Nov 052012
 

Vem är egentligen ”Sugar Man” av Obama, Sahlin och Annie. Ingen. De har kommit till makten, men där misslyckats var och en – av helt olika anledningar. Två av dem är dock politiskt mer lika varandra än den tredje. Vem ska bort?

KRÖNIKA

Av Micael Kallin

I söndagens krönika om Sugar Man frågade jag mig ”hur kommer det sig att den som har det inte blir det. Och den som inte har det syns och hörs istället”. Frågor som väcks och diskuteras i filmen om Sugar Man  http://www.publicnews.se/2012/11/01/sugar-man-finns-nara-dig/.

Lustigt nog diskuterades snarlika frågor i söndagens Agenda. Allt fler uttrycker sin besvikelse över Barack Obama, hur han till stor del misslyckats med det han skulle företa sig – tvärtemot alla förväntningar. Visst det är inte säkert att någon annan hade gjort det bättre. Nej, säkert är det inte. Men däremot är det troligt att Hillary Clinton hade gjort det bättre.

Obama kritiseras för sin naiva inställning och tro på att han kan prata Kongressen till att få den att göra som han vill. Han kritiseras för bristande erfarenhet av och tålamod med det politiskt utdragna spel som krävs. Han sägs vara en elitistisk pratare – ”not a do’er”. Säga vad man vill om Hillary Clinton, men att hon kan de politiska korridorerna kan ingen ta i från henne. Med henne hade USA säkert fått mer gjort, med fler reformer och överenskommelser genomförda. Och nu hotar en ännu mer komplicerad situation i Washington DC än den som varit de gångna fyra åren, med långtgående politiska låsningar. Hur långtgående beror på vem som blir president så klart, och hur kongressens sammansättning förändras.

Nu var det i och för sig inte presidentkandidaterna som fick mig att börja knacka på datorns tangenter ännu en gång. Nej, det var det paradoxala i att höra Mona Sahlin i Agenda prata om Obamas relativt bristande erfarenhet av det politiska spelet som en förklaring till hans bristande framgångar.

För att koppla tillbaka till resonemangen i filmen och gårdagens krönika om ”Sugar man”, så är det svårt att veta vilken brist eller tillgång som gör det – eller inte gör det. ”Skulle det ha varit lite mer lila eller lite mer grönt” som en producent målande beskrev det i en retorisk fråga om de uteblivna framgångarna för ”Sugar Man” i  USA. Ungefär så kan man fråga sig om politikers uteblivna framgångar också.

Collage Micael Kallin

Mona Sahlin är ett bevis på det. Hon hade ju, tvärtemot Obama, exceptionellt mycket erfarenhet från maktens alla korridorer bakom sig. Både från Riksdagen, Regeringen och partiets inre maktorgan. Ändå lyckades hon inte. Visst, Toblerone är en förklaring, men ändå (en affär som för övrigt säger mer om den låga nivån på politisk journalistik än om Sahlin). Och hur kunde hon begå misstaget att släppa in Vänsterpartiet i samarbetet med Miljöpartiet inför valet 2010. När hon vek ned sig i den frågan, vek hon ned sig för gott. Även om Mona till viss del var visionär och framåt i frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter, var hon ändå främst en arbetshäst. ‘

En politiker som däremot på ytan påminner om Obamas visionära stil är Annie Lööf. Där är det visioner och mycket prat i kombination med många felsteg och ogenomtänkta beslut. På ett sätt är det egentligen djupt orättvist att jämföra Obama med Annie. För man kan inte anklaga honom för att vara ogenomtänkt, oerfaren eller vilsen. Han är möjligen något naiv och hade underskattat de praktiska problemen med att få kongressen med sig. Annie å andra sidan har hittills varit en besvikelse för de flesta. Hon framstår allt mer som en katastrof och den som slutligen kan köra partiet i graven för gott.

Vad kan man då lära sig av dessa tre olika, men också delvis lika politiker, trots att de kommer från två helt olika kulturer och många därför säkert protesterar med att det är en obsolet jämförelse? Jo, det de ändå har gemensamt är att de alla tre på ett eller annat sätt har misslyckats, trots att de flesta trodde att de skulle lyckas.

Ingvar Carlsson hade ju krattat manegen för kronprinsessan Mona, men hon lyckades som bekant aldrig att riktigt komma tillbaka efter Tobleroneaffären. När hon väl gjorde det i viss mån, schabblade hon alltså bort det tillsammans med Lars Ohly. Och Obama har åtminstone hittills misslyckats, trots medical care reformen och bin Laden. Och om han nu vinner i tisdagsnattens val lär han få det än svårare. Messias är alltså inte Messias – trots allt. Och kronprinsessan var ingen äkta prinsessa, hon fick vänta med att bestiga tronen – och då var det redan försent.

Och så har vi Annie. Först kan man ju fråga sig hur någon kan vara så dum att välja en 28-årig partiledare. Men kanske hade det kunnat gå vägen ändå. Kanske har hon inte lyssnat på råd. Ja, jag vet inte, men det som framstod som ett löfte har blivit en katastrof. Och av någon anledning som jag inte förstår fullt ut, retar hon gallfeber på många så fort hon visar sig i TV-rutan. Det är nästan så att Jan Björklund framstår som allas favorit om han framträder vid samma tillfälle – relativt sett.

Hur ska alliansen kunna klara sig med sitt persongalleri år 2014. Jan och Annie, fullständigt impopulära, tillsammans med Hägglund som till och med är starkt ifrågasatt inom partiet och så den fullständigt utschasade Reinfeldt som ser lika trött och uppgiven ut som Olof Palme gjorde de sista åren. Liksom Palme längtar han  efter att få komma ifrån rikspolitiken, ut i friheten till en europeisk toppost – men det kommer inte att hända för en svensk inom överskådlig tid – istället får han längta efter något mer realistiskt.

Men vänta nu, det var jämförelsen med ”Sugar Man” som texten började med och borde därför också sluta med det. Nåväl, varken Obama, Annie eller Mona har egentligen mycket gemensamt med honom. Alla tre kom till makten och hade stora förväntningar på sig – men misslyckades. För ”Sugar Man” var det delvis så i USA, flera producenter beskrev honom som ett underbarn, men han blev aldrig känd eller utnämnd till någon rockkung, utan helt bortglömd. Utom i Sydafrika. Men det visste han ju inte om. Och nu när han vet det, bor han ändå kvar i sitt skyffe som en fattig supertalang.

För den som tycker att jämförelsen haltar mellan de helt olika personerna kan istället tänka på något enklare, som varför Ulf Kristersson förlorade mot Fredrik Reinfeldt. Eller varför Leissner vann mot Wibble, eller varför Jonas Sjöstedt fick vänta i ett decennium på att bli partiledare, och sist men inte minst, hur Lena Ek kunde förlora slaget, inte bara en, men två gånger (även om den andra gången skedde i det fördolda).

De som lyckas i karriären brukar säga att ingredienserna är skicklighet, fokus och tur. Men ibland räcker inte det som förklaring. Det är ofta något annat som ska till också. Men det är inte enkelt alla gånger att säga vad det är mer, om det skulle ha varit lite mer grönt eller lila. Eller som en framgångsrik person, som ett år blev utsedd till årets lobbyist, kommenterade det mesta av det han företog sig; ”it can work both ways”!

Vilken väg det går för Obama får vi se på tisdag, men framförallt därefter. Och vilken väg det tar för Annie, det lär vi bli varse senast år 2014. För Mona har vägen redan vikt av. Och det gör den nu också för den här krönikan.