Nov 052012
 

När man trodde att han var borta kanske för alltid så dyker han upp igen. Keynes, kommer och går. Nu tar hans tankegångar över efter de ekonomiska fundamentalisterna och deras besparingsstrategier i södra Europa. Men även i USA har Keynesinspirerade tankar dykt upp i valrörelsens slutspurt.

 

Kommentar Av Micael Kallin

Tvärtemot vad de flesta svenska kommentatorer spekulerar i har valet av president i USA en mycket stor betydelse för ekonomin om inte minst privatpersoners ekonomiska situation. Det hävdar i varje fall ekonomipristagaren Joseph E Stiglitz i söndagens SVD Brännpunkt, där han skriver skriver  att ”Ojämlikheten i USA har nått en historisk höjdpunkt. Den är större här än i något annat utvecklat land och den ökar. Vår växande klyfta beror inte enbart på marknadskrafterna. Regeringsinsatser, eller avsaknaden av sådana, har spelat en stor roll för att skapa och upprätthålla dessa orättvisor.”

Stiglitz anklagar i artikeln Mitt Romney och Paul Ryan för att vara opportunister då de nu framställer sig som ”medkännande konservativa”:

”Paul Ryans tal nyligen i Cleveland kan få en att tro att de republikanska kandidaterna är uppriktigt bekymrade över fattigdomen, och kanske är de det. Men siffrorna i Ryans budgetförslag säger oändligt mycket mer än något av hans kampanjtal. Ryans budget skulle helt urholka de bidragssystem som är inrättade för dem som står längst ner på den ekonomiska stegen samtidigt som de på översta steget görs rikare genom skattesänkningar.” 

Stiglitz tar också upp en hel del myter som Romney tidigare spridit i valrörelsen:

”I Mitt Romneys kampanj har man emellertid rättfärdigat sin passivitet inför ojämlikheten genom att sprida en handfull myter”” De rikas framgång sprider sig nedåt.” enligt Romney, men inte enligt Stiglitz, som i stället hävdar att ”USA:s ekonomiska utveckling den senaste tiden, där de rika blivit rikare medan de flesta amerikaner fått det sämre, motbevisar detta uppenbart felaktiga synsätt” [om ‘trickle down economics’].

Stiglitz angriper även myten om självreglerade marknader: ”Marknader är självreglerande och effektiva. Därför är varje regeringsingripande i marknaden ett misstag.” enligt Romney, men ”Krisen 2008 borde ha befriat alla från denna missuppfattning. Vi växte mycket snabbare och stadigare under decennierna efter andra världskriget än i perioden efter 1980 då vi började plocka bort regleringar som hade skyddat ekonomin. Och i den första perioden växte vi ihop i motsats till den senare då vi växte isär.” skriver Stiglitz, som menar att med Romeny som president skulle ojämlikheten och fattigdomen öka och att vidgade samhällsklyftor innebär en fara för både ekonomin och demokrati.

Enligt Stiglitz skulle ett fortsatt styre av Obama innebära en sundare ekonomisk politik, inte minst till gagn för medelklassen och de fattiga: ”President Barack Obama har åtminstone snuddat vid nyckelfrågor. Hans utbildningspolitik kommer att förbättra folks möjligheter. Hans skatteförslag kommer att göra en liten insats mot de extrema förhållandena på toppen. Hans planer för jobb och investeringar kommer att öka tillväxten nu och i framtiden och de kommer att vara enormt fördelaktiga för folk i mitten.”

Även om Stiglitz inte explicit argumenterar för en Keynesiansk politik, så rör han sig med tankegångarna om en mer aktivistisk ekonomisk politik, vilket står i bjärt kontrast till vad Mitt Romney genuint tror på, men däremot nära Obama.

 

På tal om ekonomisk ojämlikhet och ökade klyftor så pågår den utvecklingen även i Europa, med ökade ekonomiska skillnader både inom och mellan länder. För att stoppa utvecklingen tvingas mäktiga institutioner som IMF att tänka om. Och tidigare vice Riksbankschefen Villy Bergström antyder i en krönika på ekonomibloggen placera.nu att banken har influerats av Keynes : ”IMF beräknar multiplikatorn i ett intervall med högsta värdet 1,6, jämfört med tidigare 0,5. Kalkylerna har kritiserats men något ligger det i detta: När alla skär ner utgifterna samtidigt faller BNP till och med mer än det som motsvarar utgiftsminskningen, varför statsskulden stiger som andel av BNP, trots saneringsförsöken. Det är detta vi har sett i Sydeuropa. Man har plågat folk i onödan.”

Bergstöm fortsätter om varför EU måste revidera kraven på sydeuropa: ”En annan viktig anledning till att nedskärningar kan motverka sitt syfte är att det inte blir några ränteeffekter av stramare statsfinanser. Tidigare, med normalhöga eller mycket höga räntor, kunde en sanering av statsfinanserna medföra ökat förtroende och sjunkande räntor, vilket verkade stimulerande och förstärkte multiplikatoreffekten. Detta uteblir nu eftersom räntorna är så extremt låga redan. Av dessa skäl kräver IMF en uppmjukning av de hårda krav som EU och ECB kräver av Sydeuropas länder. IMF har också talat om stimulanser genom skattesänkningar och sociala utgifter och stabiliseringsåtgärder som triggar igång multiplikatorn (automatisk stabilisering).”  

Att Keynes kommer till heders igen i kölvattnet av finans- och skuldkris förvånar inte. Frågan är hur den svåra ekonomiska situationen ska lösas i Europa. Med hårda finanspolitiska regler eller rentav en finanspolitisk stimulans i Keynes anda – vid sidan av den omfattande penningpolitiska stimulansen. Att det dessutom krävs omfattande strukturella reformer behöver väl inte sägas, för annars väntar det oundvikliga – devalveringar, genom exit från euron.

USA har förvisso också en skuldkris och till viss del även strukturella problem med en ekonomi som inte förmår att köra för full styrka, men där är ändå de faktiska ekonomiska problemen relativt sett lättare att lösa än i Europa, trots politiska låsningar och ett hotande ”fiscal cliff”.