Nov 152012
 

Nu tar en ny generation över som Kinas ledare. Den är präglad av sin uppväxt under kulturrevolution medan den avgående presidenten och premiärministern växte upp under den kanske värsta svältkatastrofen i mänsklighetens historia som drabbade Kina för bara 50 år sedan. Det kan vara svårt att tänka sig idag när Kina kanske snart är nummer ett i världen. 

ANALYS av Sten Bäckström

Kina har just valt ett nytt ledargarnityr vid sin 18:e partikongress, med vicepresident Xi Jinping i spetsen som ny generalsekreterare för partiet och därmed kommande president för världens folkrikaste nation. Dessutom blir han, något överraskande, även ordförande för partiets centrala militärkommission. Den nya ledarduon, Xi Jinping och den omvalde vice premiärministern Li Keqiang, tillhör båda generationen av kinesiska ledare som fostrades under kulturrevolutionen. Medan Kinas nu avgående president och premiärminister växte upp under ”Det Stora Språnget”, svältkatastrofen som kostade uppemot 40 miljoner människoliv i Kina för bara 50 år sedan.

Det spekuleras nu om hur Xi Jinping och Li Keqiang har påverkats av sin bakgrund och hur de kommer att styra Kina. Hur tänker de hantera utmaningarna: Korruption, ekonomiska klyftor, inflation och skenande fastighetspriser, miljöförstöring och övergången till en konsumtionsdriven ekonomi? Men det är inte någon som tror att man inte kommer att kunna föda sin befolkning. Trots obalanser är Kina världens näst största ekonomi och många tror att landet kommer att ta över tätpositionen i världen när USA:s kräftgång fortsätter.

Svältkatastrof

Därför är det svårt att tänka sig att för bara 50 år sedan, under åren före och efter 1960, dog 15-40 miljoner människor av svält i Kina. Den lägre siffran är den officiella kinesiska, och det är troligt att antalet ligger mycket högre upp i intervallet. Det finns få uppgifter och begränsat bildmaterial från katastrofen. Men demografer har beräknat att den kostade Kina uppåt 60 miljoner liv. Då har man även räknat in barn som inte föddes till följd av hungesnöden. Exakt hur många som dog vet man alltså inte, men det torde vara en av de värsta svältkatastroferna i mänsklighetens historia. Som en jämförelse är det omtvistat om den kända svältkatastrofen i Etiopien 1984-1985 kostade så många som en miljon människor livet.

Var detta då resultatet av det förtryck kineserna levde under före den kommunistiska revolutionen och Mao? Nej, det var resultatet av Maos och kommunistpartiets vanstyre av landet. Nästa gång nån säger till dig att ingen behövde svälta i Maos Kina vet du alltså att det är lögn. Maos kommunister tog över Kina 1949 och påbörjade en mängd reformer. Många av dem var välbehövliga, men flera av dem tyvärr katastrofala. Det är ett tragiskt faktum att Maos vanstyre av Kina kostade landet ytterligare minst en generation av lidande. Det var inte förrän efter Maos död man kunde påbörja den resa mot världsdominans som vi nu ser. Mao dog 1976 och 1978 var det år då Kina påbörjade sin resa mot att bli en mäktig nation. Hela Kinas BNP var vid den tidpunken mindre än budgeten för den japanska staden Tokyo. Idag har Kinas ekonomi passerat Japans.

Kina kunde dominerat världen

Kina är världens folkrikaste nation med närmare 1,4 miljarder invånare, och det är därför helt naturligt att landet har en framskjuten plats i världen. Frågan är snarast varför det tagit så lång tid. De flesta vet att Kina under sekler var den mest avancerade kulturen i hela Östasien och periodvis även i hela världen. Kinesiska flottor utforskade världen ända bort till Afrika långt innan europeerna började sina upptäcktsresor. Om inte den kinesiske kejsaren beslutat att all kontakt med omvärlden borde brytas kanske kinesiska flottor nått Europa innan europeerna hunnit till Kina. Den kejserliga centralmakten kom att bli den största hämskon för utvecklingen på lång sikt. Även om delikat kinesisk kultur frodades i Mittens rike kom det centralstyrda Kina hopplöst efter Europa i utvecklingen och utsattses därför för rovdrift och koloniseringsförsök av Europa. I kombination med inre stridigheter och upplösning ledde detta till att 1800-talet och halva 1900-talet i Kina var fyllda av krig och enorma lidanden för befolkningen.

Från nederlag till seger

Kinas försök till modernisering misslyckades och man led förödmjukande nederlag mot västmakterna och mot den moderniserade japanska flottan. Kulmen på eländet blev den japanska ockupationen under andra världskriget med japanska massakrer på hundratusentals civila kineser. När Kina befriades väntade dessutom ett blodigt inbördeskrig mellan nationalister och kommunister innan Mao 1949 kunde segra och grunda folkrepubliken Kina.

Ett nytt hopp

Den nationalistregim som Mao besegrat hade varit en av de mest blodtörstiga som funnits. Den sörjdes av få. Landet befann sig i ett eländigt tillstånd. Människorna hungrade och var förtryckta av jordägare. Kommunisterna påbörjade nu många goda reformer. Bland annat befriade man barn som hade sålts till rikare familjer för att deras föräldrar inte hade pengar till mat.

Ett av dessa barn var min svärmor, som bara några år gammal hade fått stå på en pall och diska för att göra rätt för sig i sin “nya” familj dit hon sålts. Hon hämtades hem till sin mor av en ung partifunktionär. Familjen behövde inte längre hungra. Även fattiga människor fick nu möjlighet att studera. En av dem var min svärfar, född 1940. Under hans uppväxt på 40-talet fick han slåss med sina många syskon om de få köttbitarna i grytan. Han hungrade så svårt att hans stora och enda mål i livet blev att en dag kunna äta sig mätt. Han satt nätterna igenom och studerade och trots sin fattigdom fick han så småningom läsa på universitet och kunde avancera till en position inom försvarsmakten.

Den nye kejsaren

Många nyttiga reformer genomfördes alltså av det nya styret. Men för att förenkla saken kraftigt var det två sidor av Maos välde som så småningom skulle leda till katastrof. Det första var att han var fast besluten att applicera en europeisk ideologi på det väldiga landet – kommunismen. Det andra var att Mao ganska snart antog rollen som ännu en i den långa raden av kinesiska kejsare. Och kinesiska kejsare har en urgammal historia av centralstyre, maktmissbruk och terror.

Mao bedrev sin politik i form av masskampanjer. Hela folket skulle engageras, vilket kunde får ödesdigra följder, eftersom besluten sällan var genomtänkta. “Låt tusen blommor blomma” var Maos kampanj för att låta människor yttra sig fritt, men resultatet blev så hotande för honom att han strax därefter inledde svåra förföljelser mot dem som vågat säga emot honom.

Massmord på fåglar

Småfåglar som åt upp utsädet blev nästa mål för en kampanj. Hela det väldiga folket skickades ut för att jaga ihjäl småfåglar, och man körde bort döda fåglar i lastbilslass. Resultatet blev en fruktansvärd invasion av insekter. Föraktet för kunskap ledde till ständiga misstag som folket fick lida för. Och det skulle bli värre.

I slutet av 50-talet var Mao på besök i Storbritannien, och han imponerades av det då mäktiga landets stålproduktion. Han beslutade att Kina skulle passera Storbritannien i stålproduktion. Hela folket skulle nu mobiliseras för att producera stål. “Bakgårdsmasugnarna” blev beryktade. Allt tillgängligt skrot skulle smältas ned och bidra till landets “stålproduktion”. Folk smälte ned verktyg, stekpannor och gångjärn. Ett barn kan förstå att en sån produktion inte är uthållig, för vad ska man göra stål av när skrotet är slut? Ibland eldade man i ett hål i marken. En vän till mig som är metallurg utbildad vid KTH skrattade förvånat när jag berättade om detta för henne: “Men det går ju inte!” var hennes reaktion. Och det gjorde det förstås inte. “Stålet” var odugligt och kunde inte användas.

Det stora språnget

Samtidigt ökades ambitionen. Nu skulle man inte bara gå förbi Storbritannien i stålproduktion. Man skulle införa den rena kommunismen i ett enda språng – “Det stora språnget”. Landsbygden organiserades om till folkkommuner där alla levde och åt tillsammans. Att leva som en familj var kontrarevolutionärt och farligt. Det kollektiva ansvaret ledde till enormt slöseri med resurser, inklusive mat. Samtidigt sattes orealistiska mål för livsmedelsproduktionen. Genom revolutionär glöd skulle man kunna öka såväl stål- som livsmedelsproduktion, trodde man. När det inte fungerade låtsades man helt enkelt. Om någon funktionär skulle inspektera risfälten flyttade man ihop plantorna så tätt man kunde. När inspektionen var över dog plantorna, förstås.

Ingen vågade rapportera sanningen uppåt, och allra minst till Mao. De positiva rapporterna ledde till att man tog stora mängder spannmål från kollektiven. När verkligheten kom ikapp var det för sent. Plötsligt fanns ingen mat på den folkrika landsbygden. Eventuellt samverkade missväxt med den vansinniga politiken. Det är detta man officiellt skyller på i Kina idag. Försök att rätta till situationen stupade på inre motsättningar. När maten tog slut började folket svälta. I folkkommunerna hade man slösat friskt med maten när den inte var ens egen. Även om folk hade någon mat undanstoppad i sina egna hem hade de inga köksredskap kvar att tillaga den med. Allt hade smälts ned för att bli “stål”.

Svältkatastrofen

Människor satt längs vägarna och svalt ihjäl på landsbygden. Tiotals miljoner dog, som vi redan konstaterat. Ingen vet exakt hur många, men det kan vara den värsta svältkatastrofen i mänsklighetens historia. Mina egna svärföräldrar undkom denna katastrof, eftersom de inte befann sig på landsbygden. Min svärfar skulle snart få arbete i armén. Krigsmakten ansågs så viktig att den hölls utanför de sociala experimenten, och om det var någonstans man såg till att mat transporterades så var det till regementena. Samma mönster skulle återupprepas några år senare då nästa galenskap startade. Också då skulle armén hållas utanför, och till sist vara den resurs som bringade ordning i kaoset.

Den ofantliga katastrofen med “Det stora språnget” gjorde att Mao förlorade i makt och inflytande för en tid. Men Mao var inte alls ångerfull eller förkrossad över de tiotals miljoner som dött. Människoliv spelade liten roll för honom och han planerade redan nästa katastrofala steg som skulle öka hans makt igen: Kulturrevolutionen. Det var under kulturrevolutionen det nya ledarskapet i Kina växte upp. Den återkommer jag till i en annan kolumn.