Feb 092014
 
Vem är Vem, kan man undra efter ha lyssnat på SVT-programledaren/psykologens utfrågning av partiledarna Sjöstedt och Björklund. Och ”Vem Ska Jag Tro På – Tro på när allt är såhär – Och ingenting vi nånsin med nåt menar” – kan man liksom Thomas Di Leva fundera över. För något måste blivit fel när vänsterpartisten pratar som John Stuart Mill, emedan socialliberalen reciterar Margaret Thatcher – ”en skärva till de svaga och fattiga”.

Bild1

Liberalen Jonas Sjöstedt vs Thatcheristen Jan Björklund – av Micael Kallin

På söndagkvällen visade SVT utfrågning av Jan Björklund om hans bakgrund och värderingar. Innan programmet såg jag via SVT-play ett tidigare avsnitt med Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Att se de två avsnitten direkt efter varandra gav ett förvirrat intryck. Först trodde jag att mitt omdöme svek mig när jag uppfattade Jonas Sjöstedt som liberal. Men de två statsvetarna som efter intervjun kommenterade svaren noterade detsamma – Sjöstedt betonade ofta värderingar som brukar räknas som liberala – tankarna går rentav till John Stuart Mill.

Ännu mer förvirrande blev det när den som gör anspråk på att vara den sanne socialliberalen – Jan Björklund – mer lät som en medkännande konservativ, såsom Torypartiets nuvarande partiledare David Cameron, men här går tankarna också till den legendariska partiledaren Margaret Thatcher. Thatcher betonade vikten av att medborgaren bidrar till samhället, men även att de som hamnar utanför ska få en skärva – helst genom frivilligorganisationer som Frälsningsarmen eller Röda korset. Björklund har via modersmjölken fått näring av både Röda korset och kyrkan.

Det som är märkligt med Jan Björklund är att han bekänner sig till Socialliberalismen utan att på något synbart sätt besjälas av dess värderingar. Det framstår mer som läpparnas bekännelse, för när han ska förtydliga vilka samhällsfrågor han brinner för är det snarare individens skyldigheter som betonas, ty medborgaren ska inte vara en förtappad bidragstagare. Vid sidan av individens skyldigheter är det två andra värdeord som genomsyrar den Björklundska ideologin; krav och ansvar.

Det måste till krav för att en elev ska utbilda sig; att kunskap skulle kunna vara spännande och lustfyllt verkar vara Björklund helt främmande. Och att skolan skulle kunna vara en intellektuell mötesplats mellan duktiga pedagoger och elever som – frivilligt – vill lära sig något, verkar också vara en främmande tanke. Enligt Björklund ska kunskap snarare piskas in av stränga och kravfulla, men samtidigt kärleksfulla, lärare – medkännande lärare kan det säkert översättas till, vilket leder tankarna till Conservative Compassion och även Thatcher, som för övrigt var utbildningsminister innan hon blev premiärminister. Men Thatchers utbildningspolitik var de facto mer vänsterinriktad än Björklunds, vilket i och för sig inte säger så mycket med tanke på den i ett internationellt perspektiv neoliberala svenska skolpolitiken.

Men är det ändå inte märkligt att utbildningsministerns svar på vad han brinner för vare sig gäller att minska segregationen i skolan eller de tilltagande skillnaderna i resultat mellan skolor och elever. Nej, att bekämpa ojämlikheter är inget partiledaren brinner för när han blir tillfrågad – istället är det alltså skyldigheter, krav och ansvar. Och så en skärva till de fattiga, men inte utan att det ställs krav – så klart! Det låter inte som John Stuart Mill. Inte som socialliberalismens fader – Bertil Ohlin. Inte heller som Bengt Westerberg. Dessa skulle säkerligen ta honom för Socialkonservativ, Högerpartist eller Gammelmoderat – beroende på vem som tillfrågades.

Björklunds svar blir ännu märkligare när de ställs i kontrast till Jonas Sjöstedts svar. Sjöstedt brinner för ett jämlikt samhälle där individer har samma förutsättningar att utvecklas. Individens frihet och möjlighet att utvecklas och att få växa betonas ofta av vänsterpartisten. Det låter märkligt likt liberala ideal. Borde inte Björklund säga och framförallt känna och tycka detsamma?

Sjöstedt växte upp i en trygg familjemiljö, vilket enligt honom självfallet var något positivt, men samtidigt upplevde han familjens trygga famn som aningen kvävande och något som han distanserade sig ifrån så snart det gick. Han protesterade i tidig ålder mot att följa med familjen, istället liftade han omkring utomlands redan som 13-åring. För Björklund däremot var familjelivets traditioner och inkluderande något viktigt och ett uteslutande positivt minne från uppväxten – en mer konservativ syn alltså.

Björklund har gjort sig känd för en oändlig räcka av skolreformer, där den ena har ersatt den andra. Själv säger han stolt att han visar på ödmjukhet då han river upp misslyckade reformer och ersätter dem med nya. Men i samma takt som reformerna, kommer det också svenska och internationella rapporter om ökad segregation och allt sämre skolresultat.

Björklunds medarbetare har vittnat om en person som ofta fattar alltför snabba och oigenomtänkta beslut, vilka drivs igenom med envishet i förvissning om att det ska bli bra. Det blir därför tragikomiskt och nästan pinsamt när Björklund betonar att han skolats i det militära, där han har utbildats i en tradition att ”fatta snabba beslut på ofta svajigt underlag” – beslut som sedan drivs igenom med järnhand. Programledaren spricker då upp i ett stort leende och han knappt kan hejda sig att bryta ut i skratt, ser det ut som.

Björklund visar sig vara verklighetsfrånvänd då han klämmer till med påståendet att allt fler väljare är med honom och uppskattar partiets skolpolitik. Av allt märkligt som sägs i intervjun tar detta priset som det mest verklighetsfrämmande – gång på gång har ju misslyckandena inom skolpolitiken utmålats som ett av huvudskälen till Alliansens prekära läge inför höstens val. Men det har uppenbarligen inte Björklund hört, lika lite som han har hört talats om liberalismens utsagor om rätten till lika start i livet.

Samtidigt som Björklund går på socialkonservativa irrvägar, går Sjöstedt i Mills fotspår. Sjöstedt uppmärksammar inte bara ekonomisk ojämlikhet utan också ojämlikheten mellan könen – något liberalen Mill skrev om redan för ett och ett halvt sekel sedan i Förtrycket av kvinnorna. Mill anses som en av feminismens viktigaste inspiratörer. Sjöstedt är en av dem som inspirerats och bekänner sig till feminismen och som feminist beklagar han sig i intervjun över könssterotyper som sina egna barns klädesval.

Från Björklund hörs däremot inte något om oro över individer som inte kan växa på grund av ekonomisk ojämlikhet eller ojämlikhet mellan könen. Det är svårt att se Björklund som feminist och det är väldigt svårt att tro att han bekymrat sig över att sönerna valt för grabbiga leksaker eller kläder. Men sannolikt skulle inte ens Jonas Sjöstedt applådera om sonen valde en rosa klänning istället för en tuff tröja. Även en feminist/västerpartist har sannolikt sina gränser, trots liberala värderingar om individens rätt till sina val. För att vara queer är att gå ett steg för långt för de flesta svenskar.

Ytterligare ett område som skiljer de två partiledarna åt är miljöfrågan. Sjöstedt uttrycker djup oro för miljön och vill se stora förändringar av det han kallar för konsumtionssamhället för att nå en så kallad hållbar utveckling. Från Björklund hörs lika lite om oro över detta, som över ojämlikhet och segregation. Björklund upprepar istället individens Skyldigheter och Ansvar och behovet av att ställa Krav – och så en skärva till de fattiga förstås, för han är ju trots allt Socialliberal.

Vem som är mest Socialliberal av de två får andra avgöra, men utifrån intervjuerna verkar det som om ingen av dem är riktigt i takt med sina respektive partier. Den ene är dock en stor tillgång, den andre allt mer av en börda.

Innan svaret ges på frågan ovan om vem som är mest socialliberal kanske det kan vara lämpligt att påminna sig om vad det innebär att vara liberal  – jo, att från vänster angripa makten och ojämlika förhållanden i samhället. Det är åtminstone den historiska roll liberaler har haft. Och fråga till exempel en amerikan om definitionen av en liberal – för denne vore det självklart att utmåla en vänsterpartist som liberal – det är ju samma sak, skulle säkert svaret bli. En ännu intressantare fråga är vad en statsvetare eller amerikan skulle säga om Björklunds ideologi. 

Avslutningsvis bör betonas att jämförelser i allmänhet mellan Björklund och Thatcher är orättvisa. Thatcher var en stor politiker, trots flera tillkortakommanden, som genomförde många svåra men nödvändiga reformer. Thatcher lade grunden till det moderna Storbritannien som andra sedan skördat frukterna av. Och John Stuart Mill var tvivels utan en stor filosof och liberal ideolog. Och kanske kan Jonas Sjöstedt bli en stor politiker – den som till sist orkar gör upp med Vänsterpartiets skamfyllda förflutna och omvandla partiet till ett modernt liberal-radikalt alternativ i Mills anda. Björklunds eftermäle, som med all sannolikhet lär besudlas av dennes katastrofala skolpolitik, vill vi helst inte spekulera i – åtminstone inte i skrift.