Nov 162012
 

Den japanske minnesvärde författaren Yukio Mishima med verk som Demaskering och Den gyllene paviljongens tempel, har i Sverige uppmärksammats på senare tid genom SVT’s Babel och i dag i SR’s Kulturnytt (längst ned på sidan).

Vi passar därför på att återpublicera en av våra mest läsvärda artiklar. En personlig betraktelse över Mishima skriven av Sten Bäckström, som själv bott och studerat i Japan. /PN

 

KRÖNIKA av Sten Bäckström.

Mishima som person företräder på många sätt en motbjudande, totalitär ideologi. Men samtidigt är han en oerhört begåvad författare – konsekvent och kompromisslös. Kanske är det hans oräddhet som gör att han satt sånt avtryck att inte ens det politiskt korrekta etablissemanget tar avstånd från honom – annat än i Japan, möjligen.

När jag som ung såg filmen Mishima – a Life in Four Chapters av Paul Schrader blev jag fullständigt hänförd. Filmen handlar om den ständigt aktuelle japanske författaren Yukio Mishima, som var aspirant på Nobelpriset och som avslutade sitt liv med ett spektakulärt självmort 1970. Det var filmens komposition av musik och bilder som var magisk. Musiken, av Philip Glass, är repetitiv och meditativ. Den ledde mig in i ett tillstånd av eufori. Till detta kom filmens intelligenta och visuella berättande. Filmen har tre nivåer: Ramverket är Mishimas sista dag i livet, den dag då han och hans studenter tillfångatar en general och försöker iscensätta en statskupp. Denna långa sekvens inramar filmen och slutar med Mishimas självmord. Den här delen av filmen är filmad i en realistisk, dokumentär stil med ett aningen grovkornigt färgfoto.

Insprängt i detta ramverk finns sekvenser som beskriver Mishimas tidigare liv, från uppväxten och fram till berömmelsen.  Det är skildrat med stramt, svartvit foto; fortfarande relativt realistiskt, men mer visuellt konstrastrikt och iscensatt. Till dessa sekvenser hör vi författarens egen röst som voice-over. Rösten talar engelska, vilket kan låta märkligt, men det fungerar alldeles lysande. Slutligen: Blandat med ovanstående delar finns sekvenser med iscensättningar av scener ur Mishimas litterära verk; fiktiva dramatiseringar som utspelar sig mot stiliserade kulisser i grälla färger. Det är dessa episoder som ger filmen dess nerv och karaktär. De tre nivåerna blandas hela tiden, och övergångarna sker ofta där en beröringspunkt finns mellan dem. Den enda signal man får om var man befinner sig är berättarstilen. Resultatet är sublimt.

Det som allra mest grep mig i filmen var kompromisslösheten. De tre dramatiseringarna handlar alla om unga män som viger sitt liv åt en uppgift, som kompromisslöst genomför sin plan, och som utan att tveka dör för det de tror på. Det som talade till den grubblande unge man – som var jag – var dödens lockelse, att utan hänsyn till världen offra sitt liv för något man tror på. Jag var uppvuxen i det tråkiga folkhemmet Sverige under 60- och 70-talen. Här fanns inget av intresse att tro på. En grå jämlikhet, arbesförmedlingen och medlemskap i facket var frustrerande förnuftigt och bedövande andefattigt. Kommunismen, som var så populär vid den här tiden, utövade aldrig någon lockelse på mig. Inspirerad av Mishima började jag istället drömma om döden.

Det kanske inte är så svårt att förstå att det ofta är välbeställda, intellektuella unga män ur medelklassen – lugna på utsidan men arga på insidan – som blir självmordsbombare eller som attackerar hederligt arbetande poliser i ideologins namn. När jag själv växte upp fanns islamistiska självmordsbombare inte i sinnevärlden. Istället fanns fenomenet på mycket närmare håll. Tyska sekulariserade, kvasiintellektuella ungdomar blev terrorister och mördade och sprängde bland annat Västtyska ambassaden i Stockholm. De kallades Baader-Meinhoff-ligan. Samma fenomen fanns också i Italien. Att den tidens etablissemang och vänsterkrafter oftast urskuldade de unga terroristerna och istället demoniserade de myndigheter som jagade dem – precis som man gör idag – är en sak som förtjänar att diskuteras vid ett annat tillfälle.

Något jag hade gemensamt med de unga män som genom historien tagit till vapen var min lättja och oförmåga att ta mig någonting för. Jag borde förstås ha kastat mig över Mishimas litterära produktion med glupande aptit. Men jag var frustrerad över livet och tom på energi och kraft. Jag orkade bara läsa en av hans romaner, Demaskering, som jag fortfarande minns för dess oerhörda uppriktighet och självutlämnande innehåll. Jag har i min ägo fortfarande en samlingsvolym med fyra av Mishimas kortare romaner på engelska, men jag har aldrig orkat läsa den. Och antagligen är det så att de flesta som mördat i kommunismens namn aldrig orkat läsa igenom Kapitalet av Marx. Möjligen har de orkat igenom Kommunistiska manifestet, för det orkade jag själv – för övrigt ett tunt dokument som saknar ett stringent resonemang och har stora logiska luckor.

Men jag lät mig aldrig dras med hela vägen av drömmar om döden. Jag kunde se skillnad på verkligheten och fantasin. Jag kunde betrakta min fascination inför döden utifrån, och avstå från att göra verklighet av den. Och det är väl det som skiljer mig från terrorister och heliga krigare av olika slag. Antagligen gör de flesta frustrerade unga män som jag – deras våldsamhet stannar i tankevärlden. Ett fåtal tar steget in i revolutionens eller terrorismens rosenskimrande våldsvärld. Det unika med Yukio Mishima är väl att han gjorde både och. Och när han gjorde det överglänste han i stort sett alla andra. Han blev en lysande författare och intellektuell, samtidigt som han chockerade hela världen med sin totalitära, våldförhärligande ideologi, och slutligen sitt bisarra, offentliga självmord.

För hans ideologi är omskakande, och det är märkligt att han är så accepterad av det intellektuella etablissemanget. Vilken annan man som förespråkar diktatur och försökte avskaffa demokratin med en statskupp, förhärligar sin muskulösa kropp, ägnar sig åt militär disciplin och stridsövningar med sin privatarmé och som förhärligar självmord och krigarideal kan bli så accepterad av västerländska intellektuella? I gårdagens (7 oktober 2012) avsnitt av det oerhört pretentiösa litteraturmagasinet Babel var det i alla fall tydligt att ingen direkt ville kritisera honom. Kan det bero på att han är så sammansatt? Att han är genial, fascistoid, anti-kapitalistisk och homosexuell samtidigt? Att den s.k. intellektuella eliten helt enkelt inte riktigt förstår honom? Att de är rädda att tycka fel?

Om det är någonstans Mishima är kritiserad så är det i Japan. I det reportage som sändes i Babel var det bara de två japaner som intervjuades som ville förminska Mishima. Hans tidigare författarkollega, numera borgmästaren i Tokyo, beskrev Mishima som en förvirrad särling med bisarra idéer, uppmuntrad av närstående ja-sägare. Eftersom han var så besatt av döden var det lika bra att han fick dö, konstaterade den före detta vännen lakoniskt. En påstådd älskare var inte lika hård, utan verkade inta en mer ömsint hållning till den stackars vännen Mishima och hans bristande självkänsla. Den förgudning som Mishima genomgått i västerlanden lyste med sin frånvaro. I Japan i allmänhet skäms man faktiskt ganska mycket för Mishima. Den känslan kanske har avtagit något med åren, men på den tiden när de begav sig betraktades författaren som mycket pinsam. I det tidevarv när Japan lämnat den förödmjukande förlusten i andra världskriget bakom sig, etablerat demokrati och påbörjat ett ekonomiskt under, då kom Mishima med medeltida krigarideal, kejsardöme och förakt för kapitalismen.

Och det var dessa tveksamma ideal jag, som ung man, så småningom erkände för mig själv. Jag tjusades av de kompromisslösa krigaridealen på ett känslomässigt plan – antagligen på samma sätt som generationer av unga män lockats av krigets spänning – innan de egentligen visste vad det innebär. När jag begrundade saken insåg jag ju att Mishima stod för idéer som jag omöjligt kunde ställa upp på: Diktatur, avskaffande av marknadsekonomi och ett samhälle som saknar grundläggande friheter. Det gamla japanska samhälle där personligt ansvar och samvete inte räknades, utan enbart lojalitet till din överordnade. Den lojaliteten måste du vara villig att offra livet för. Självständigt moraliskt tänkande existerar inte. Det var sådana idéer som ledde japaner till att begå folkmord mot kineser och att kollektivt löpa amok under andra världskriget.

Ändå kan jag ju undra om Mishimas ideal var verkliga, i så måtto att de var ett hot mot någon? Mig veterligen skadade han ingen annan än sig själv, och var inte hela hans liv ett slags teaterföreställning inför världen? Trodde han verkligen att han skulle lyckas med sin statskupp? Mycket talar väl för att kuppförsöket bara var ett sätt för honom att iscensätta självmordet? Att fullborda det konstverk som var hans liv. På så sätt kan man säga att han lyckades med att både leva ut sin våldsförhärligande ideologi och samtidigt behålla den i den intellektuella världen.

På ett sätt känner jag trots allt en stor beundran och fascination för Mishima. Det är inte en beundran för hans romanfigur som i en terrorhandling mördar den slemme kapitalisten som förrått Japans själ och sedan begår ett förföriskt vackert självmord på en strand inför den uppgående solen. Inte heller beundrar jag egentligen de andra tragiska figurerna som löper linan ut i hans andra verk. Men jag beundrar Mishima själv för att han vågade vara den han ville vara, trots att han var hånad och föraktad av många. Han vågade stå upp för vad han ville stå för, till synes totalt obekymrad om hur omgivningen skulle uppfatta honom – och den uppfattade honom ofta som en klumpig dinosaurie. I den meningen var han en fullständigt fri människa, han stod fri från samhällets kontroll och fördömanden. Och det är en form av intellektuell kompromisslöshet som är oerhört ovanlig i det moderna samhället. Kanske är det därför han är så beundrad, även av dem som man tycker borde ta avstånd från honom, för att han vågade vara det som intellektuella så sällan är – självständig och fri.

 

Lyssna även på SR Kulturnytts radioessä av Ragnar Strömberg