Sep 182012
 
Kinas ”makt ger styrka”-doktrin står nu i öppen konflikt med demokratins Japan  och att landet hävdar sin territoriella integritet. Konflikten som nu eskalerar  skulle potentiellt kunna innebära militär konflikt mellan Kina och USA i ett domedagsliknande scenario.

Just nu blossar en våldsam territoriell konflikt upp mellan den ekonomiskt och militärt växande diktaturen Kina och den stagnerade demokratin Japan. Konflikten gäller de omstridda Senkaku-öarna i Östkinesiska havet. Öarna heter på kinesiska Diaoyu. Jag kallar dem i artikeln Senkaku, av den enkla anledningen att det fortfarande är Japan som kontrollerar dem. Vattnen runt öarna är rika på fisk och antas ha stora naturresurser i form av olja och naturgas. Detta är en självklar orsak till konflikten, men det handlar definitivt om mer än rationella ekonomiska argument. Såren efter andra världskriget har aldrig läkt ordentligt och de rivs ständigt upp på nytt. Den starka nationalism som präglar länderna spelar också in.

Även om krig aldrig utbryter innebär konflikten en störning av världsekonomin. Många japanska företag låter tillverka sina högteknologiska produkter i Kina. Detta betyder att det ekonomiska utbytet mellan Kina, Japan och resten av världen är betydande. Man kan tro att pengar styr, men nationalism och känslor är faktiskt starkare, vilket vi ser nu när kinesiska arbetare på japanska fabriker i Kina saboterar sin egen arbetsplats, vilket tvingat Japans tre största biltillverkare att stänga sina fabriker i Kina. På gatorna har ”folkliga” protester urartat totalt, när demonstranter slår sönder japanska bilar och liknande. Alla förstår att den kinesiska regimen stödjer och uppmuntrar den folkliga vreden, vilket gör både japaner och amerikaner nervösa. Japanerna därför att de självklart inte vill ha en konflikt med den jättelika grannen Kina. Amerikanerna därför att de skrivit ett försvarsavtal där de lovar att försvara japanskt territorium.

När amerikanerna besegrade Japan 1945 beslutade man att avväpna landet, för att undvika en upprepning av det fruktansvärda kriget i Stilla havet. Lösningen var att endast tillåta Japan att hålla sig med ”självförsvarsstyrkor” – en militär styrka som enbart skulle räcka till begränsat försvar av det egna territoriet. För att motivera Japan att acceptera lösningen lovade USA att försvara Japan, ett löfte man senare förnyat. I praktiken innebär detta att om kinesiska flottstyrkor går till angrepp och besätter Senkaku-öarna, så kan USA vara förpliktigat att slå tillbaka militärt mot Kina. En sådan konflikt vore en mardröm för hela världen.

Konflikten har blossat upp därför att japanska staten har köpt öarna av den japanska familj som tidigare ägde dem. Det uppfattas som en provokation av Kina, vilket man delvis kan förstå. Japanska staten binder sig, så att säga, tätare till öarna. Om kineserna gått iland på privat mark skulle japanska staten alltid ha haft möjligheten att ducka för konflikten. Men om kineserna stiger iland nu invaderar de den japanska statens egen mark, vilket Japan knappast kan acceptera stillatigande.

Hur ska man då ställa sig till denna konflikt? Vilken rätt har Kina till öarna? Bakgrunden är följande: Japan erövrade Senkaku-öarna, tillsammans med Taiwan, från det kejserliga Kina 1895. När Japan förlorade andra världskriget ockuperades landet av amerikanerna, som senare återlämnade Senkaku-öarna till Japan. Kina har alltså inte kontrollerat öarna sedan Qing-dynastins dagar på 1800-talet. Inga kineser bor på öarna. Japan har visserligen inte heller några invånare på öarna, men har kontrollerat territoriet i princip oavbrutet i 117 år.

Senkakuöarna ligger mellan Japan och Taiwan, dock närmare Taiwan. Taiwan är som bekant en ö som Kina också gör anspråk på. Taiwan har man heller inte kontrollerat på över 100 år. Faktum är att den nuvarande kinesiska staten, Folkrepubliken Kina, aldrig kontrollerat vare sig Taiwan eller Senkaku. Det var det störtade kejsardömet som kontrollerade territoriet en gång, en helt annan statsbildning. På Taiwan finns idag en kinesisk demokrati som världen vänt ryggen till därför att man värderar handel med Kina högre än demokrati. Att kineserna inte invaderat Taiwan beror på två saker: Att Taiwan tack vare sin starka ekonomi kunnat bygga upp ett mycket starkt försvar, som i praktiken omöjliggör en invasion, och att USA förbundit sig att försvara Taiwan.

Folkrepubliken Kinas resonemang när det gäller att kräva territorium är ganska enkel: Om något kinesiskt rike någon gång i historien har ägt ett territorium, så har Kina rätt till det idag. Det var så man resonerade när det gällde Tibet. I fallet Tibet fanns inget starkt försvar och ingen supermakt som lovat att försvara landet. Alltså invaderade man helt sonika Tibet och införlivade det med det egna landet. Självklart skulle man ha gjort samma sak med Taiwan och Senkaku-örna om man kunnat. Men man kan inte, och det kan nog förklara den kinesiska vreden. Kina anser nämligen att makt är styrka, och att om man är stark nog så kan man helt enkelt ta det man vill ha. Den uppfattningen delas för övrigt generellt av mannen på gatan. När denna inställning blandas med nationalism, vrede över japanska grymheter under kriget, revanschlusta för historiska förödmjukelser, och när ilska mot Japan är den enda tillåtna säkerhetsventilen i en korrumperad diktatur, då blir blandningen explosiv.

I mina ögon har Kina inte mer fog för att kräva Senkaku-öarna än vad Sverige har för att kräva obebodda öar och skär i den åländska skärgården. Vi har inte kontrollerat Åland på mycket lång tid, och vi får vänja oss vid att det inte längre är svenskt. Argumentationen handlar istället om att skrämmas. Och självklart kan Kina skrämmas. Världen bävar redan inför jätten i Öst. Vår ekonomi är beroende av Kina. Kina är en väldig stormakt med kärnvapen. Kina har en befolkning som utgör en femtedel av världens befolkning. Det är befogat att bil skrämd när Kina mobiliserar sitt folk i en territoriell konflikt. Men ska man ge vika? Jag tycker inte det. Historien visar att eftergifter mot diktaturer inte leder rätt. Kina har ingen uppenbar rätt till Senkaku-öarna. Om man fortfarande vill hävda en sådan rätt bör man komma till förhandlingsbordet.

Ekonomiska medel har Kina rätt att använda. Men att försöka skrämmas är ett barnsligt beteende som inte bör uppmuntras. Kina är på många sätt en tonåring på världens scen. En tonåring som skriker och hotar när han inte får som han vill. Men Kina måste lära sig att uppföra sig. Man bör syna bluffen. En konflikt har de lika mycket att förlora på som resten av världen. Trots sin styrka har de inte råd med en militär konflikt med Japan eller USA. Den kan aldrig sluta väl för dem, eller för någon.

Samtidigt kan man konstatera att Japan knappast är konsekvent. I nationalistisk anda driver man sedan länge kravet att den nordliga ökedjan Kurilerna ska bli japansk. Kurilerna erövrades av Sovjetunionen under andra världskriget och tillhör idag Ryssland. Kurilerna är en principfråga för Japan, men det finns inte något starkt objektivt stöd för detta krav heller, och Japan kommer aldrig att få tillbaka öarna. Å andra sidan försöker inte Japan hota Ryssland genom att låta demonstranter härja med rysk egendom i Japanska städer. Kravet ligger där det ligger, och kan inte avskaffas av opinionsmässiga skäl. Till skillnad från Kina är Japan dock en demokrati och håller sig mer eller mindre till demokratiska spelregler.

Än så länge har jag sett få reaktioner på konflikten i svenska medier. Östasien är ofta förvånansvärt långt borta i svenskt medvetande, vilket aldrig upphör att förvåna. Kunskaperna är ofta skrala. Det är symtomatiskt att jag nyligen förde en diskussion med en person som hävdade att EU måste gå mot tätare integration och federalism. Han menade att Kina, Japan och andra östasiatiska länder gradvis kommer att bli en nation och därmed ekonomiskt konkurrerar ut oss. De senaste dagarnas demonstration av det bubblande hatet mellan Kina och Japan visar tydligt att en sån integration i Östasien är helt otänkbar. Liknande motsättningar finns mellan Korea och Japan, mellan Kina och Sydostasien och så vidare. Roten till det onda är de oerhörda grymheter och övergrepp som begåtts i historien. I färskast minne är Japans krigsbrott och invasioner. Nationalism, historisk revanschism och dold rasism är faktorer som det kommer att ta mycket lång tid att komma över i Östasien.

Men i en konflikt som denna bör vi se till fakta och stödja den demokratiska nation som har, och i över 100 år har haft, kontrollen över Senkaku-öarna. Västvärlden har en förkärlek för eftergifter och förhandlingar. Och det är möjligt att även denna fråga kommer att lösas vid förhandlingsbordet. Men då bör man komma ihåg att diktaturer sällan respekterar eftergifter, såvida de inte backas upp av styrka och beslutsamhet.

 

Av Sten Bäckström