Jun 212012
 

Tidigare studenter på Handelshögskolan i Stockholm står högt i kurs hos den nya S-ledaren Stefan Löfven. På kort tid har flera tunga ekonomer med bakgrund från skolan rekryterats till topposter i partiet. Men utvecklingen gillas inte av alla socialdemokrater. ”Ju fler som väller in från Handels desto värre blir det”, säger debattören Göran Greider. di.se – Här rekryterar S sina cheftjänstemän.

——————————————————————————————————————————————————

KOMMENTAR

Då var politik att vilja, att vilja förändra samhället, att ta strid för det man trodde på för att göra samhället bättre. Nu är politik att vilja inneha makten, det är viktigare än att vilja förändra. Det är nog i det skenet man ska se teknokraterna. Och de blygs inte. De säger det rakt ut. RUT och ROT och allt annat ”skit som baxats ända hit” ska behållas, och det gäller även den avskaffade fastighetsskatten. För vilja idag är att inneha makten, inte att förändra och genomföra det man tror på.

Det känns främmande att säga att jag håller med Göran Greider, men jag måste faktiskt instämma i hans tankar om faran med teknokraterna som ”väller in från Handels”. Inte för att jag har något emot välutbildade politiker – tvärtom. Det är inte det som de har, utbildning, som är problemet, utan det som de saknar – viljan, viljan att förändra. Och framförallt saknar de modet, modet att förändra. De är alla en del av gruppen ”etniska svenskar mitt i livet” som paradoxalt nog både konkurrerar och verkar i tyst samförstånd med stats- och finansministern; segregationen, den strukturella arbetslösheten och utanförskapet finns förvisso där, men mot dem ska intet göras. Det skulle omedelbart innebära konflikter med bland annat LO och sen förlorad makt. Nej, då är det bättre att inte låtsas om problemen.

Båda sidor vet att kejsaren är naken, men håller god min, precis som de har lärt sig på Handels, i Uppsala, Lund eller annorstädes. Den som dristar sig till att ”säga att kejsaren faktiskt är naken” kommer att betraktas som lite galen, det vet de alla och håller därför god min. Hur självaste statsministern kom undan med sitt klarspråk om ”etniska svenskar mitt i livet” det förstår jag inte. Troligen är förklaringen att alla teknokraterna tycker och tänker likadant, och det gäller även de som är satta att granska dem. Apropå att tycka likadant skriver DI i artikeln ovan att Socialdemkraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson ”Stundtals låter [hon] förvillande lik sin huvudmotståndare när hon talar om vikten av att ha ordning och reda i statsfinanserna.” Jag minns själv den första tv-intervjun jag såg med henne, då hon hyllade Anders Borg för hans strama budget genom krisen och hur han lyckats rädda landets finanser. Att tycka tvärtom, att man ska gasa i uppförsbacke, det var det inte tal om, då hade hon ju kunnat anses som lite galen, som förre partiordförande rentav. För på Handels har de lärt sig, teknokraterna, att hålla god min – det är det som gäller.

Själv verkar jag nu som journalist, men då som politiker. Det märkliga är att jag inte känner igen mig riktigt i DI:s text – jag var ju där, men beskrivningen känns ändå inte helt rätt, det är något som har blivit fel! När jag tänker efter satt jag ju faktiskt där tillsammans med min tidigare lärare, Lars Calmfors, i det ekonomiska rådet, dock endast som en ung och obetydlig adjungerad sakkunnig till finansministern, men ändock i samma rum, lite diskret bortom bordet på en stol vid väggen – vill jag minnas. En annan ung, men troligen mindre obetydlig adjungerad, var Anders, Borg alltså. Han var, som bekant, en ung hyperintelligent begåvning och ett framtidslöfte.

I artikeln refereras till Calmfors långa tid i det ekonomiska rådet och hur han och andra försökte få Socialdemokraterna att förstå ”Vi i rådet pekade på att det krävdes starkare medel för att få upp sysselsättningen efter 1990-talskrisen. Men det var tvärstopp. De reformer vi föreslog var ideologiskt otänkbara för partiet. Man ville hantera arbetslösheten genom den traditionella arbetsmarknadspolitiken”, säger Lars Calmfors.

Den här episoden inträffade  efter min tid som liberal politiker i en regering som fick avgå med svansen mellan benen. Och jag måste säga att det jag minns från ekonomiska rådet, det var snarare den (social)liberala församlingens konsensus. Den ende som stod ut och sa, eller skorrade kan man säga, sådant som gjorde att man vaknade till där på stolen vid väggen, det var statsministerns egen ekonomiske rådgivare, Lars Jonung. Jag minns inga vilda gräl eller stora motsättningar, trots att vi då gick igenom vår värsta ekonomiska kris sen 30-talet. Professorerna eller de närvarande teknokraterna tyckte ganska lika – vill jag minnas.

Att jag då inte bättre såg nyanserna berodde nog på att jag inte var tillräckligt erfaren, för det är nämligen svårt att skilja en teknokrat från en annan, oavsett om de kallar sig för representant för ett modifierat arbetarparti eller det äkta sådant  – finns det förresten kvar? Jag minns en intervju jag gjorde med Ann-Mari Lindgren, som var Socialdemokraternas politiske ”chefideolog” under ungefär ett sekel – känns det i alla fall som – och hon sa på sitt karaktäristiska hukande sätt, långt ned till höger i bild, ”paritet (S) har ju egentligen inte haft någon egen politik sen mitten av 80-talet, utan mest anpassat sig till den liberala agendan”. Det är sådana uttalanden man minns som journalist.Hon förekom DI’s artikel, med Socialdemokratiska broilers och teknokrater som anpassar sig till gurun Borg och dennes reformer som medelklassen kräver ska vara kvar – frågan är om vi har fått en ny typ av diktatur – medelklassens?

Nu är ju egentligen inte problemet med massan som väller in att de är just teknokrater, problemet är snarare att de inte alltid är så självständiga individer. De har alla lärt sig samma doktriner och dessa tror de stenhårt på. Även om de kanske har hört att alla sanningar är relativa och ändras över tiden, även fysiska storheter, så hjälper inte det. En teknokrat tänker som den är lärd och som de andra lärda tänker, det vill säga likadant allihop – oavsett partifärg.

Lars Calmfors gläds i DI-artikeln över att bildningen nu även nått Socialdemokraterna, så att även de kan förstå det Borg redan har förstått. ”Att ekonomer med tunga akademiska meriter får framträdande positioner i Socialdemokraterna tyder på att partiet börjar bli mottagligt för den nationalekonomiska forskningen, anser Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och en av landets mest inflytelserika nationalekonomer. De reformer som Lars Calmfors och hans forskarkolleger försökte få Socialdemokraterna att genomföra var jobbskatteavdrag, sänkt a-kassa och avdrag för hushållsnära tjänster. En politik som 2006 bidrog till att ge Moderaterna makten efter tolv år i opposition och som ledde till ytterligare en valseger 2010.”

”Socialdemokraterna var aldrig intresserade, i stället var det Moderaterna som snappade upp det vi sa. De hade gjort sin hemläxa och tog in några ekonomer som fick stor möjlighet att ompröva politiken”, säger Lars Calmfors.

Senare i artikeln återkommer Calmfors till det så många frågar sig: ”Det finns väldigt mycket evidens för att en mindre generös arbetslöshetsförsäkring och jobbskatteavdrag är positivt för sysselsättningen och minskar arbetslösheten”, säger Calmfors.

Ja, det finns evidens, men inte i Sverige, utan i andra inte helt jämförbara länder. I Sverige har vi ett efterfrågeproblem, det vill säga att inte tillräckligt många företag efterfrågar mer arbetskraft, därför har vi en hög arbetslöshet. Men efterfrågeproblemet har regeringen försökt lösa med utbudsreformer, genom att få ut fler arbetssökande på arbetsmarknaden. Detta har till och med Svenskt Näringsliv klagat på, att arbetslösheten bekämpas i fel ände så att säga. Att det sen kan tyckas bra med sänkta skatter för medelklassen så att den konsumerar mer och på så sätt stimulerar ekonomin, är en annan sak.

Men nu kommer vi till huvudproblemet med teknokratiseringen av politiken, teknokraterna tror sig nämligen besitta äkta kunskap, fast det egentligen handlar om tro. Men hur kan det komma sig att välutbildade och intelligenta personer inte ser skillnad på dessa två storheter kan man undra. Jo, det kan ha att göra med teknokratiseringen av huvudämnet, nationalekonomin, som under 90-talet gled allt mer mot att försöka sammanfatta mycket komplexa sammanhang i ekvationer, och paradgrenen blev då följaktligen ekonomitri, som genomgående bygger på avgränsingar och det ständiga antagandet ”allt annat lika”, det vill säga tvärtemot hur man vet att det förhåller sig. Någonstans i den här processens sägs det att nationalekonomerna (jag är själv en) tappade förmågan att tänka dynamiskt, istället ska ett mer operationellt perspektiv ha tagit över. Tyvärr är resultatet att de stora dragen, förändringarna och problemen inte syns för teknokraterna.Teknokraterna kan ofta se lösningar på delarna, men har ofta mycket svårt att få ihop hela pusslet.

Det gäller till exempel fördubblingen av den strukturella arbetslösheten sen början av 90-talet, som idag ligger på cirka 6-7 procent; det gigantiska utanförskapet och den eskalerande segregationen som kräver lösningar på ett sätt som ingen teknokrat kan tänka sig att ens ta i med tång. Och även om regeringen säkert genomfört någon enstaka reform för att förbättra situationen på dessa områden, har de gjort betydligt mer för att förvärra den.

Finansministern och jag läste samtidigt i Uppsala, varav vissa kurser gemensamt, och jag vet helt säkert att vi där bland annat fick lära oss att det inte fanns någon skatt som var mindre skadlig än fastighetsskatten och som samtidigt är en säker och mycket stor intäktskälla för staten. Finansministern tvingades dock under galgen att avskaffa skatten för att blidka Kristdemokraterna, men ministern bidar nu sin tid för att återinföra skatten. Därför blir det helt absurt när S säger att de inte tänker återinföra skatten, av rädsla att skrämma medelklassen, vilket de i praktiken säger rakt ut. Samtidigt har den som avskaffade fastighetsskatten skrivit debattartiklar tillsammans med utrikesministern och uppmanat andra länder att införa en substantiell fastighetsskatt – sammantaget blir det  helt snurrigt. Det är här någonstans det blir så märkligt med dessa teknokrater. De anammar den nationalekonomiska tron, oavsett om den är ”sann” eller inte. Men vad  gäller en av de få saker som i stort sett alla forskare över hela världen är överens om; vikten av att ha en substantiell fastighetsskatt, bejakas inte, eftersom de räds att förlora medelklassröster

På tal om utrikesministern och debattartiklar, så skrev han för något år sedan tillsammans med den tidigare folkpartistiske socialministern en återblick om de ”framgångsrika” åren 1991-94. Och, hör och häpna, det som de två framhöll som allra mest betydelsefullt var att de lyckats [skapa ett permanent utanförskap genom att slå sönder den gemensamma] skolan – nu uttryckte de sig i och för sig inte exakt så.Reformen går istället under täckmanteln valfrihetsreform.

En annan kontroversiell fråga som också fullständigt har förvrängts, är den om vinster i välfärden. Det som i de flesta västländer är helt otänkbart  och i vissa länder olagligt, att slussa över skattepengar till privata aktörer, det har på mindre än ett decennium blivit ett normaltillstånd här. Den ende som håller emot är Jonas Sjöstedt som i media utmålas som vänsterextrem, fastän han i de allra flesta andra länder skulle stå mitt i den politiska debatten.

Sjöstedt är också en av de få som vågat yttra sig avvikande om skolan. Beslutet om kommunaliseringen, valfriheten och skolpengen är förmodligen de strukturreformer under 1900-talet  som kommer att ha skadat det svenska samhället mest. Det är mycket svårt att tro att något annat politiskt beslut som att slå sönder skolan kan komma att ha skadat det svenska samhället mer. Tyvärr kommer det att ta ytterligare något decennium innan forskningen hinner helt ikapp och kan visa på katastrofen i sin helhet. Efter att ha gjort flera tv-dokumentärer om problemet och bott i ett land med ett mycket stort intellektuellt utanförskap, med en stor del av befolkningen som inte kan bidra nämnvärt till samhällsutvecklingen, känner jag en enorm frustration över att insikten inte kommer snabbare. Den enda förhoppning jag kan känna är att uttalanden från duon Metta Fjelkner och Jan Björklund antyder att de så sakteliga börjat inse misstagen, och enligt närstående källor önskar nu åtminstone Björklund att friskolereformen var ogjord – men eftersom han som minister länge stått upp för denna tokreform – som infördes av moderata skol- och utbildningsministrar under en moderat statsminister – känner han att han inte inte kan backa offentligt. Annars kanske man kunde tycka att en militär som ständigt predikar rättrådighet skulle vara karl nog att våga erkänna att han helt enkelt hade fel, som så många andra har i olika frågor. För detta skulle han bli respekterad och kanske till och med beundrad, något som han som bekant inte är idag. Teknokraterna i båda läger skulle däremot fnysa, för även socialdemokraterna har ju gjort läxan och lärt sig att här går det inte att backa banden. Det ironiska är att det faktiskt är relativt enkelt att avskaffa friskolereformen, enklare än att förstatliga skolan, det är bara att ta ett beslut om att från och med år 2014 betalas det inte längre ut någon segregations-, ursäkta, skolpeng – på samma sätt som till exempel både det demokratiska och republikanska paritet i USA står fast vid att staten inte ekonomiskt ska bidra till segregation.

Slutligen, tillbaka till teknokratiseringen. Det teknokraterna nu alltså ”förstår”  är två saker:

– att de (ytterst tillfälliga) sanningar som nationalekonomin lär ut ska följas

– och vad de än gör, ska de inte ändra något som medelklassen har och är nöjd med

Problemet är att många av dessa sanningar ovan inte är sanningar, i varje fall inte för traditionella liberaler, för liberalismen lär ut motsatsen, att:

1) Det är bättre med skatt på fastigheter än arbete, enligt en arbetslinje skulle alltså fastighetsskatten omedelbart återinföras och skatten på arbete, till exempel arbetsgivaravgifter eller bolagsskatt, sänkas

2) allas rätt till samma start i livet är en liberal grundsten – raka motsatsen till dagens segregerade skolsystem. Dessutom finns det en win-win situation, även för de som har valt rätt, med att HELA befolkningen har en adekvat utbildningsnivå istället för att exkludera en femtedel av befolkningen och tänka att de ändå inte är ”etniska svenskar mitt i livet”.

3) En liberal tycker att det är bättre med lön än bidrag. I ett heterogent samhälle där en stor del av arbetskraften har mycket bristfällig utbildning eller språkkunskaper, går det inte att acceptera att ett särintresse låtsas att vi lever i ett homogent samhälle där alla kan ha samma lön. Men den striden tar som bekant vare sig vänster eller höger, eftersom det för en teknokrat är viktigast att bli återvald än att kämpa för en princip.

4) En liberal tror på transparenta och lättbegripliga skattesystem, men enligt Calmfors är det nu alltså undantag som är ledstjärnor, som RUT och jobbskatteavdrag – beslut som för övrigt går emot skatteöverenskommelsen 1991 mellan socialdemokraterna och folkpartiet om ett enkelt, rättvist och transparent skattesystem.

Vad är då lärdomen av allt detta?

Jo, att teknokraterna ska vara tacksamma för sin grundutbildning, men att de helst bör förstå att det inte finns några enkla sanningar, och att historien lär oss att det inte går att överblicka resultaten av mängder av interventionistiska beslut, läs social ingenjörskonst, att det därför är bättre med transparenta system.

Så sent som i går skrev Swedbanks chefekonom i en analys att ”än så långe talar vi om problemen för krisländerna, men fokus bör öka på vår egen reformtakt och fortsatt stora investeringsbehov.” – Istället för att dyrka Borgs predikan om stram budget, bör kanske tilläggas.