av Riksbanken uttryckt i att inflationen ska ligga runt 2 procent. Den öppna konflikten inom Riksbanken består i huruvida reporäntan även ska användas till att motverka hög skuldsättning hos framförallt hushållen för att motverka en skuldkris och en fastighetsbubbla. Här menar minoriteten i direktionen att dels föreligger det inte en för hög skuldsättning, dels är räntan inte ett lämpligt vapen för att bekämpa en situation med för hög skuldsättning.

När nu en av Sveriges tyngsta ekonomer, ekonomiprofessor Lars Jonung, går ut och inte bara pläderar för stopp mot räntesänkningar utan även talar för ett permanent lägre inflationsmål, alltså med permanent högre räntor och sannolikt högre arbetslöshet – då är det öppet krig – även om de flesta kanske inte förstår det. För den som är det minsta intresserad av politik är det här en maktstrid att bevaka, för den är både viktig och ytterst ovanlig. En strid med de allra mest etablerade och inflytelserika ekonomerna – borde vara en våt dröm för alla politiska reportrar om de orkar sätta sig in i ämnet.

Regeringens utvalde ekonom 

Lars Jonung efterträdde Lars Calmfors som chef för regeringens finanspolitiska råd. Calmfors förespråkade i rådet den rakt motsatta politiken mot Jonungs, nämligen att inflationsmålet snarare bör höjas än sänkas, från dagens 2 procent till 3 eller 4 procent: ”Med en reporänta som under normala förhållanden ligger högre får Riksbanken mer svängrum när det verkligen behövs. Det gäller i en djup kris där ekonomin behöver extra kraftig stimulans, betonar Lars Calmfors.” (DN 2011-09-05)

Nobelpris till insiktsfull ekonom 

Calmfors idé har stöd i internationell forskning, bland annat i amerikansk arbetsmarknadsforskning under fem decennier, som visat att en lämplig inflationsnivå är cirka 3-5 procent. Huvudskälet till det är att löner är trögrörliga nedåt och med aningen högre inflation skulle då relativlöner kunna justeras utan att de nominella lönerna behöver sänkas, något som bland andra nobelpristagaren James Tobin studerat. På så sätt skulle sysselsättningen kunna hållas uppe under ekonomisk kriser som denna – något att tänka på i den varselvåg som nu sköljer över oss.

Nu hävdar Jonung enligt SvD att: ”Redan 1978, långt innan Riksbanken fick ett inflationsmål, föreslog Lars Jonung ett inflationsmål om 1 procent. Nu anser han att förslaget kan dammas av och fortfarande vara aktuellt. Att sänka inflationsmålet skulle innebära att Riksbanken som Jonung formulerar det ”legat rätt hela tiden” i förhållandet mellan reporäntan och inflationsmålet.”

Undertecknad skrev dock en DN-artikel 1997 om behovet av ett högre inflationsmål än 2 procent  – denna använde Jonung i sin undervisning på Stockholms Handelshögskola. Kanske har han svängt en hit, en dit, i sin syn på lämplig inflationsnivå. Eller så ville han, liksom PN, bredda debatten och ge utrymme för en annan syn på penningpolitiken. Om detta kan endast Jonung svara, och han är varmt välkommen att göra det här.

DN-intervjun som tände gnistan (och citerades både i Europa, USA, Gulfstaterna och Kina!)

I en DN-intervju (10/8) med undertecknad beklagade Lars E O Svensson att Riksbanksmajoriteten inte argumenterade bättre för sin sak, han efterlyste fler ledamöter med forskarerfarenhet som kunde föra diskussionen på en högre nivå. Samtidigt beklagade Svensson att penningpolitiken granskas för lite av journalister och andra i Sverige. Det stämmer. Penningpolitiken är en vit fläck på den journalistiska kartan, trots att den nu under flera år har fått axla huvudansvaret för den ekonomiska politiken i både Europa, USA och sedan länge i Japan.

Konflikten och motsättningarna som nu kommit upp till ytan bottnar i två fullständigt olika politiska scenarier, ett med en relativt lägre räntenivå med fokus på inflation, konjunktur och sysselsättning, och ett annat med fokus på finansiell stabilitet. Skillanden har hittills kostat 10.000-tals personer jobbet – helt i onödan har det visat sig, eftersom Riksbanken under 15 år hållit ränta cirka 50 procent högre (1 procentenhet högre) än vad inflationen har stipulerat utifrån Riksbankens egen tolkning av lagen om prisstabilitet.

Man ska förvisso komma ihåg att räntan påverkar inflationen med cirka två års fördröjning, så det är inte helt enkelt även med bästa vilja att hamna på just 2 procents inflation. Men det är beklagligt att majoriteten inte verkar ha lärt sig av misstagen, eller ens visat vilja till att lyssna på sin två kollegor i minoritet.

Ekonomkåren är nu splittrad mellan å ena sidan Lars Jonung som tydligt står bakom Riksbankens majoritet, medan de två ledamöterna i minoritet, Svensson och hans kollega Karolina Ekholm, har stöd av flera tunga ekonomer som Calmfors, Assar Lindbeck och även ekonomer i den så kallade skuggdirektionen, med bland andra den ansedda ekonomiprofessorn Harry Flam.

Samtidigt som det är bra att Riksbankens direktion består av personer med olika åsikter och förhoppningsvis har utförliga diskussioner, är det mycket olyckligt med den osäkerhet som nu råder om hur lagen om penningpolitiken ska tolkas. Lagstiftningen behöver förtydligas. Och Jonungs motvalsutspel bör synas i sömmarna. Det är något obehagligt över att Lars Calmfors, som ett flertal gånger i rollen som chef för det finanspolitiska rådet har kritiserat och kommit i konflikt med finansministern byts ut mot moderaten Lars Jonung, som nu även står upp för Riksbankschefen i media. Det är vakthundar vi behöver, inte knähundar, i granskningen av den yttersta makten – oavsett om det är journalister eller ekonomer som granskar.

Därmed inte sagt att Jonung skulle vara som regeringens eller Riksbankens knähund – tvärtom. Det vet undertecknad av egen erfarenhet som tidigare adjungerad i regeringens ekonomiska råd med bland andra professorerna Calmfors och Jonung – och åtminstone där brukade Jonung anmäla avvikande åsikt. Jonung är en synnerligen sympatisk och kompetent ekonom med ett gott renommé och har tidvis även gjort sig känd för att vara en fritänkande person – under sina gångna år i Bryssel tvingades han dock att rätta in sig i leden. Att ta en tjänst inom EU-kommissionen innebär att man medvetet rättar in sig i leden – det vet forskare, därför avstår många.

Regeringen är smart och väljer en välvillig granskare

Regeringen har nu varit smart, eller feg skulle kanske andra säga, att välja någon som tycker som den själv gör i viktiga frågor som den nu aktuella, för det är inte svårt att gissa vilken sidan finansministern skulle tillhöra i Riksbankens krig.

Även om Jonung formellt sett är oberoende som chef för det finanspolitiska rådet i sin granskning av regeringen, var han inte desto mindre ekonomisk rådgivare till statsminister Carl Bildt och är nu utsedd av en annan samtida rådgivare till Bildt, det vill säga finansminister Anders Borg – för att granska samme Borg. Det är lite olustigt när kollegor och kompisar granskar varandra – det känns inte bra, helt enkelt!

Regeringen måste nu omgående tillsätta en utredare att se över Riksbankenslagen. Penningpolitiken och sysselsättningen är för viktig för att schabblas bort! Osäkerheten om lagen måste däremot bort!

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/jonung-vill-sanka-inflationsmal_7594362.svd 

http://www.dn.se/ekonomi/striden-som-splittrar-riksbanken

http://www.dn.se/ledare/kolumner/riksbanken-maste-bli-tydligare

http://www.publicnews.se/2012/09/22/2012-ars-viktigaste-ekonomisk-politiska-intervju/ 

 

 

 

 

 

 

 Posted by at 10:52