Sep 102012
 


Snart står Blanca Firpo öga mot öga med de män som torterade henne på ESMA för 33 år sedan. Det var ett av militärjuntans hemliga utrotningsläger. I oktober startar en jätterättegång i Buenos Aires, där Blanca Firpo och Dagmar Hagelin är två av 780 fall. SvD har besökt brottsplatsen, där tusentals argentinare ”försvann”. Morden i skräckens hus åter till domstol | Utrikes | SvD.

———————————————————————————————————————————————————————————————

 

KOMMENTAR Man känner smärtan i Buenos Aires. I denna vackra romantiska stad lurar något under ytan. Många ur medelklassen är rädda för att ta en taxi på gatan – den ska förbeställas, helst från ett känt bolag. Hotet om kidnappning skrämmer och det med rätta – slutet är sällan lyckligt. Men kanske är det också delvis ett hjärnspöke, skapat ur minnet av hur fega militärer och underrättelsemän kidnappade, torterade och dödade inne på fruktade Escuela de Mecánica de la Armada, ESMA, och andra platser i Argentina.

Det skedde i Uruguay, Paraguay, Chile och Brasilien – men framförallt i Argentina. Inget annat land i Sydamerika drabbades så hårt av diktaturens fasor på framförallt 70- och 80-talen som Argentina. Och i inget annat land lever smärtan vidare så påtagligt som i Argentina.

Berättelserna i SvD är bisarra. Innan det uttryckligen sägs i texten tänker man på grymheterna i de tyska och centraleuropeiska utrotningslägren. Tankarna far också vidare till den surrealistiska vardagen i Nicolae Ceaușescus Rumänien, som åtminstone undertecknad upplevde som ännu värre än den i Östeuropa, Sovjetunionen, Kina och på Kuba. Tankarna går också till de på nära håll iakttagna grymheterna på Balkan.

Men nu är det Argentina det handlar om. Kontrasten är slående mot den kollektiva minnesbilden i grannlandet Brasilien, som hade en mer långvarig, men om uttrycket tillåts, ”mildare” diktatur – med färre trakasserade och döda. I Brasilien möts man ofta av ett aningen förvånat eller ointresserat uttryck om diktaturen förs på tal. Inte i Argentina. Där lever den vidare i minnet och på Plaza de Mayo, där de stolta mödrarna håller rättvisans och demokratins fana högt. Att minnet av diktaturen lever vidare i Argentina på ett annat sätt än i Brasilien har troligen sin förklaring i omfattningen och allt det som fortfarande är ouppklarat, det som skulle sopas under mattan genom amnestier eller annat olagligt, eller åtminstone ovärdigt, agerande. Men kanske bidrar också de disparata folksjälarna till hur historiens låga hålls vid liv på olika sätt. ”Seja feliz é a coisa mais importante na vida” – att vara glad är det viktigaste i livet trallar den sorglöse brasilianaren ständigt – vars kultur utgörs av en särpräglad variant av katolicism med förträngning som ledstjärna – allt som inte är positivt skall förträngas och glömmas bort. Samtidigt som Argentinaren genomlider ännu en session hos psykologen, för att minnas och vända på varenda sten.

Mödrarna på Plaza de Mayo och alla andra kvarlevande och brottsoffer har dock rätt i sin strävan att kräva upprättelse för sina egna och anhörigas umbäranden – även om det gått 30 år eller mer. Ty det brott som inte sonas har heller inte inträffat. Inte mindre än 800 personer väntar på sina domar. Förövarna från ESMA har ingått en tystnadens pakt. Men nu tvingas de att tala igen och förhoppningsvis blir de fällda.

Erfarenheten säger att det är det allra värsta av övergrepp och hån om förövaren kommer undan med sin handling, då lever den vidare i minnet. Då kan brottet och dess skador inte läkas och glömmas. Förövaren måste dömas till ett straff. Domen blir ett kollektivt erkännande av att offret har utsatts för en kriminell handling som samhället tar avstånd ifrån. Samtidigt innebär den ett fördömande av gärningsmannen. Därefter kan försoningsprocessen inledas, med den personliga försoningen och accepterandet. Till den dagen då domen faller kommer mödrarna att fortsätta protestera och lida. För hur ska de kunna glömma. Och de barn som föddes inne i helvetets hus ESMA, och sen kidnappades och fostrades av sina föräldrars bödlar, hur ska de kunna försonas med sina livsöden. För om smärtan och förnedringen går att mäta, är det nog just de som är dem allra värst utsatta av brottsoffren. Troligen lärde de sig, ovetandes om de verkliga förhållandena, att älska de ”föräldrar” som de nu sannolikt har motsatta känslor för, eller åtminstone känner att de borde ha det. Vilken ödets ironi.

Vi gläds med dem som nu förhoppningsvis får upprättelse i Argentinas vackra huvudstad i nästa månad. Bördan lättar då och livet kan normaliseras för ytterligare några – bättre sent än aldrig!