Apr 092014
 
Racet om vem som kan höja skatten mest startade i höstas med Socialdemokratins komiska, för att citera Assar Lindbeck, kritik av regeringens budgetpolitik. Det är en ny form av populism – masochismpopulism – en tävlan om vem som är bäst på att höja skadliga och onödiga skatter mest. Skadliga så tillvida att de bromsar konjunkturen och höjer därmed den konjunkturella arbetslösheten och i värsta fall även den strukturella. Onödiga eftersom extra statsintäkter sannolikt inte behövs. De arbetslösa kan dock – i sin fattigdom – glädjas åt att den internationellt rekordlåga statsskulden blir än lägre. SEB’s chefekonom uppmärksammar fenomenet, se citatet enda. /PN

Bild1

Skattehöjarracet

”Såväl regering som opposition företräder i dag en finanspolitisk strategi som försvagar återhämtningskraften i svensk ekonomi, vilket i praktiken ökar pressen på Riksbanken att föra lågräntepolitik. Visserligen kan Alliansens punktskattehöjningar lyfta KPI-inflationen, men det blir inte mycket. Faktum är att det är lätt att hitta konjunkturella (lediga resurser), finansiella (låga räntor),strukturella (stärka konkurrenskraften långsiktigt mot omvärlden) och internationella (för stora bytesbalansöverskott) skäl till mer expansiv finanspolitik. Men finansminister Borgs vårbudget verkar bli utan stora överraskningar. 

Statsministern väljer att satsa på säkra kort inför valen i maj och september: inga ofinansierade nya reformer, överskott i statsfinanserna, fortsatt jobblinje samt väljarnas tillit till regeringsförmågan. Vid flera tillfällen har budskapet varit att svensk ekonomi måste ha skyddsvallar för ekonomiska nedgångar och finansiella kriser. Statsskulden ligger i dag på ca 30 procent av BNP. Beräkningar visar att om vi tror på en nominell BNP-tillväxt på ca 4 procent per år framöver kan statsskulden bli så låg som 20 procent av BNP om tio år med en balanserad budget (vi antar också att Riksbanken betalar tillbaka sina lån till Riksgälden). Med dagens statsskuld kan vi i praktiken sägas ha en buffert på 1 900 miljarder kronor för att hantera framtida problem. Det borde faktiskt räcka ganska långt i kristider. ? 

Så trots att bara 7 veckor kvarstår till EU-valet och fem månader till riksdagsvalet väntas valfläsket vara magert. Valtaktiskt rätt med tanke på att väljarnas minne är kort och att det kan behövas ett visst reformutrymme för Almedal och sommartal inför valrörelsen i september. Men svensk finanspolitik verkar ha kommit till ett tydligt vägskäl: perioden med inkomstskattesänkningar har kommit till ett slut. Frågan är: vilka skatter ska upp under mandatperioden?” 

Robert Bergqvist, SEB