Sep 052012
 

Barak Obama

IN DENVER four years ago, an inspiring presidential candidate announced that he would change America. Barack Obama promised to put aside partisan differences, restore hope to those without jobs, begin the process of saving the planet from global warming, and make America proud again. Next week Mr Obama will address his fellow Democrats at their convention in Charlotte, North Carolina, with little of this hopeful agenda completed. Three million more Americans are out of work than four years ago, and the national debt is $5 trillion bigger. Partisan gridlock is worse than ever: health-care reform, a genuinely impressive achievement, has become a prime source of rancour. Businessfolk are split over whether he dislikes capitalism or is merely indifferent to it. His global-warming efforts have evaporated. America’s standing in the Muslim world is no higher than it was under George W. Bush, Iran remains dangerous, Russia and China are still prickly despite the promised resets, and the prison in Guantánamo remains open. President Obama: Four more years? | The Economist.

———————————————————————————————————————————————————————————————

 KOMMENTAR Hemkomna från en välbehövlig minisemester är det dags för Public News att slå upp portarna igen –   lagom till att på avstånd få se vilka mirakel ”Messias” kan åstadkomma på Demokraternas konvent i Charlotte, torsdag kväll. The Economist gör en jämförelse med för fyra år sedan då han på det konventet mottogs som en Messias, presidentkandidaten Barack Obama.

Karikatyren visar Obama som 2008 basunerar ut den välkända frasen ”Yes we can”, varpå konventdelegaterna repeterar ”Yes we can”. Nu, fyra år senare, är bilden annorlunda: ”We did as well as could be expected considering the historically precarious economic circumstances” men delegaterna tappar snart bort sig och kommer av sig – på samma sätt som hela Obama(väckelse)rörelsen har kommit av sig, kan man säga. Även om Obama har rätt i sin reservation så träder bilden av ett misslyckande fram. Det är därmed inte sagt att någon annan hade lyckats bättre under de gångna fyra svåra åren, med en kraschad bostadsmarknad, relativt hög arbetslöshet och lägre tillväxt än den långsiktigt hållbara och, inte minst, en omvälvande situation på finansmarknaderna – ekonomiska förutsättningar som Obama ärvde efter den konfrontative och ofta krigshetsande republikanske presidenten Georg W Bush’s åtta långa år vid makten.

Trots reservationerna håller vi med vår egen presidentkandidatexpert, demokraten Elizabeth Walentin, som i sin kolumn skriver att ”tills nyligen har Obama haft svårt att prata konkret om vad han har åstadkommit. Även de största anhängare har det svårt att snabbt rabbla vad hans främsta succéer har varit den senast fyra åren (…)”. Och även Public News har svårt att rabbla framgångarna: Sjukvårdsreform och sjukv…. eller, vänta nu… just det, det finns ju en personlig triumf också för Obama – bin Laden. Hur det gick till och när, att infånga och tillintetgöra bin Laden, det går det dock att spekulerar i. Men äran tillfaller ändå Obama, vilket är något av en historiens ironi. Krigspresidenten Bush jagade denne bin Laden under alla sina år vid makten, men det blev den ”Messias” som skulle skapa fred på jorden och ett bättre liv för alla, åtminstone för amerikaner, som tog bin Laden – that’s the way the story goes… Sen måste det ju medges att Obama också lyckats förbättra USA internationella rykte och har modifierat stormaktens utrikespolitik i en positiv riktning.

The Economist ledarkommentar beskriver ändå Obama huvudsakligen i negativa ordalag, som den stora reformatorn som blivit en försiktig man omgiven av öar av rådgivare. En presidentkandidat som tidigare i starka ordalag utlovade lösningar på landets allra allvarligaste problem, men som inte ens lyckades backa upp sin egen kommissions lösning på att minska budgetunderskottet. Nu är ödets timme inne och Obama måste ta chansen att på torsdagskvällen visa upp sig på ett konstruktivt sätt – då räcker det inte med negativ campaigning. Istället måste Obama lyckas förmedla vad han vill de kommande fyra åren, dels för att ha bättre förutsättningar att bli återvald, dels för att enklare kunna agera som en återvald president, enligt The Economist.

Eftersom det finns en risk/chans att republikanerna kontrollerar både representanthuset och senaten gäller det att Obama har svar på vad han konkret vill genomföra för politik och att det verkligen finns förutsättningar att genomföra den politiken under rådande maktförhållanden i kongressen. För det går inte att komma ifrån, att de allra flesta – både anhängare och motståndare – utmålar Obama som en sympatisk och elegant liberal som pratar mycket men levererar lite. Republikaner använder dock, som bekant, mindre smickrande adjektiv för att beskriva liberalen – ord som inte passar sig för att återge i skrift.

Nu kan det vara på sin plats att påminna om, att vilka politiker som lyckas leverera eller inte ofta beror på historiska omständigheter. Om vi till exempel går till den svenska moderna historien så ärvde Bildt-regeringen 1991 en ekonomi i fritt fall, vilket de flesta ekonomer och även ledande Socialdemokrater kan skriva under på. Trots att Bildt, med benäget bistånd av finansministern Anne Wibble och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck med sin kommissions råd, lyckades stoppa moraset och få skutan på rätt köl och riktning så kom skörden av det långt senare – under Göran Perssons år vid makten. Persson var den som, först som finansminister och sen som statsminister, fick implementera mycket av Lindbeckkommissionens 113 förslag på åtgärder av vad som måste göras som svar på de ekonomiska strukturproblemen och de svåra åren i början av 90-talet. Och den som nu skördar frukterna av den politiken är finansminister Anders Borg, som i och för sig var med som sakkunnig till just Bildt under de svåra åren – och har nu tillsist blivit belönad för kampen då.

I USA sitter nu en beskuren president som ärvde en mycket svår situation både ekonomiskt och utrikespolitiskt, frågan är vad han hade kunnat göra mer. I kväll, torsdag, hoppas vi framförallt få svar på vad han vill och tror sig kunna göra mer – de kommande fyra åren. Kan han inte svara på det, heter näste amerikanske president Mitt Romney, med vicepresidenten Paul Ryan – ve och fasa! Ryan riskerar världen då att få dras med inte bara åtta, utan snarare 16 år vid makten. Hellre ser vi då en vältalig Messias, även om han riskerar att bli ”the lamest of ducks” (för att citera The Economist), vid makten.

 

 Posted by at 20:37