Aug 042013
 
Vi vill så gärna tro att vi kan göra skillnad och det är väl en av de främsta drivkrafterna bakom att bli journalist – tillsammans med en obotlig nyfikenhet på livet. Tyvärr så gör vi sällan skillnad, mer än möjligen på mikroplanet, det vill säga för våra närmaste och det är väl ofta gott nog. Men vi journalister eller biståndsarbetare för den delen gör tyvärr sällan den stora skillnad vi vill, mer än möjligen för oss själva. Och den insikten har även den biståndskår jag nyligen träffade i Afrika.

Micael

KRÖNIKA Micael Kallin

Ambitiösa journalister försöker ofta väcka frågor och ge perspektiv på samhällsproblem och har vi tur lyssnar någon och kanske påverkar vi även någons åsikt – då förhoppningsvis till det bättre. En av Sveriges mer namnkunniga journalister, Janne Josefsson, betvivlade i en intervju att hans journalistik har haft någon större inverkan.

Själv har jag, som mindre namnkunnig journalist, en liknande inställning. Om jag någon gång har lyckats påverkat utveckling på den yttersta marginalen är det möjligtvis med ett av mina första längre reportage – ”Hets mot folkgrupp” i Kalla fakta, TV4. Reportaget väckte stor uppmärksamhet och kontakter togs från dem som utredde frågan som då skulle upp för omröstning i Riksdagen. Omröstningen var jämn och visst vill man som journalist tro att man kan ha påverkat någon röst, men vilket inflytande man i själva verket har haft går inte att veta. Omröstning slutade åtminstone civiliserat – med bifall för en revidering som inkluderar homosexuella i lagstiftningen om hatbrott. Huruvida min journalistik påverkade i den eller andra frågor får förbli en personlig förhoppning och dröm.

En fråga som jag länge försökt påverka är den om skolans förfall, med de negativa segregationseffekter till följd av valfriheten i skolan. Men där vet jag att trots all kraft jag har ägnat frågan genom åren i flera tv-dokumentärer och tidningsartiklar går utvecklingen ändå i fullständigt fel riktning. Nyligen slöts en björnkramsöverenskommelse över blockgränserna om att medelklassen får fortsätta att välja [bort oönskade elever] och skattepengarna avsedda för utbildning fortsätta rulla ut till skatteparadis. Att segregation och erodering av skattemedel är något negativt är inte en vänsteråsikt, utan snarare en liberal eller konservativ, men framförallt en sansad och förnuftig, åsikt.

På plats i Mozambique träffar jag vid flera tillfällen biståndsarbetare och diplomater som arbetar för olika internationella organisationer och ambassader. Jag har länge betvivlat biståndets positiva effekter [bortsett från katastrofbistånd], utan snarare sett det som rika länders cyniska substitut för den frihandel fattiga länder efterfrågar men förnekas, inte minst av EU med protektionistiska Frankrike som ivrig pådrivare. Jag kan på platsen inte låta bli att – med den lenaste röst – fråga var och en av de biståndsarbetare och diplomater jag träffar om de tror att de gjort någon skillnad i Mozambique eller i andra länder där de verkat. Vid nästan varje sådant tillfälle möts jag av en lång eftertänksam tystnad, vilket är hedersvärt, och så – till min stora förvåning – svarar var och en nekande på min fråga. Troligen inte, är det återkommande svaret. Alltså samma [nedslående] svar som journalistens.

Efter en rundresa i Afrika med många möten med å ena sidan företagare och investerare, å den andra biståndsarbetare och diplomater, är min stora övertygelse att de som skapar förutsättningarna för Afrika att utvecklas i själva verket är de som framförallt investerar och skapar arbetstillfällen, det vill säga i första hand Kina. Det är alltså framförallt den cyniske kinesiske mecenaten som utvecklar Afrika – inte den välvillige västerländske biståndsarbetaren.

Det finns förvisso ingen direkt motsats mellan biståndsarbetare och investerare, snarare kan den förstnämndes arbete vara en förutsättning för den sistnämndes framgång och att de på så sätt – indirekt – tillsammans bidrar till en positiv afrikansk utveckling. Det är däremot en kontraproduktiv inställning att automatiskt ifrågasätta och undergräva förutsättningarna för de satsningar som bokstavligen bygger Afrika – samma krafter som ligger bakom Kinas remarkabla utvecklning de senaste decennierna. Vad gäller Kina varnar nu dock allt fler internationella röster för att landet kan stå inför en japansk utveckling. Kina behöver cirka sex procents årlig till tillväxt enligt SEB’s chefekonom, Robert Bergqvist, som för övrigt nyligen publicerade en analys om framtidsförutsättningarna för världens två tillväxtregioner, Afrika och Asien. Läs analysen nedan.

Att Afrika och även Asien har en stark tillväxt framför sig tror jag går att påstå med stor säkerhet, frågan är hur det ser ut för Kina och framförallt två av de andra BRIC-länderna, Brasilien och Ryssland, den ena med växtproblem, tillstor del beroende på bristande infrastruktursatsningar, inte minst inom utbildningsväsendet; den andra med korruptionsproblem och ett osäkert rättsläge. Indien har nog störst förutsättningar av de fyra länderna, om nu inte Kina trots allt lyckas fortsätta i samma takt och med sin deklarerade omsvängning med inriktning mot ett stads- och konsumtionssamhälle. Om det vet vi inget.

Vad gäller privatpersoners investeringar har det hittills visat sig att framförallt asiatiska satsningar har gått bra, det gäller inte minst i Aberdeens otroliga investment trust (aas) med en årlig avkastning på i genomsnitt cirka 33 procent respektive 23 procent per år den senaste fem respektive 10 års perioden – trots årets asiatiska börsras. Afrikanska aktier har haft en mer modest utveckling, men å andra sidan har de visat sig vara mer frånkopplade från övriga aktiemarknaders utveckling och därmed inneburit en bra riskspridning för den som spar privat till sin pension eller annat. Afrika eller Asien – jag tror som sagt på att båda regionerna har en positiv utveckling framför sig, liksom den som investerar där.

 

Bild1

_____________________________________________________________________

Afrika vs Asien: Vad är rätt fokus?

Allt fler röster hörs för att Sverige bör satsa ekonomiskt mer på Afrika – världens näst största kontinent räknat till antalet människor. Motiven är inte bara förhoppningar om ökad svensk handel med Afrikas dryga 50 länder. Ökat ekonomiskt utbyte med Sverige ska i bästa fall också påskynda enskilda länders sociala och politiska utveckling. Men det är viktigt att se skogen – och träden – på en och samma gång. Och det finns en del illavarslande inslag i den senaste utvecklingen som kan påverka Sveriges exportutsikter framöver.

Robert Bergqvist

ANALYS Robert Bergqvist, SEB

Världshandeln har uppvisat en explosiv utveckling (se diagram i bifogad pdf-fil) det senaste dryga decenniet – och dessvärre också en unik nedgång i samband med den globala recessionen 2008-09. Medan den totala handeln nu visar tecken på fortsatt försiktig återhämtning är det uppenbart vem som sitter bakom ratten för den globala handeln: tillväxtekonomierna i Asien. Utvecklingen för resten av världen – t ex USA, Europa eller Afrika – är positiv men inte på långa vägar när så imponerande som den i Asien.

Sveriges exportsektor har varit – och är i högsta grad fortfarande – en viktig ryggrad i svensk tillväxt och sysselsättning. Exportindustrin har i decennier legat i framkant när det gäller att dra fördelar av världshandelns ökning, en exportutveckling som underbyggts av högkvalitativa och eftertraktade produkter, en gynnsam relativ-prisutveckling och positiva valutaeffekter (devalveringar och undervärderad krona). Så mycket som hälften av vår ekonomi har kopplingar till exportsektorn.

Svensk varuexport till Afrika ligger i dag på måttliga 3 procent varav en tredjedel går till Sydafrika följt av Egypten (0,6 procent) och Nigeria (0,3 procent). I viss mån är detta ganska rimligt mot bakgrund av Afrikas andel av världsekonomin (4 procent). Mer oroande är Sveriges export till Asien, en stor och snabbt växande region. Asien utgör i dag nästa 40 procent av världsekonomin men vår export stannar vid dryga 12 procentmed Kina som största exportland på drygt 3 procent av total varuexport.

72290_kina_afrika

Konsumtions-, handels- och investeringsmöjligheterna är enorma i många av tillväxtekonomierna i Asien. Beräkningar från OECD/WEF visar att medelinkomstfamiljen i USA/EU i dag står för runt 50 procent av den globala konsumtionen medan Indien, Kina och övriga Asien (exklusive Japan) står för 20 procent.Om trettio år kommer Asien att stå för 70 procent av den globala konsumtionen och USA/EU för bara dryga 10 procent. Låt oss inte vara västerländskt naiva: även asiatiska företag och politiker ser dessa trender och vill självklart maximera avkastningen mätt i tillväxt, jobb och pengar på hemmaplan. (se diagram i bifogad pdf-fil)

Sverige kan förstås dra fördelar av det faktum att EU:s export till Asien uppgår till drygt 30 procent av total EU-export. Förhoppningen är att den export som i dag går från Sverige till EU (nästan 60 procent av totalen) egentligen har slutdestination Asien och att vi därmed kan ”åka snålskjuts” på Europas vidareexport österut.

Ett alternativ till exportmöjligheten för svenska företag är att ha verksamhet direkt på plats i intressanta tillväxtekonomier. I dag har svenska företag enligt våra uppskattningar ekonomiska intressen (direktinvesteringar) i utlandet för ca 4 100 miljarder kronor, vilket placerar Sverige på en minst sagt imponerande 8:e plats i världen (andel av BNP) och på 16:e plats (beloppsmässigt, räknat i US-dollar). Huvuddelen (drygt 70 procent) av investeringarna återfinns i Europa och de genererar en avkastning på 8-9 procent (2011). Investeringarna i Asien utgör bara drygt 5 procent av totalen men ger å andra sidan en avkastning på drygt 22 procent.Investeringarna i Afrika uppgår till 30 miljarder kronor (bara 1 procent av totalen) men ger en avkastning på 16-17 procent.

2009-12-02-xl--kina

 

Avkastningen på svenska direktinvesteringar i utlandet bedöms 2012 ha landat på 220 miljarder kronor (runt 5 procent i avkastning). Detta är vinster som antingen återinvesteras i de svenskägda företagen i utlandet eller tas till Sverige för att skapa jobb och tillväxt på hemmaplan – om förutsättningarna är dom rätta (tillväxt-, innovations- och skatteklimat). Förra året räknar SCB med att mer än hälften av totalbeloppet, 126 miljarder, stannade i utlandet.

Statistiken som redovisats reser en del frågetecken bl a om den förhållandevisbegränsade nivån på direktinvesteringar i Asien mot bakgrund av regionens betydelse för världsekonomin och de avkastningsmöjligheter som finns där såväl i dagsläget och vad som bedöms hända med regionen framöver. I bästa fall kan Sverige även här åka snålskjuts genom ägande i europeiska företag vilka i sin tur har investeringar i företag i andra länder. Men det känns som en ganska skakig strategi.

Det finns två tydliga hot mot en växande världshandel – och därmed för svensk export: protektionism och finansiella regleringar.

1. Protektionism: De senaste dagarna har G20 – tillsammans med OECD och ILO – åter understrukit behovet av global tillväxt för att få ned en besvärande hög arbetslöshet i många länder. Pressen ökar på regeringar och parlament, också i tillväxtekonomier som står inför omfattande strukturella omvälvningar, att på olika sätt ge nationell industri ”förtur”. I en värld med globaliserade produktionskedjor – och ett förändrat geopolitiskt landskap med nya och oprövade spelare – kan olika handelsrestriktioner bli ett allt mer effektivt ”vapen” även om den egna industrin sannolikt också påverkas negativt av politiken. Om denna risk bedöms som hög och globaliseringen går mot ökad regionalisering och/eller tillväxtekonomierna ”hoppar över” utvecklingssteg och går snabbare fram mot en ökad konsumtion av tjänster, blir det allt viktigare med lokal närvaro för att befinna sig på rätt sida.

2. Regleringar: Ökade regleringar av de globala finansiella systemen kan motiveras men behöver vägas av mot risken för mer nationella och regionala banker med bantade balansräkningar. Internationella banker kan fylla en viktig funktion i många tillväxtekonomier. De bidrar till att vara dels det banksystem som ännu inte utvecklats, dels underlätta för utländska företag att etablera sig i landet genom olika typer av finansiering. En globalisering av handeln utan en viss globalisering av de finansiella systemen riskerar att ge en haltande och bromsande utveckling för världsekonomin.

Stora krafter är satta i rörelse. De kommer att påverka världshandeln de närmaste årtiondena. Det lär också bli en omtumlande resa när demokratier ska födas, ekonomier rebalanseras och finansiella system byggas. Det gäller att planera klokt och strategiskt både kortsiktigt, medelfristigt och långsiktigt för att vara på rätt planhalva när saker händer. Flera afrikanska länder har uppvisat viss motståndskraft mot den globala recessionen de senaste åren. Nu ökar tillväxttakten till runt 5,5-6 procent. Gradvis blirmånga länder i Afrika allt viktigare för världsekonomin och för Sverige – i ett långsiktigt perspektiv. Men ur ett rent krasst och snävt ekonomiskt perspektiv vore det dumdristigt av Sverige att släppa fokus på Asien. Det ena utesluter inte det andra och det gäller att se skogen och alla träden. På en och samma gång.