Nov 262012
 

Det har debatterats att det är omöjligt att tolka Magnus Kreppers karaktär i Call girl som annat än Olof Palme. Det förutsätter en ganska hög kunskapsnivå bland biopubliken och att fiktionen inte har möjlighet att sudda ut verkligheten den låtit sig inspireras av.

   PN’s fristående skribent Jenny Damm, ger här ett annat perspektiv på filmen ”Call girl” än det tidigare publicerade journalistiskt kritiska. Här ges istället filmarens syn på debatten om fiktion eller inte. /PN

KRÖNIKA  Jenny Damm

Om media inte hade börjat likställa Magnus Kreppers karaktär med Olof Palme, hur många biobesökare hade då suttit och tänkt, det där måste vara Olof Palme? Enligt kulturrådet är det den unga gruppen (15-29år) som går mest på bio. Låt oss anta att dessa unga har hört talas om Olof Palme, men med tanke på att de antingen inte var födda eller var under 5år när han dog, hur mycket har de sett av honom? Hur många Palme tal har de hört? Och vad vet de om honom? Alla vet helt säkert inte att han var statsminister 1976, alla vet kanske inte ens att han var socialdemokrat. Förskräcklig okunskap kan tyckas, men nog är det många som inte kan säga vilka statsministrar Sverige har haft och när, speciellt före deras egen födelse.

Någon menade på att filmen i alla andra aspekter var väldigt verklighetstrogen, så därför skulle biopubliken inte kunna tolka statsminister karaktären annat än som Palme. Call girl handlade främst om en av den unga 14-åriga tjejerna, om hur hon hamnade på ungdomshem, hur hon smet från det så fort tillfälle gavs, hur hon och hennes kompis dras in i bordellverksamheten, hur hon måste sniffa, vad jag antar är kokain, för att stå ut. Hur pengarna och kläderna förblindar tills de kommit så långt att de måste leverera. Nog måste tittaren vara ganska väl insatt i Geijeraffären och hur dessa unga kvinnor hade det för att veta om filmen är verklighetstrogen eller inte. Nu går det att argumentera att Geijeraffären har ägt rum och därmed måste tittaren anse filmen som verklighetstrogen oavsett av tittarens kunskap om Geijeraffären. Då menar man också att det är omöjligt att skapa fiktion som är inspirerad av verkliga händelser.  Det transparenta fönster som gör att tittaren lämnar verkligheten och går helt in i fiktionen, skulle då spräckas per automatik och tittaren skulle tolka fiktionen som verklighet.

Hade det inte varit för all mediauppmärksamhet kring Call girl och Olof Palme, så hade jag totalt gått upp i fiktionen och bara antagit Kreppers karaktär för en fiktiv statsminister och ja jag vet att Olof Palme var statsminister 1976 och den ende socialdemokratiske sådan under 70-talet och jag känner till Geijeraffären, och även de då unga tjejerna som 30år senare begärde skadestånd, men lika lite som jag nu satt och letade efter Olof Johansson och Torbjörn Fälldin bland bordellkunderna, lika lite hade jag antagit statsministern vara Olof Palme.  Nu satt jag dock och letade efter likheter och visst då kunde jag finna dem.

Call girl har ett tydligt fiktivt tilltal, med Hoyte van Hoytemans vackra foto, och personliga porträtt av karaktärer med fiktiva namn. Det är tydligt att Call girl inte är en dramatisering av verkligheten utan en fiktiv berättelse. En dramatisering av verkligheten hade inte bara haft karaktärer med verkliga personers namn, de hade också haft skådespelare med tydliga utseendemässiga likheter. Dessutom är sådana personporträtt nästan alltid lite opersonliga för att tittaren måste kunna köpa att den verkliga personen det handlar om, ska kunna ha gjort och sagt så.

Call girl är en dramaturgiskt skicklig film på alla plan och det långt ifrån avhängigt av Kreppers karaktär. Dramatiseringar av verkligheten blir ofta, inte helt oväntat, lite svagare dramaturgiskt, helt enkelt för att verkligheten oavsett hur intrig full den än är, inte gör sig så bra dramaturgiskt som en välskriven fiktion.  En manusförfattare måste kunna få ta verkligheten, lägga till, dra ifrån och stöpa om den till fiktion utan att riskera rättsliga efterdyningar

Lagen gör inte skillnad på fiktivt och dokumentär berättande. Fiktion är per definition osant, så hur kan vi kräva att osanningen ska hålla sig till sanningen. När det gäller filmiskt berättande kan ibland fiktionen välja en dokumentär gestaltning för att förvilla tittaren, i ett sådant fall vore det också rimligt att lagen tolkar det fiktiva berättandet som dokumentärt, men så länge den fiktiva berättelsen berättas genom fiktiv gestaltning bör ingen kunna ta den för att vara verklig eller sann, då bör den rimligtvis inte heller ha något sanningskrav på sig. Är det något vi kan lita på i ett samhälle fyllt av reality – TV och fiktiva filmer och TV-serier, så är det att tittaren kan skilja på de två olika gestaltningarna.

 

 

p.s. Det är lätt att anta att andra vet vad man själv vet, hur många kan t ex säga vilka personerna i bildcollaget till Public News tidigare artikel om Call girl är? För er som inte visste kan jag nu avslöja att det den unga mannen är Tadzio från filmen Döden i Venedig spelad av Björn Andrésen, mannen som spanar in honom har Call girl regissören Mikael Marcimains ansikte.

 

 

 Posted by at 10:29