Okt 082012
 

Av Robert Bergqvist, chefsekonom SEB.

 

Europas finansministrar ska de närmaste dagarna – och inför det informella EU-toppmötet 18-19/10 – ta ställning till olika förslag som innebär steg mot en bankunion. Stegen är ett viktigt led i att dels stabilisera och stärka Europas Ekonomiska och Monetära Union EMU, dels bryta den för vissa länder negativa kopplingen mellan svaga banker och svaga statsfinanser. I så motto är förslaget i skrivande stund ett mycket centralt, välkommet och rätt steg i riktning mot att försöka lösa den utdragna eurokrisen.

Bankunionen är delvis ihopkopplad med en annan viktig händelse; nu startar den permanenta överstatliga krisfonden ESM (European Stability Mechanism) sin verksamhet i Luxemburg. ESM har till uppgift att dels förhindra att euroländers likviditetsproblem blir till solvensproblem, dels begränsa smittorisker inom och mellan euroländer. ESM ska kunna stötta direkt såväl stater som enskilda banker.

——————————————————————
Detta bör du känna till om krisfonden ESM
* ESM startar sin verksamhet den 8/10 2012
* ESM ska få in € 32 mdr (av totalt 80 mdr) av euroländerna före 23/10
* ESM ska både förvalta € 80 mdr och låna upp kapital för utlåning
* EFSF (tillfällig krisfond) upphör att vara aktiv 30/6 2013
* ESM:s totala utlåningskapacitet är € 500 mdr (max 700 mdr inkl EFSF)
* ESM ger stödlån för akuta kriser men också i förebyggande syfte
* ESM kan intervenera i såväl primär- som sekundärmarknaden
* ESM kan låna ut pengar direkt till banker (under gemensam tillsyn)
* ESM kan tvinga länder att betala in upp till € 620 mdr inom 7 dagar
* ESM:s styrelse består av 17 finansministrar; observatörsstatus för EU-kommissionären för ekonomiska/monetära frågor samt ECB-chefen
* ESM-beslut kring bl a stödlån fattas med i princip 80% majoritet, vilket ger Tyskland (27.14% röststyrka) och Frankrike (20.38%) vetorätt
* ESM är beslutkraftig med 2/3 av alla euroländer med 2/3 av rösterna
* ESM ska ge stödlån inom loppet av 3-4 veckor från ansökningsdag
———————————————————

 

Med ESM på plats ökar sannolikheten för att euroländerna de närmaste 1-2 månaderna försöker hitta en mer permanent lösning på såväl Greklands som Spaniens skuldproblem. Grekland är i behov av en ny skuldrekonstruktion medan Spanien behöver fångas upp i det kollektiva finansiella skyddsnätet. En huvudfråga för ESM:s styrelse blir på vilket sätt fondens utlåningskapacitet på 500 miljarder euro ger bäst effekt och muskelstyrka; via direkta stödlån till stater/banker eller via verktyg som ger större hävstångseffekter på ESM:s kapital (försäkrings- och/eller fondlösningar SPVs)?

Bankunionen har i ”De fyra ordförandenas rapport” (26 juni 2012) identifierats som en av fyra nödvändiga byggstenar som krävs för att återupprätta stabiliteten i EMU och ska i förlängningen bana väg för en politisk union och en federation mellan de 17 euroländerna. Detta gör att förslaget till bankunion även har en i hög grad politisk dimension även för länder som t ex Storbritannien och Sverige som tills vidare valt att stå utanför eurosamarbetet. Förslaget till bankunion inbegriper således en dimension som går bortom en mer allmän önskan om ett utökat internationellt samarbete, samsyn och likformighet kring tillsyn, regelverk/krav för globalt verksamma finansiella institut.

Förslaget, som i skrivande stund är föremål för ytterligare diskussioner och naturligen därför har lösa konturer, ser ut att komma att bestå av tre överstatliga/kollektiva delar: tillsyn, krislösningsmekanism samt insättningsgaranti. En gemensam tillsyn som bedrivs av Europeiska centralbanken ECB är positivt eftersom den ”kvalitetssäkrar” nivån på den övervakning och uppföljning som sker av finansiella institut i enskilda EU/euroländer. Det kan bidra till att öka förtroendet för EU:s banker, öka stabiliteten och sänka upplåningskostnader. Det främjar kreditförsörjningen och därmed den ekonomiska tillväxten i Europa. Frågan är dock om ECB mäktar med uppgiften att bedriva tillsyn av alla EU:s banker utan att göra avkall på tillsynskvaliteten.

Tidtabellen är rejält forcerad. Tanken är att banker som erhållit någon form av statligt stöd ska vara först ut med att hamna under ECB:s tillsynsparaply. Från 1 juli 2013 är det tänkt att systemviktiga banker ska införlivas i systemet och från 1 januari 2014 ska samtliga av åtminstone euroländernas banker stå under gemensam tillsyn.

Det faktum att den gemensamma och överstatliga tillsynen läggs under ECB är alltså ett krav för att ESM ska kunna ge direktstöd till banker och därmed ge det finansiella systemet och euron stabilitet. Men det finns invändningar både kring hur realistisk tidtabellen egentligen är för att hinna få alla bitar på plats samt hur många bankersom ska övervakas av ECB respektive nationella tillsynsmyndigheter.

Den kollektiva riskspridning mellan länder som en bankunion innebär kan dock öka moral hazard problemet i enskilda länder och i enskilda banker. En bankunion kan dock aldrig frånta enskilda banker och nationella tillsynsmyndigheter det huvudsakliga ansvaret för att agera på ett sätt som säkrar den finansiella stabiliteten.

Det är Sveriges regering och riksdag som avgör om Sverige frivilligt ska ansluta sig till hela eller delar av euroländernas nya bankunion. Ur svensk synvinkel torde i dagsläget en anslutning till den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) vara den minst kontroversiella medan en anslutning till de två andra delarna kan uppfattas som att Sverige tar ett alltför stort politiskt steg och gör en opinionsmässig avvikande rörelse i eurofrågan. Det svenska folkomröstningsresultatet från 2003 gäller ju fortfarande enligt en majoritet av de politiska partierna.

Sverige behöver för en eventuell anslutning till delar av bankunionen ha rösträtt i Europeiska centralbanken ECB:s styrande råd. Det torde knappast vara något problem trots att en sådan lösning saknas i dag. Den penningpolitiska beslutsprocessen kan avskiljas från den del av ECB som ska övervaka den finansiella stabiliteten och bedriva tillsyn av banker. Det finns dock uppenbara gränsdragningsproblem mellan de två områdena som måste klarläggas. Möjligen reser en svensk bankunionsanslutning och det huvudansvar som ECB ska utöva frågor kring om Finansinspektionens verksamhet, till vissa delar, ska underordnas den svenska centralbanken.

Den svenska regeringen vill ha möjlighet att kunna ställa högre krav på svenska banker än de krav som ställs på EU/internationell nivå. Sannolikt kommer Sverige att få igenom denna möjlighet vid en anslutning till bankunionen. Men det innebär en snedvridning i konkurrensvillkor för finansinstitut som verkar internationellt. Det är olyckligt. Om Sverige deltar fullt ut i bankunionens samtliga tre delar blir det svårt att motivera varför svenska banker ska stå under hårdare regelverk/krav eftersom själva syftet med den kollektiva riskspridningen/tillsynen är att utjämna eventuella förluster/problem som uppstår.

Det är svårt att se trovärdighetsmässiga nackdelar för svenska banker om Sverige skulle välja att stå utanför bankunionens samtliga tre delar. En kombination av svenska tillsynsmyndigheter som åtnjuter trovärdighet och besitter kompetens tack vare kriserfarenhet från 1990-talet, kapitalstarka banker samt stabila och starka offentliga statsfinanser ger den motståndskraft som Sverige behöver vid eventuell ny global finansoro. En anslutning till gen gemensamma tillsynsmekanismen kan dock uppfattas som positivt ur ett internationellt perspektiv; att Sverige deltar i de globala forum och system som ska säkra stabiliteten och minska riskerna i det finansiella systemet.