Sep 152012
 

Avskaffandet av läraren som ämneskunnig auktoritet var en avgörande komponent i bygget av den nya skolan på 90-talet. I förändringsarbetet förenades höger och vänster i politiken, men politikerna var inte alltid de mest tongivande. Högutbildade akademiker på olika positioner i samhället gjorde gemensam sak i syfte att skapa den moderna skolan. Priset för experimentet blev högt, men ännu är inte alla mogna att erkänna begångna misstag.

1990-talet var ett svart decennium för skolan med reformer som inte kan beskrivas på annat sätt än katastrofala. Då förenades progressiv pedagogik från vänster i en ohelig allians med högerns avregleringar och managementteorier.  De yttre reformerna, beslutade i riksdag och genomförda av regeringar av olika politisk färg kanske ändå inte är det värsta.

Vad som kommer ta mer tid i anspråk att förändra och ställa till rätta är den mentalitet och inställning till lärare, elever och undervisning som blommade ut under decenniet och en bit in på 00-talet. Eleverna skulle driva sina egna små undervisningsprojekt, gärna ”forska” på egen hand redan i lågstadiet, gemensam klassundervisning ansågs vara omodernt, och framför allt, läraren skulle inte tro att han eller hon hade makt att bestämma över eleverna.

Just att läraren klev ner från katedern och blev en kompis ansågs vara väldigt viktigt. Lärarauktoritet tillsammans med ämneskunskaper kunde stå i vägen för elevernas egen utveckling. För den som tvekar på att detta är sant, står det var och en fritt att botanisera bland all möjlig litteratur från lärarhögskolorna från 90-talet och tidigare än så.

Även personer utanför de pedagogiska fakulteterna, med både hög utbildning och stort anseende, drog sina strån till stacken och förminskade det finaste samhället har. Gunnar Wetterberg är en av Sveriges främsta och mest kända akademiker. Med en forskarutbildning i historia i bagaget och erfarenheter från Utrikesdepartementet, Finansdepartementet och dåtida Riksrevisionsverket är han en produkt av en framgångsrik skolgång och klassisk bildning. Under sin tid som högt uppsatt chef i Svenska Kommunförbundet i slutet av 90-talet författade han den mycket informativa boken Kommunerna (SNS Förlag, 1997). I kapitlet om skolan står följande att läsa apropå undervisning:

En viktig aspekt av den nya tekniken är att den i så hög grad frigör elevernas förmåga och fantasi. Ofta gör den störst nytta när eleverna får tid på sig att sitta, söka och leka vid skärmen. Då behövs inte läraren som undervisare, utan snarare som den som står vid sidan av och ger råd någon gång emellanåt.

/…/ Den stora förändringen är att den nya tekniken minskar skolans och elevens beroende av lärarens kunskaper.

Det är oroande när en bildad man av Wetterbergs kaliber på ett aningslöst sätt uttrycker vad ny teknik innebär för omyndiga elever och skriver om möjligheten att avskaffa läraren. Det är dessutom tydligt att det är en förhoppning som uttrycks. Och det går inte heller att ursäkta med att den nya tekniken var så ny att ingen egentligen kunde förstå att det inte är så enkelt att elever klarar sig själva bara de får en dator – för det skrevs 1997.

Ett annat personexempel ur den akademiska världen som till och med intagit en rent destruktiv position i förhållande till skolan är Mats Ekholm, professor i pedagogik. Till skillnad från Gunnar Wetterberg har Ekholm i både ord och gärning haft stor betydelse för den utveckling den svenska skolan tog i slutet av förra seklet. Få personer, om ens någon, torde kunna mäta sig med Ekholm vad gäller övertygelsen om att läraren som ämneskunnig auktoritet har en direkt skadlig effekt på elever. Hans åsikter och övertygelser utgjorde däremot inget hinder för honom att bli utnämnd till generaldirektör för Statens skolverk år 1999. I en intervju i Svenska Dagbladet efter utnämningen talar han om den svenska skolan som ”snäll”, och om sin hjärtefråga, elevinflytande, säger han:

Problemet är att om eleverna ska få mer makt måste ju någon annan avstå från sin, och de vuxna i skolan är som andra makthavare, de håller kvar i makten. Då är det viktigt med ett statligt verk som driver på utvecklingen.

Att Mats Ekholm tänkte använda den statliga myndighet han just tillträtt till att klä av Sveriges lärare ansågs inte vara konstigt. Med kommunerna som skolans huvudmän och det faktum att olika regler som tidigare tjänat till att garantera kvaliteten i undervisningen försvunnit (lärarbehörighet, rektorsbehörighet, undervisningsskyldighetsreglering, etc), gjorde saken tämligen enkel.

Den borgerliga drömmen om den avreglerade, flexibla och marknadsanpassade skolan passade som hand i handske med fackpedagogers uppfattning om den unge kompetente eleven (entreprenören?) som själv driver sin utveckling och avgör vad som är lämpligt att lära. Ja, nog krävs det en extra stor portion svensk naivitet för att denna skola kunde förverkligas.

Vad som är lustigt men positivt är att utvecklingen, nu under borgerlig flagg, går mot ett mer uppstyrt och strukturerat skolväsende, där i stort sett all energi läggs på att återupprätta läraryrket och ställa tillbaka katedern där den hör hemma, nämligen i klassrummet. Lärarnas kunskaper är viktigare än någonsin, just med tanke på den nya tekniken och vår internationaliserade värld. Den gamla folkhemsskolan kanske inte var så tokig ändå. Det som fattas är ett förstatligande, och det kommer säkerligen att inträffa under överskådlig tid.

Vad hände då med de citerade namnen ovan? Gunnar Wetterberg har numera funnit sig till rätta som samhällspolitisk chef på SACO och, kan man anta, ser tillbaka på sina tidigare ställningstaganden om skolan med viss vånda. Mats Ekholm däremot, bedriver pedagogisk forskning av något slag vid ett avlägset landsortsuniversitet. Han dök upp som gubben i lådan alldeles nyligen med ett så kallat Barnupprop för att protestera mot Jan Björklunds pluggskola. Det återstår för oss vanliga medborgare att hoppas att Ekholms tankar och idéer aldrig någonsin igen når svenska klassrum.

Av Olof Lundborg